foto: isolano
Jag tänker mig att jag ser ut ungefär som min hemkunskapslärare.
Hon hade alltid frisyren i en silvergrå page som slutade precis under hakan och ett stort rött spänne på ena sidan för att dra tillbaka en lugg. Hon var klädd i små koftor, rutiga kjolar och en scarf runt halsen. Som en blandning mellan bulltant och italiensk älskarinna. Så ser jag ut när jag blir ett gammalt skrutt.
Min man läser mycket böcker och håller mig i handen när vi går på gatan. Och så är han fortfarande en jäkel på att hångla upp mig när ingen ser.
När vi fyller 65 vill vi precis samma sak. Så måste det vara.
Arbetet är avklarat, vi kan stryka över den delen av våra liv. Vi behöver inte ställa någon väckarklocka, vi behöver inte klä på några barn. Vi behöver inte kasta i oss en kopp kaffe till frukost och vi behöver inte trängas framför badrumsspegeln för att bli klara i tid.
Istället säljer vi allt vi har. Alla serviser och tavlor som vi samlat på oss genom åren som gått upp i värde så mycket så att vi tappar hakan när allt är sålt.
Vi gör oss av med lägenheten och packar två resväskor.
Sedan köper vi två enkelbiljetter till södra Frankrike. Där flyttar vi in i ett stort hus vid havet. Vi fyller källaren med champagne och installerar tvspel i alla fyra vardagsrum. Vi gör om matsalen till ett enormt bibliotek och vi bygger en koja i trädgården av tyger och madrasser. Där ligger vi hela dagarna, läser och skålar.
Det tar inte lång tid förrän hela vår vänskapskrets gör precis samma sak. De säljer allt de har och kommer ner till oss. Tur att vi har köpt ett så stort hus.
Alla får plats och vi har stora middagar varje kväll, sover länge och gör precis som vi vill. En måndag kanske vi vill spela tv-spel hela dagen. Det går finfint.
En annan dag har vi biomaraton i trädgården, en annan dricker vi rödvin till frukost.
Vi har alltid barnbarn och släkt på besök som springer runt och klappar på hundarna och katterna och kaninerna.
Vi är aldrig uttråkade för vi är klara med att vara uttråkade.
Vi avskärmar oss från verkligheten och vi lever på låtsas (på riktigt) i vår södra-frankrike-värld där spaghettin aldrig tar slut och där man kan ligga på madrasser i trädgården och spela super mario en tisdagseftermiddag när resten av världen stressar sönder sig.
Så ska mitt liv som pensionär se ut.
Vill du följa med?