Jag och min kille har gjort slut. Vi var tillsammans i 2,5 år. Allt känns bara så tungt just nu. Undrar främst hur gör man det här med kompisar? Vi bor och studerar i samma stad och har integrerade vänskapskretser. Hur gör man med det? Just nu vill jag helst av allt inte se honom. Jag vill inte att han ska vara med mina vänner… Jag vill typ skicka honom till en annan världsdel, så jag kan fortsätta mitt liv här i lugn och ro. Kan ju inte flytta heller har halva min utbildning kvar att slutföra. Men jag vill inte behöva se honom, stöta på honom ute, se honom ha kul osv. Det gör så ont i mig då att det inte är vi längre. Fan också.  hur gör man?
Svårt. I mitt första förhållande särade vår kompiskrets på sig ganska naturligt. Vi hade liksom ändå ”våra egna” vänner i det, trots att vi hängt tillsammans så länge. Andra gången det tog slut bodde vi ju inte ens i samma stad, så jag behövde aldrig oroa mig för att träffa honom på gatan eller hamna på samma fest som honom. Men jag förstår såklart att det här ändå är ett stort problem och jag har kompisar som måste trixa och kolla efter så att inte exet är på samma middag och ibland bestämmer de till och med att gå på ”varannan festlighet” för att inte stöta ihop. Men har någon ett mer konkret tips får ni gärna berätta i kommentarsfältet.

Jag har en fråga om din Paris-tid. Jag är 20 och vill verkligen ut i världen. En kompis mailade mig, väldigt lägligt, på Facebook och sa ”vi kan väl flytta till Paris eller London i januari?”. Och jag romantiserar Frankrike, tycker det låter kul att åka dit och jobba och hänga. Men jag vill gärna ha din ärliga åsikt! Jag pratar inte ett ord franska. Je ne parle pas Francais. Kommer jag kanske då att ha roligare i London, där jag faktiskt kan prata med folk? Är det sant att fransoser inte pratar engelska alls och rynkar på näsan när man stapplar på orden? Hur skulle du välja? Puss!
Ja alltså, jag pratar heller ingen franska, och är inte en sådan som kan snappa upp lite meningar på några månader och sen testköra lite. Känner man att man nog inte kommer lära sig språket så kommer det ju sätta stopp för en. Man förstår inte vad folk pratar om på middagar och man kan inte superenkelt närma sig främlingar på barer och så. Självklart pratar fransoser lite engelska, men vissa gör det inte alls och de flesta är urdåliga på det. Jag skulle lätt välja London, men det är nog också för att jag tycker väldigt mycket om London som stad och tycker engelsmän är rätt så briljanta och roliga, men Paris är ju en såå fin stad och männen är ju supervackra och jag hade otroligt roligt de tre månader jag hängde där. Man får nog chansa, tror det blir roligt vilket som!

Okej jag behöver lite råd och tänkte att sandra hon är ju smart och lite äventyrlig sådär så hon förstår säkert. Jag vill sååå gärna åka på språkresa till england i sommar och när jag (lite hastigt kanske) tog upp det med mamma sa hon att en vän till henne hade åkt på språkresa och typ ”det är ju inte precis språk man lär sig” mammas vän har alltså berättat om hur alla hade sex typ så hon var väll inte sådär megapepp på att skicka iväg sin 14-åriga (15 i sommar) dotter på språkresa. jag säger inte att jag tänker vara fin flicka och hålla mig borta helt från boys (inget som känns särskilt värt och berätta för mamma kanske..) men jag är så himla uttråkad och det känns som att en språkresa skulle va så perfekt! tips på hur jag ska övertala henne?
ps. vet att det är jättedyrt med sånt här men jag har faktiskt riktigt bra betyg i engelska (och över huvudtaget) så kan ha en chans att få stipendie
Men usch vad onödigt av din kompis mamma att säga sådär! Du måste ju få skapa dina egna äventyr och upptäcka dina egna snedsteg. Javisst, språkresor är ju lite fest och partaj, men det är ju också skola och lärare som faktiskt skickar hem de som är för fulla eller gör någonting för dumt. De är ändå rätt hårda på det där. Jag skulle om jag vore du försöka få ihop ett kompisgäng så att din mamma vet att du inte åker själv dit. Att ni kommer ta hand om varandra. Sedan måste det ju finnas information på språkrese-hemsidorna som beskriver hur dagarna ser ut och så, och det kanske kan lugna din mamma? lycka till.

på språkresa i juan les pins som femtonåring.

Hej fina du! till en början vill jag bara säga att du skriver så himla vackert. Orden lägger sig så fint i munnen och man blir bara glad av att läsa din blogg. Bara så du vet  Nu till det jag ville fråga. Hur hittade du dig själv? vet en super svår fråga men känner mig lite lost för tillfället. Bor på irland och mår bra egentligen, men ändå saknas något. Har ingen pojke, bara han jag tänker på konstant men som inte vill ha mig tillbaka. Hör alla säga att man måste älska sig själv innan någon annan kan göra det och att man blir vackrast bara när man känner sig som det men tänk om man behöver någon som berättar att man är vackrast på jorden eller att man behöver någon som älskar en innan man förstår det själv? Nu spårade jag lite kanske men för att göra något komplicerat lite mindre komplicerat: hur tog du dig igenom osäkerheten, olycklig kärlek och blev dig själv? känns som att jag bara väntar på att alla bitar ska falla på plats och att jag blir jag om du fattar. Kram på dig!
Det här är ju en väldigt stor fråga. Men jag tror ändå svaret måste bli: tid. Ju äldre du blir, desto klokare blir du. Desto mer trygg blir du i dig själv. Jag vet att det låter klyschigt kanske. Men det är så himla sant. Jag är modigare och rakare nu än vad jag bara var för kanske tre år sedan. Varje dag blir man en lite bättre version av sig själv. Och det här med olycklig kärlek, att inte veta vad man vill bli och att ibland tveka på sig själv, det har man nog med sig hela livet mer eller mindre. Även sextioåringar kan ju få hjärtat krossat. Men man lär sig att hantera det lite bättre kanske, för att man känner sig själv så mycket bättre då. Men jag tycker ändå att det kanske är lite det fina med livet, att man ibland är helt clueless och inte vet någonting om någonting alls. Det gör ju alltihop så spännande.

Hej Sandra! Jag ska åka till Stockholm med några kompisar om ett tag och för några dagar sen kom jag och tänka på en klubb/fest som jag läst om på din blogg. Har för mig att det var i sommars då du skrev om ett uteställe du varit på där de bara spelade ballader. Tyckte redan då att det lät underbart men jag kommer inte ihåg vad det hette eller var det låg?
Utestället heter Natten men de har bara klubb några gånger om året. Like:a deras Facebook-sida så har du koll på nästa gång det är som gäller!

Är i buffalo-skor-köpar-tagen, tänkte kolla med dig: hur är dom i storleken? Stora, små, lagom?
Vore jättetacksam för svar! Du är bäst, puss!
Hej! De är rätt stora. Jag har vanligtvis 37 och hade lätt kunnat gå ner till en 36:a. Så köp en till en halv storlek mindre än vad du har tycker jag.

Finaste Sandra! Du som är så ypperligt utomordentlig på så otroligt många sätt, plus feminist och medveten och bra och dessutom skribent och författare! Kan inte du snälla snälla börja fundera över att ändra dina ”man” till ”en” istället? Du är ju en så toppenbra förebild för så många och det vore grymmast i världen om vi alla försökte kämpa mot ett mer könsneutralt språkbruk!
Oj oj tack tack. Faktiskt inte tänkt på det där med ”man” och ”en” tidigare, men ska absolut prova!

hej. hur klarar du av att ha så tunga örhängen? har några som jag älskar men jag orkar inte ha dom så länge.
och om jag får fråga, hur hanterar du jobbiga kommentarer? har precis skaffat blogg och är rädd för hatkommentarer. :/
tack på förhand!
De är lätta som luft! Alltså örhängena 🙂 Ang hatkommentarer får jag inte så många, och de jag får får man antingen strunta i om de är helt galna i huvudet och om de kritiserar någon specifik sak är mitt tips att vänta ett slag innan man svarar för att sortera sina tankar. Människan har ju en tendens att alltid vilja försvara sig och om man väntar lite och funderar på orden kan man ibland förstå personen ifråga mer.

Vilken fin blogg du har! Har inte läst den så himla länge, så undrar: har du studerat något eller något innan Berghs? och… jobbar joakim eller har joakim också jobbat med reklam? Ha det bra
Jag pluggade genusvetenskap och kulturvetenskap på universitet innan jag började på Berghs. Men bara i ett år. Joakim har också gått på Berghs (han gick klassen under mig) och är utbildad art director och designer. En himla duktig sådan!

Sandra jag älskar allt du skriver, och alla bilder du tar. Det är så fint att jag ibland bara måste hoppa upp och ner.
Med detta sagt, här kommer min undran: Att hångla med människor, hur kommer man dit egentligen? Jag är nitton år och har aldrig varit med om detta, och det börjar komma till en punkt då jag känner att det nästan är pinsamt att det är såhär. ”Nitton år och har aldrig mer än pussat en kille”, i mina öron låter det jättekonstigt, och patetiskt att detta är det som stämmer in på mig. Jag går på fester, dejter, är kär i killar, men jag kommer aldrig dit. Har du tips? Jag har aldrig varit bekväm med att prata om detta, inte kärlek heller. Och jag är blyg, vågar bara göra ministeg som att nudda hans hand istället för att hålla i den. Hur gör man när man är som jag? Hur får man hångla?
Kram
Hmm. Här kommer några superduperkonkreta tips som inte kräver så mycket om man är en blygis: 1. När du pratar med någon, ställ dig nära honom. Ett litet steg närmare än vad som känns ”normalt”, kan handla om typ femton centimeter. 2. Rör vid honom när ni pratar, säger han något kul, lägg din hand på hans axel när du skrattar, ska han visa dig något på mobilen, ta stöd mot honom när du lutar dig ner för att kolla efter. 3. Köket är bra hångelplats på fest. Jag tror det är för att det är trångt där. Sök dig till festens trängsta platser där folk tvingas vara lite närmare varandra än normalt. 4. Ögonkontakt obs mycket viktigt. Håll kvar den någon sekund för länge, le.  5. Kanske viktigaste: ha roligt. Skratta, sträck på dig, prata med dina vänner och ha en lyckad kväll! Andra människor älskar glada människor, det är som knark. Lycka till <3

Vad ska man göra om den man är så himla kär i berättar att han inom en alldeles alldeles alldeles för snar framtid flyttar till andra sidan landet och sen ska ut på äventyr i hela världen? När det man har inte är definierat men man har hånglat varje dag i flera månader, sovit i samma säng i veckor och sagt att man är ens bästa person i världen. Vad fan ska man göra, gick i tusen miljoner bitar när han berättade och jag vet inte om jag kommer kunna limma ihop mig själv utan hans hjälp. Att han är min absolut bästa vän och vapendragare gör inte saken bättre, kommer dö av saknad och att sova ensam känns läskigare än någonsin förr. 18 år, tokkär och hjärtekrossad -> Jag behöver lite stöd.
Säg det! Säg allt detta till honom. Och sedan: kärlek som försvinner är hemskt och sorgligt och förbaskat orättvist, men en dag kommer du vakna och inse att du faktiskt orkar resa dig utan honom, för så fungerar livet. Så deppigt svar kanske, men är det meningen att ni ska vara tillsammans kommer ni hitta tillbaka till varandra sedan tror jag.

hej, jag och min pojkvän funderar på att åka till new york kring min 21-årsdag. kruxet är bara att det kommer bli i slutet på januari/början på februari. min fråga är om new york är bra då? går det att uppleva staden då eller kommer man önska att man åkt en månad eller två senare så man kunde ha varit ute och gått mer? eller ja, helt enkelt, är new york värt även kring den tiden? ingen av hos varit där förut men är jättepepp
New York är ALLTID bra! Klart ni ska åka. Men ja, det kommer vara rikskallt så klä på er mycket.

Jag har en superviktig fråga! Det är så att jag äntligen tagit tag i mitt liv o slutat ett jobb jag avskyr o iställey börjat en utbildning som förhoppningsvis tar mig ut i världen. En av mina stora drömmar är just att bo utomlands lite här o var! Men alltså, jag är skiträdd för att bli helt ensam. När du flyttar runt känns de som om du redan har vänner där? Stämmer det? Som exempel i paris… Eller träffar du bara nya där du befinner dej på en gång? Isåfall hur? Är jätterädd för att bli ensam, men vill verkligen ut i världen o har ju tyvärr ingen kompis jag kan ta med mej eller nån som bor utomlands :’( hoppas du har tid att svara. Kram o kärlek till dig!
Hej! Ja, jag känner ju en del folk på lite olika platser i världen, har en äventyrlig vänskapskrets. 🙂 Men ibland är det verkligen bara bekantas bekanta. Man får kontakta folk man bara känner pyttelite och säga att ”hej, vi känner kanske inte varandra men jag har precis flyttat hit, ska vi ta ett glas vin?” Man får vara lite modig. Och sedan – man lär verkligen alltid känna folk. På arbetsplatser och i skolan eller var man nu hänger på dagarna. Så funkar det liksom. Följ drömmarna nu bara!

Du säger att man inte kan vara ihop om man inte är sådär kär längre. Men hur tänker du då kring typ äktenskap? Man kan ju älska men inte vara dunderkär i personen precis hela livet. Så tänker jag.Annars hade ju alla skiljt sig hela tiden
Jag tänker att det är lite annorlunda om man är 16 år eller 33 år. Har man kanske en lägenhet ihop, eller barn eller bestämt sig för att ”nu är det vi” så ska man absolut kämpa för varandra. Kärlek går upp och ner, och jag är ju inte 55 och kan prata utifrån någon ”som levt länge” men absolut, när jag gifter mig förstår jag att förhållanden såklart kan nå riktiga jäkla dippar och då får man jobba tillsammans tills man kommer upp från dem. Man är man kanske 21 och känt ett par månader att det där killen man var så himlans kär i inte längre känns någonting alls, då tycker jag att man ska vara modig och göra slut, för båda skull. Tycker man ska försöka uppleva så mycket (och så många man har lust med) innan man settlar sig for life.

Måste bara fråga dig Sandra, eller vem som helst egentligen. Träffade en kille som jag träffar varje dag pga skolan ute för ett tag sedan och vi gick hem och hade sex. När jag hörde av mig efter ett tag för att se om vi skulle ses igen ville han inte och nu kan jag inte låta bli att ha sådan jävla ångest!! Fan vad jag skäms över mig själv. Känner mig så patetisk även fast jag inte var kär i honom så blev det ändå en sådan besvikelse, han ville inte ens ha sex med mig igen. Hur ska jag sluta tänka på detta?! Och Sandra, har du någonsin fått dissen på det här sättet?
Alla har fått denna dissen, tro mig! Fattar att det känns segt men alltså ta det lugnt. Du vågade ju iaf höra av dig, det är ju svinbra. Han har antagligen redan glömt det, ingen tycker du är något idiot, promise.