Idag ska vi läsa sagan vi skrev ihop tidigare i veckan.
Det var hemskt många sidoberättelser, så jag fick trixa och fixa och alla meningar kunde givetvis inte följa med för att allt skulle funka. Men så är det ju.
Nu läser vi!

Sagan om Sixten, en mycket speciell giraff

Det fanns en gång en mycket liten giraff som bodde under ett par läskbackar i parken.
Hans namn var Sixten och han var inte vilken giraff som helst, han var en mycket speciell giraff.
Det var inte vilka läskbackar som helst heller, vilket passade honom alldeles utmärkt.

Men Sixten hade ett problem – alla försökte påstå att han gillade såpbubblor. Det här gillade han inte alls, så Sixten byggde ett gulligt maskingevär i rosa och dödade alla.
För att Sixten inte skulle använda sitt hagelgevär och meja ner hela skogen var hans mamma tvungen att binda fast hans hovar runt ett träd. De andra djuren i skogen kastade allt sitt skräp på den fastbundna Sixten.
Sixten blev han ledsnare och ledsnare för var dag som gick.

Men så en dag hände det någon särskilt. Sixten upptäckte att han hade en magisk kraft
– han kunde se igenom andra giraffers halsar.
Han var, precis som många är när något ovanligt händer dem, rädd för sina nya krafter.
Men en klok druidgiraff sa att eftersom Sixten kunde se genom andras halsar så kunde han även se om de hade halsinfektioner. Detta var revolution inom medicinsk vetenskap och alla män i vita rockar ville anställa Sixten.
Trots detta bestämde sig Sixten för att inte låta sin udda superkraft gå till spillo.
Han började rädda andra pygmégiraffer som hade satt muffins och sådant där annat sockrigt i halsen.
Och håll i hatten – Sixten blev upphovsman till vad vi idag kallar heimlich manöver.

Sixten anställdes av en snäll doktor i den stora staden. Han blev världskändis över en natt och alla tjejer ville ligga med honom, killarna ville bli hans vän och skvallerpressen följde honom vart han än gick. Pressen på honom blev enorm och han började knarka för att fly undan den verklighet som han blev mer och mer skrämd av.

En dag räddade Sixten en nyckelpiga från en för tidig färd till himlen.
Nyckelpigan hette Louie och hade alldeles för lite prickar.
Och någonstans där, då dessa två figurer insåg att de var lite annorlunda – blev de vänner för livet.
De hade tvåmannafester under ölbänken och surplade Corona i smyg fastän Sixten inte fick för sin mamma.
De dansade nätterna långa och fick träningsvärk dagen efter. Om någon vänlig prick ville vara med fick dem det alltid.
Det var så det var, alla var alltid välkomna till deras lilla diskohus ute i skogen.

Efter ett tag så insåg denna lilla giraff att någonting konstigt hände varje gång han satt sådär nära nyckelpigan. Det blev klibbigt i händerna och på senaste tiden fastnade liksom orden i munnen och ville inte komma ut. Det var precis som att han hade svalt en fluga som kittlandes flög omkring inuti hans mage.
Louie kände samma sak. Eller kan man någonsin veta exakt hur någon annan känner? Louie kände sig filosofisk och smått förvirrad.
Sixten och Louie hade inte ens hunnit bli officiellt tillsammans, när Louie en dag sa:
– Sixten, jag är gravid.

Men alla historier kan tyvärr inte sluta lyckligt. Och det här är en sådan.
Det var nämligen så att varje dag tog giraffen en cykeltur ända bort till horisontens kant. Där satt han och kikade ner över kanten sådär melankoliskt och fint.
Och en dag cyklade han aldrig tillbaka.
Kanske gjorde det ingenting – för just horisonten var enligt giraffen det finaste som fanns.

Tre veckor senare födde Louie en rosaprickig kanin med jättestora öron. Den rosaprickiga kaninen kan vi kalla för Linus.
Men det var något som saknades för vår lilla kanin, något som han inte kunde beskriva.
Han ville inte bo med sin mor för alltid. Han ville se världen, träffa andra kaniner.
Linus åkte till Italien, träffade en italienska vars namn var Sophia. Hon var en mästerkock och hennes specialitet var vaniljbullar.
Men det är en annan historia.

Sixten, han satt fortfarande vid horisonten. Skrev i sin lilla skrivbok. Han hade särskild hjälp av en fin liten synonymordbok han hittat bakom en pall i skogen. Han skrev långa rader utan punkter eller kommatecken. Vilken författare som helst skulle ha blivit fruktansvärt avundsjuk. Men han saknade en röd tråd.
En uggla kom efter ett tag på en bra lösning. Han slet ut en tråd ur sin röda bombullströja och gav den till Sixten.
Det var då han kom att tänka på sin magiska kraft som han helt glömt bort i den stora röran av graviditet, kärlek och bakelser. Han kunde ju faktiskt se igenom halsar, han kunde ta reda på vilken halssjukdom varje varelse på hela jorden led av. Giraffen var inte van vid sådana blottningar.
Han skrek efter sin mamma.
– mamma!
Men det skulle han inte ha gjort, för i samma sekund dog hans mamma dog i halsfluss.
Och där tar historien slut, för ibland är det bara så.
Att speciella giraffer inte klarar av sina krafter, eller sina för stora hjärtan till nyckelpigor med för få prickar.
Och sedan den här dagen hade Sixten alltid en röd rosett runt halsen.