(Tack alla ni som har hjälper till att skänka, och alla er som skrivit peppande kommentarer och håller tummarna för Kingsley! Jag håller också tummarna!
Men jag måste också säga att det är sorgsamt med er som tycker att jag använt min blogg på ett "fult" sätt idag.
När det finns en chans att jag kan hjälpa Helena, Kingsleys nya ägare, och min pojkvän på traven med den dyra nota en operation innebär.
Själv ser jag det som en självklarhet att  tipsa om insamlingen som  Helena har startat. Det är ju fantastiskt att man kan nå så många som kanske vill hjälpa till så fort, så att Kingsley ska bli frisk.  Om man någon gång ska använda sin blogg till något är det för att hjälpa små sjuka personer tycker jag.
Vissa av er är så knasiga som tycker att jag förväntas betala tiotusen kronor bara sådär till en katt som inte är min. En plötslig utgift som ni tror jag bara kan hiva fram. Och anta att min pojkvän bara ska ta emot den helt lättvindigt. Jag blir helt trött. Ni vet ju faktiskt ingenting hur mycket jag jobbar eller hur mycket jag tjänar.
Ni får bara inte ta upp argument som "dina föräldrar är ju jätterika" eller "du va ju i moskva i somras, res inte så mycket då!" eller "jag vet att du har YSL-skor!". Ska min mamma betala operationen till min pojkväns före detta katt? Får jag inte resa för pengar jag har sparat ihop? Eller köpa fina skor på 70% rean för tio månader sedan?
Är det så att vissa av er sitter på helspänn och väntar på när ni kan använda mitt liv emot mig?
Det får bara inte vara så, ta det lugnt med de svarta ögonen.
Jag är glad att att jag kan hjälpa till med att uppmärksamma fler människor på insamlingen Ludde och Helena har startat, och bidra jag med. Och jag tror de är jättetacksamma.
Det här handlar verkligen inte om att tigga, utan att hjälpa till genom att lyfta deras insamling till en större skara människor. Jag vill inte att någon ska känna att de är tvingade att skänka. Så är det såklart inte.
Tänk på vad ni säger, var snälla mot varandra.
20 kronor är inte mycket men när många hjälper till kan så mycket hända. Och det var just därför jag gjorde det här.
Jag ska inte be er om något mer.
Och jag tänker inte heller be om ursäkt över den magiska genomslagskraften en blogg ibland skapa utan är istället så otroligt glad för alla er som hjälpte till. Tänk! Vi har redan samlat ihop så mycket!
Ni är otroliga. På riktigt.

Jag tycker inte alls om att tillägna större delar av inlägg till negativa kommentarer och det här inlägget kommer nog inte hjälpa ändå. Men jag vill ändå få ur mig det här.
Med det sagt fortsätter vi med bloggen som vanligt igen.  Då kan ni som gnisslar tänderna göra det i tystnad istället.)