Jag får ganska mycket mail av flera av er.
sådana som inte skrivs i kommentarerna.
ledsna personer med bräckliga hjärtan som inte vet vart de ska vända sig.

mycket om kärlek.
det här gör mig arg på flera sätt.
hur kan det finnas så många tjejtidningar men ingen av dem skriver om kärlek?
bara om sex och ”saker killar gillar” som bara gör folk förvirrade.
jag blir så trött.

men sen finns det mail som inte handlar om kärlek.
flickor som är ledsna men vet inte varför.
Att det känns som att hela ens hjärta ska gå i en miljard bitar och man ligger i sin säng och känner sig ensammast i hela världen men vet inte varför.
det här skrivs det ju för 17 aldrig om.

och vet ni.
när jag var 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19 tänkte jag precis likadant.
Varför är jag så himla ledsen? Varför går det inte över?
här, välkommen till mina tonårsdagböcker med belle and sebastan-citat and spretiga bokstäver:

Min mamma sa till mig
– åh sandra. jag var också så förvirrad när jag var yngre.
och då tänkte jag att visst. Säkert. Då gick det väl över för henne då. Grattis.
Jag kommer alltid känna att mitt hjärta kommer att brista i en miljard bitar.

Men vet ni. Alla ni som har tonårshjärtan som är bräckligare än någonsin;
Det går faktiskt över.
man kommer inte alltid känna sådär.
man kommer inte alltid undra om man är den sista som blir kysst.
eller den sista som blir bjuden på hemmafester. eller blir av med sin oskuld.
eller har svårt att få kompisar. Har svårt att lita på människor.
Om man alltid kommer vara kvar på samma plats och inte komma vidare någonstans någonsin.
Eller vad det än kan vara.
Att man känner sig som det trasigaste lilla krypet som funnits någonsin.

Man kommer inte ligga i sin säng för alltid och undra om livet inte var mer än såhär.
Att stå här, mitt i allting, och känna sig så sorgslig så att man nästan går under.

En dag. När man fyller lite äldre; då kommer man känna sig så mycket tryggare i hjärtat och allt runt omkring hjärtat.
Och man kommer inte sitta på en tunnelbana med en miljard människor runt omkring sig och känna sig som den ensammaste i hela världen.

för så länge man hittar en trygghet i sig själv (ibland tar det längre tid, ibland går det fort som 17 har jag hört) så försvinner en del av tankarna också.
ditt hjärta kanske känns som en satans glasfigur.
det är inte så.
det går över.

en liten bit i alla fall.