Denna bok får femhundra hjärtemojis! Läste den dygnet runt under den tiden vi hade ihop ♪ i taxin, i trappen, i hissen, i hallen ♪

I  Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek känns det som varenda mening har knåpats på i flera år. Jag tog liksom in formuleringarna som om det vore en syrgastub under vatten, så bra så bra så braaa.

Boken handlar om poeten och essäisten Ester som en dag blir tillfrågad att hålla ett föredrag om den kände konstnären Hugo Rask. Ester börjar samla på sig information och i veckor ägnar hon all tid åt att forma ett perfekt föredrag. Innan hos ens träffat Hugo förstår hon att den här mannen är inte vem som helst, de andas precis samma luft och tankar och när hon väl håller sitt föredrag känner hon att hon förstår honom på ett sätt ingen annan någonsin gjort. Efter föredraget kommer Hugo Rask fram till Ester och säger just det, att hon förstår honom. Och sedan påbörjas en relation som så småningom kommer leda till en slags besatthet från Esters sida.

Boken är så himla sorglig. Esters handlingar följer liksom ingen rim och reson, vilket det sällan gör när man känner att man kan göra vad som helst bara för att ha honom bredvid sig. Ville så ofta bara greppa tag om hennes arm och säga att nej nu räcker det! nu hör du inte av dig inte en gång till!

Fick mycket Hjalmar Söderbergs – Den Allvarsamma Leken-feeling, fast i nutid istället. Både i hur språket är men även historien, Stockholmscentreringen och den där slags kärleken som är mer som en sjukdom än något fint överhuvudtaget.

Alltså läs den bara!
mvh/ inte alls kritisk på något vis när jag blir tagen med storm av något.