På något plan känner jag mig lite fånig som skriver till dig eftersom jag inte känner dig men du känns så förnuftig och lyckas alltid ge så bra råd. Jag är så uttråkad, jag lever men jag lever inte. Jag läser om ditt liv och blir alldeles avundsjuk för du gör saker hela tiden och du lever. Jag sover och jobbar, mer orkar jag inte. Jag behöver veta hur man gör! Hur gör man för att leva? Hur gör man för att uppnå sina drömmar? Mitt liv har stannat och det finns inte många i mitt liv som jag kan vända mig till så därför vänder jag mig till dig.
Oj oj :'( alltså, ibland känns ju livet så för alla. Att det bara går på rutin, det gör det verkligen verkligen för mig också ibland. En idé kanske är, om man verkligen vill förändra sin situation, att göra en lista på vad man vill förändra. Vill du bo utomlands? Byta jobb? Läsa en ny utbildning? Eller bara flytta till ett nytt kvarter? Lära känna nya bekantskaper? Jag tror att om man kanske definierar vad man vill förändra och sedan börjar sätta bollen i rullning känns det inte lika stort och livsomvälvande. Även om allt bara ruckas någon millimeter brukar jag alltid känna mig gladare och peppad igen på nytt. Det är viktigt med små förändringar till att börja med.
Hej Sandra! Jag måste få tag på vita strumpbyxor i Stockholm, men hittar ingenting på H&M, Lindex, Kappahl eller Gina. Har du något tips, var köper du dina?
Jag köper mina vita strumpbyxor på Asos! De heter ”winter white” om jag minns rätt.
Hi Sandra! Why don’t you wear your cat eye line anymore?
I just got tired of it and needed a little break. Have been wearing that black eyeliner since I was 16!
Får man fråga en sak? Ni ser ut att ha så himla kul på er sextonårstid, är säker på att ni hade det också. Och ja, vem vill inte ha kul? Jag skulle vilja vara lite mer som er på den filmen, men det är inte jag. Jag vill vara så, men då skulle jag inte vara mig själv, does that makes any sense? Vad gör man?
Man får inte glömma att inlägget jag gjorde om min sextonårstid var ett år komprimerat till några bilder och en tvåminutersfilm. Merparten av min tonår var jag osäker, ensam och undrade när det där himla livet skulle börja. Det där riktiga, det spännande och roliga händer när man blir vuxen och kan bestämma över sitt liv på ett helt annat sätt. Och tills dess får man göra det bästa av situationen. Hänga med kompisar, kolla på bra film och hångla lite kanske. Som Annika Norlin säger: ”vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid.”
Efter att ha följt din blogg i några år, följt äventyr, kärlekar och hjärtesorg. Följt din berättelse om hur osäker du var som tonåring, kan jag inte sluta undra… Om man är 21 år och har rest till andra sidan jorden och tillbaka, utan att hitta kärleken. Utan att ens ha fallit det minsta för någon. Om man har haft några pojkar men ingen har fått vara kvar, därför att man är så fruktansvärt rädd att visa sina fula sidor. Om man inte gör annat än att hitta fel hos pojkarna, eftersom det då är lättare att putta bort dem och aldrig låta dem komma nära. Vad tusan gör man då? Vill ju hitta kärleken och vill ju inte skämmas över mig själv. Men det gör jag.
21 år är INGENTING. Så så så många som inte varit ihop när de är 21. Ju äldre man blir, desto tryggare blir man i sig själv. Jag var också ett litet förvirrat skrutt under den tiden. Och jag knuffade bort varenda kille som visade intresse för mig innan jag träffade min första pojkvän, för jag var livrädd för att någon skulle ”upptäcka vem jag var” (helt sjukt egentligen). Allt kommer bli bra, men börja med att fokusera på dig själv. puss.
ursäkta för URTRÅKIG kommentar MEEEEN var är din randiga klänning ifrån?! JAG ÄR KÄR!!!
Den är från Nastygal.com men jag köpte den för länge sen så jag tror inte den finns kvar. kram
Hej Sandra, kan du berätta hur man slutar vara en blygis? Vill ju våga prata med den gulliga killen på morgontåget.
Jag var också världens megablygis när jag var yngre. Gick runt och trånade efter kille efter kille utan att våga visa en endaste känsla eller ge bort en endaste blick. MEN. När man börjar göra små modiga steg märker man ganska fort hur lite det spelar någon roll, alltså jorden går liksom inte under om man vågar säga hej. Istället händer något precis tvärtom: man känner sig världsbäst för att man vågar ta kontroll över sitt eget öde & liv. Om man vågar små små saker i taget vågar man till slut massor. Man får ta det i sin eget takt och bestämma sig för att det här ska jag banne mig fixa.
Puss.
Sandra har du kollat på skins?? Om inte så gå gör det på direkten, supertips!!!!
Kollade lite på den brittiska versionen när den kom ut men glömde bort den sen. Får kanske prova igen!
På tal om kjolar, vad köper du oftast dina vippiga kjolar? De är jättefina! 🙂
Majoriteten är från AA och någon enstaka från Asos.
Du har för stora krav på ditt skrivande, tror jag. Prestationsångest, liksom. Och då är det väldigt svårt att hitta bra ord att sätta efter varandra. Man tänker för mycket och låser sig själv. Så ta en stund och bara kladda ner knas. Det kan handla om allt, och det behöver inte vara logiskt eller fint alls. Glöm alla regler och ramar, go crazy. Och få in i ditt huvud att skrivtorkan kommer gå över, du kommer hitta tillbaka till orden och flytet. För det är sant. Styrkekramar tills dess!
Du har nog rätt. Ska tänka så!
Klappade ni en främlings hund? Nu ser man ju iofs inte om ägaren var med men eftersom hunden är fastbunden antar jag inte det. Det existerar typ inte ens i min värld att göra så, tänk om hunden skulle bitas? Tänk om hunden blir förvirrad om det kommer massa folk och pratar med den/klappar den? Det är ju någon annans hund liksom. Det kanske är annorlunda i storstäder men att klappa någons hund utan tillstånd av ägaren var bara… konstigt. (OBS jag vet förstås inte om ni känner ägaren eller så, se det lite som en allmän undran; gör folk så i allmänhet?)
Haha nej alltså vi kände hussen, han hamnade bara inte på bild : )
vad gör man när allt funkar med killen förutom det sexuella? det har varit bra ända tills nu för några veckor sedan, när jag började tappa sexlusten. jag älskar honom fortfarande, mina känslor för honom har inte förändrats till det sämre så jag vet inte varför jag aldrig längre är kåt. det börjar bli jobbigt eftersom han är som vanligt men jag aldrig vill. hjälp!
Finis. Jag tänker att några veckor inte är så lång tid. Ibland går det upp och ner och så är det i förhållanden och det gör ingenting. Om jag vore du skulle jag prata med honom om det. Säga precis det du skrev till mig, för det är ju uppenbarligen något du går och funderar på. Är han vettig och bra är det något ni kommer kunna ha en bra diskussion om. Och hångla en himla massa utan att det nödvändigtvis leder till sex, så slipper du för en stund känna press på att det skulle bli ligga av bara för det. Ta det i er egen takt liksom, jag tror absolut att det kommer gå över. Och det är inte så att du börjat äta p-piller eller något sånt på sistone? De har ju en tendens att fucka upp och då kan man ju gå till gynekologen och förklara situationen. Puss.
sandra. finaste snällaste du.
jag har en pojkvän, en fantastisk pojkvän, och vi har varit tillsammans sen vi var sjutton och idag är vi tjugo. jag har älskat ihjäl mig och varit så kär att det har känts som att hela jag ska bara brista och falla i tusen bitar. men nu känns det inte så längre. jag är inte längre lycklig i det vi har. jag har funderat så himla himla länge men har nu kommit fram till att det enda vettiga som finns att göra är att göra slut. men hur i himmelen gör man slut på något så fint som det ändå är? och värt att säga att att han bor i stockholm och jag i uppsala, så det är ju ett slags distansförhållande sen några månader tillbaka också. snälla sandra, svara.
Alltså jag vet hur himla SVÅRT detta är. Ont gör det för båda och herregud och åh. Men grejen är den att man kan ju bara inte vara ihop med någon man inte är kär i. Det är ju inte snällt för någon av er. Och därför får man helt enkelt bara sätta sig ner bredvid honom och säga just det du har skrivit till mig. Och det kommer vara sorgesamt och hemskt, men i slutändan kommer det vara det allra bästa för er båda två. Här är ett inlägg om när jag gjorde slut med min första pojkvän.
Hur får man egentligen tag på en hyreslägenhet i Sthlm? Vid 26 års ålder är det väl dags att lyckas med detta omöjliga. Tips mottages tacksamt. Ps. Har ej rika föräldrar, och min egen inkomst ligger på ca 7000 kr i månaden.
Jag har INGEN aning. Är själv i samma sits. Jag frågar folk på facebook samt kollar blocket. Man får nog bereda sig på att flytta runt en del, stockholm är inte enkelt bostadsmässigt.
Hej alltså har en fråga som jag inte vet om den är jobbig lr inte men jag får lite ångest. Min kille och jag gjorde slut för ett år sedan och det är som det är liksom. men jag vet inte vad jag ska göra med alla hans grejer som jag fick. Jag fick samma LP spelare som du fick på våran två-årsdag och jag vill inte slänga den men kan inte förmå mig att slänga eller ge bort, hur gjorde du med alla jävla minnen och saker? puss
Den första veckan slängde jag det som stod framme. Typ den där tavlan som såg ut som honom, någon bok han hade glömt kvar och sånt. Men bilder och kärlekslappar och presenter och så vidare la jag i en skolåda längst in i garderoben. För jag gjorde misstaget att slänga typ allt från mitt och Tobias förhållande i världens himla heartbreak-vrede. Jag har inte något fint och personligt kvar av det livet jag hade med honom och det känns så himla sorgligt nu såhär sju-åtta år senare. Så göm dom för dig själv för sjutton. Du kan ju till och med lägga det i en låda och ställa hos en kompis. En dag kommer sakerna inte göra lika ont. puss.
.
Translation. Please read by clicking ”in english” below FAQ.
Kerstin:
<3 for en fin historie! ja, det er en berg-og dalbane 🙂 tror man bør se på et forhold over tid om det fungerer. går det bare nedover og nedover er et jo ikke så mye å gjøre noe med. men går det litt ned og opp og ned og opp, som jeg tror det gjør for de fleste, da vil man sannsynligvis få et sterkere forhold av det. så vil man egentlig være ihop, er det ikke så smart å gjøre det slutt heller!
Finaste Sandra! Du som är så ypperligt utomordentlig på så otroligt många sätt, plus feminist och medveten och bra och dessutom skribent och författare! Kan inte du snälla snälla börja fundera över att ändra dina ”man” till ”en” istället? Du är ju en så toppenbra förebild för så många och det vore grymmast i världen om vi alla försökte kämpa mot ett mer könsneutralt språkbruk! 🙂 Puss och kram från den dära svensklärararen som vill rädda hela världen. 😉
Jag brukar klappa andras hundar om de sitter och väntar utanför en butik. En gång satt jag med en hund i ungefär 20 minuter tills hennes ägare kom. Det var fint. Världens gladaste hund.
Hej Sandra. Den där första bilden i detta inlägget. Du är så vacker på den bilden, med en vacker klänning, och ett vackert leende. Men du ser så himla himla ledsen ut, egentligen. Jag vet inte riktigt varför jag tycker så, det är som ett lager av sorg som ligger utanpå din kropp. Förlåt om jag har helt fel, det är kanske en gammal bild, men det var något med den bilden som fick mig att tänka till lite. <3
Hej Sandra! Du som är så vettig, kan inte du ge mig råd i den här situationen; En av min mammas bästa vän sa precis att hon ogillar muslimer när hon själv liksom är från ett land där islam råder men hon är ateist… jag blev jätte upprörd och gick därifrån. Jag sa ifrån och hon tyckte att jag överreagerade men det tycker inte jag! Jag har noll tolerans mot personer med rasistiska åsikter. Men grejen är att hon är en av mammas bästisar, hur ska detta gå? Jag vill inte skapa konflikter familjer emellan men det är inte okej att hata muslimer. Hur ska man bemöta en sådan person på bästa sätt? Kram!
Så himla fånigt men ibland blir jag liksom GRÅTFÄRDIG över allt du skriver. Det är märkligt, vi är så många som läst din blogg så länge och egentligen känner vi ju inte dig alls – ändå berör du oss (jag vet ju att vi är ett gäng) och du är ju liksom som en väldigt fin storasyster. Jag har aldrig träffat dig, inte ens sett dig på riktigt men det är ändå något med dig, din blogg, och hur du skriver till oss. Sluta aldrig!
Är 16 år och fick tårar i ögonen när du citerade Annika Norlin för det har jag gjort det senaste två ÅREN för att överleva. 🙁
Hej Sandra! ..Så många tack för din påminnelse om din göra-slut-text. Det är så konstigt, jag sitter här helt häpen. Jag kommer ihåg att jag läste det när jag precis hade blivit tillsammans med min dröm och tänkte att det lät så overkligt att en kärlek kan ta slut, att man inte kan ha älskat varandra från början då, att det inte kan ha varit på riktigt då och att ingen kärlek i världen var som vår kärlek. Jag tror att vi var som nykära i fyra år. Jag tror fortfarande aldrig jag kommer uppleva den glöden, den åtrån, en djup kärlek som den. När vi gick på gatorna var Vi paret som folk log mot, och kommenterade; att ung kärlek är så vackert. Och vi skrattade mot varandra och sa att vår kärlek är inte ung fast man kan tro det. Och så ringde han en dag och sa att han inte var kär i mig längre, att han skulle flytta ur vår lägenhet. Och jag trodde att jag skulle dö och kanske var jag nära att dö. Det är några månader sedan nu, och fast det inte är bra vet jag att det kommer bli det. Och ja, det jag ville säga var nog bara att det, konstigt nog, var så skönt att läsa att vi kanske inte var så speciella som vi trodde. Att många blir så kära, och att de flesta överlever. Att du också föll, men reste dig igen. Att det går att trotsa förfallet. Tack för att jag, när jag läste din text, inser att jag klarat mig.
Du är så himla bra
Du säger att man inte kan vara ihop om man inte är sådär kär längre. Men hur tänker du då kring typ äktenskap? Man kan ju älska men inte vara dunderkär i personen precis hela livet. Så tänker jag.Annars hade ju alla skiljt sig hela tiden
@Sofia: Nej, han direkt inte ”tvingade” utan direkt man se nej så var typ hela dagen förstörd och han blev otroligt sur och puttrig hela tiden.. Så jag sa ”jamen okej då..”..
Detta var från början av vårt förhållande så det är typ 8 år sedan. Han har inte varit så sedan dess, då jag en dag satte ned foten och sa ifrån.
Hej Sandra, vill bara säga att du är så himla bra och smart!
Sedan har jag en fråga. Kort och gott undrar jag hur fan man gör för att lära känna nya människor, skaffar nya bekanta, börjar umgås med nytt folk helt enkelt!? Det känns så konstigt att säga så, men för mig har det alltid varit lite svårt på den fronten. Jag har vänner, det är inte det, men alltför länge nu har jag ”fastnat” i det gamla kompisgänget från flera år tillbaka. Som jag ju vill ha kvar men jag vill även liksom få nya kretsar att hänga inom. Hur får man människor att förstå att man vill det? Hur blir man en sådan där person som folk känner sig trygga med och vill vara runt?
Jag tycker det är så bra att din blogg blir nån slags hjärtespalt lite då och då. Det känns lite som KP. Fan, saknar KP ibland. 🙂
Måste bara fråga dig Sandra, eller vem som helst egentligen. Träffade en kille som jag träffar varje dag pga skolan ute för ett tag sedan och vi gick hem och hade sex. När jag hörde av mig efter ett tag för att se om vi skulle ses igen ville han inte och nu kan jag inte låta bli att ha sådan jävla ångest!! Fan vad jag skäms över mig själv. Känner mig så patetisk även fast jag inte var kär i honom så blev det ändå en sådan besvikelse, han ville inte ens ha sex med mig igen. Hur ska jag sluta tänka på detta?! Och Sandra, har du någonsin fått dissen på det här sättet?
Till alla er som inte känner att ni är kära längre. Jag träffade min kille på gymnasiet. Har aldrig varit så populär utan bara haft mina vänner, men så en dag, så pratade den här killen på mig och jag förstod inte varför. Denna kille var liksom en av de populära. Men det blev vi ändå. Efter några år kände jag som många av er att det inte funkade, var inte kär, han var inte lika närvarande i vårt förhållande som jag. Jag tänkte göra slut. Men så sa mamma; Kärlek är som en berg-o-dalbana, det går upp och ner. Ibland känner man inget.. Kvällen då jag hade tänkt göra slut på ett ”fint” sätt kollade jag honom i ögonen. Han frågade om något var fel och jag svarade nej. Idag är det fyra år sen den kvällen och fem år sen vi blev tillsammans. Och jag är så glad att jag tänkte; Nä nu jävlar får jag vara realistisk och inte förvänta mig att allt bara ska funka på automatik. Min kille sitter just nu och spelar Dota jämte mig i soffan. Och han är lika underbar som den första veckan jag förstod att han tycker om mig. Och berg-o-dalbanan är inte längre så där brant.
Alltså Sandra, jag är 18 år och har väl inte varit någon festare innan. Jag var aldrig bjuden på festerna i högstadiet. Men nu har jag äntligen träffat människor som är roligare än många andra jag någonsin träffat och vi jag har väl druckit en öl eller två, en cider och en shot. Inte mycket mer förrän i Halloweenhelgen då jag drack alldeles för mycket. Den här ångern man känner ”varför gjorde jag så?” hur blir man av med den? Eller är det bara något man växer ifrån? Vill bara smälta in i väggen i skolan när jag träffar någon från festen.
PS. Tycker så himla himla himla mycket om din blogg, du är så bra! Kram.
Snälla Sandra, jag behöver råd från någon som dig.
Jag har varit tillsammans med en kille i över ett år nu, och jag älskar honom så otroligt mycket. Och han älskar mig. Men han visar det inte, och det gör så ont. Får sällan höra hur mycket han tycker om mig. Men jag vet ju att han gör det. Och jag vet ju att han inte är så bra på att uttrycka känslor. Och jag vet vad jag gav mig in på med detta förhållandet. Men nu är det även så att han har det himla dåligt hemma, och att han blir deprimerad över detta. Han erkänner det inte, men jag ser det ju på honom… Och tyvärr så går det ut över mig. Han är inte elak, men när han blir sån så vill han inte ses eller prata, och det gör så himla ont. Vad ska man göra? Jag har ingen aning. Han är ju den enda som kan få mig på bra humör när jag är ledsen, varför kan inte jag vara en sån för honom? Det gör så himla ont. Jag älskar ju honom men det är otroligt påfrestande för psyket.
Till Jenny: Tvingade han dig att ha sex även om du inte ville? Det låter inte som någon bra kille tycker jag, tänk över ordentligt om du verkligen ska vara tillsammans med honom! Sen kan ju sexlust försvinna i ett förhållande, både för killar och tjejer. Men då är det viktigt att man pratar om det och försöker göra något åt det, till exempel genom att hångla eller vara nära varandra utan att ha sex.
Denne runden med svar er liksom Sandra i et nøtteskall, hihi. God torsdag!
Så himla bra svar.
Hi Sandra,
I’ve been reading (/Google translating) your blog for a year or so now, I think you are awesome and am always spreading the word about you. But anyway, I’ve been New York at year now (I also work in advertising). I work a lot and have met a bunch of people here, but from moving the last four years I haven’t made any close friends… and I get a little lonely. Seeing your NYC posts I really admire your wonderful life. Did you ever feel like that?? xo
Jag har en liten kommentar till tjejen som slutat vara kär. Jag vet ingenting om den relationen, men man får komma ihåg att förälskelsen försvinner efter ett tag, och övergår förhoppningsvis i något annat, något fint. Pirret, spänningen, de häftiga nervösa känslorna kanske är borta, men så finns något djupt kvar som man känner för den man är tillsammans med, man känner att det är den bästa, finaste personen och man tycker så mycket om att vara med hen. Nämner det eftersom jag har kompisar som gjort slut när förälskelsefasen är över. I något fall har det varit precis rätt att göra, för det visade sig att de inte hade mycket gemensamt, och egentligen inte trivdes jättebra tillsammans. Det var bara den där konstiga kemiska reaktionen som är en förälskelse som höll relationen uppe.
..:Frågade nu min kille varför vi inte hånglar förutom när vi ska ha sex.. Svaret blev ”det är ju en fjortisgrej”.. öh. Nej. Osså skrattar han :'(
Min kille vill aldrig hångla. Enda gången han vill det är när vi ska ha sex.
Tråkigt.
Osså är han ofta för trött för att ha sex, eller har andra saker som han hellre ”tar upp tiden med” än att ha sex, så vi ”hinner inte”…
Vi har varit ihop i 8,5 år och det har varit så typ hela tiden förutom från början när han ”tvingade” mig att ha sex typ hela tiden.. Även om jag inte ville. Så nu är det typ tvärtom.. Vad ska jag göra? Har pratat med han om det såklart men får inte så mkt till svars. Bara att ”tiden inte räcker till allt” typ…
Jag har en fråga, jag har inte varit singel sedan jag var 15, är nu 21. Dvs jag har inte varit singel i mitt vuxna liv, aldrig legat runt eller hånglat inne på mörka klubbar med någon jag aldrig skall träffa igen. Tror du att man behöver vara singel för att liksom lära känna sig själv? Jag funderar på vem jag är om jag inte hade haft min pojkvän, och jag har ingen aning.
Och jag vill lägga till angående den första frågan. Livet har olika faser för alla människor och ibland känns allt bara hopplöst och trist och det är bara så det är, men det kan också vara så att om man gått runt väldigt länge och känt sig ensam, nedstämd och orkeslös, att man känner att man vill göra en massa roliga saker men inte har någon att göra dem med, eller inte har någon ork att göra det eftersom det känns som att skolan/jobbet tar all energi så kan det vara så att man behöver hjälp. Man kanske har en depression eller har varit utsatt för inre eller yttre stress och behöver hjälp från någon utomstående genom samtal eller medicin för att komma på rätt köl igen. Det finns jättebra hjälp att få och det är viktigt att veta! Om man går i skolan kan man gå och prata med kurator, annars kan man vända sig till vårdcentralen eller företagshälsovården. Om man jobbar har man ofta rätt till en bedömning hos vårdgivaren utan att företaget får reda på det.
http://www.imdb.com/title/tt1758795/?ref_=nv_sr_1
Skikkelig 90′ talls teen flick – tenkte på deg når jeg så den, så måtte bare legge igjen en hilsen. 😉
Det har var nog bland den bästa samling svar du gett tror jag! Fick så mycket hjälp och tips på frågor jag inte ens visste jag hade. x
are there any non-swedish readers here?
Söta Sandra, här kommer något helt orelaterat till alla bra svar i detta inlägget, men jag bara längtar så himla mycket efter ny musik, så jag undrade bara om inte du kunde slänga ihop en lång härlig spellista för att göra gråa, kalla, dryga november lite roligare? Tack på förhand! <3
Jag vill svara på, eller snarare kommentera till, den där frågan från hon som inte har nån sexlust.
Jag har käkat ppiller sen jag var 15 (nu 25) på grund av sinnessjuk mensvärk. med två undantag på ca tre månader vardera. Jag har varit singel under merparten av Dom här tio åren och inte lidit så värst mycket av det, visst kan jag vilja ligga lite ibland men inget speciellt egentligen. Men Dom gångerna jag var tvungen att vara utan ppiller, herregud! Jag ville slita kläderna av varenda kille jag såg! (Och jag jobbar i kassan på en ica nära så jag träffade många killar. Tur att kassan var emellan oss.) det gjorde fysiskt ont i mig under dom här månaderna för att jag var så kåt. Så mitt tips till dig är att se över ppillret, om du har såna. Men tänk då på att man är som mest kåt när man har ägglossning och kan bli gravid.
Tack så himla mycket för svaret! Nu känns det lite bättre och jag står ut lite mer. Sedan så tror jag att när man är sexton så ska man nog drömma lite och bara bli pepp på livet och tänka på allt man ska göra. Sedan så finns det ju dom där små ljusglimpsarna som är guld värda. Och såklart jobba på sin grund med relationer till sina barndomsvänner och föräldrar.