När man vaknar en fredagmorgon klockan halv åtta och det är kolsvart ute. När man försöker sätta upp håret men det känns bara trött och knastrigt (var har jag lagt alla hårspännen dessutom?). När man går och lägger sig igen, hans rygg luktar så gott, men man måste gå upp och man sminkar sig och suckar över de mörka ringarna under ögonen, hittar inga rena strumpbyxor, får en glasbit i foten, klär på sig tre koftor för att inte frysa (en av dem sticks).
Då kan jag inte bara förstå varför inte livet kan kännas precis så här varje dag: