Såhär skrev jag i en dagbok någonstans på internet när jag var sexton:

jag vill inte bo i sthlm längre. Jag vill flytta till en liten stad där alla pratar skånska. allt är idylliskt med kullerstensgator och 1 videobutik. Och sen så sitter man i stentrappor och röker cigg som man köpt i den närbelägna kiosken och pratar om livet med den fina dialekten.
och sen kanske man åker till köpenhamn någon helg och köper öl och randiga halsdukar.
och om kvällarna i sin stad sitter man kanske i någons vardagsrum och röker eller hånglar med någon suddig pojke som man har dansat med på en hemmafest. och ibland går man och klubbar och drömmer sig bort till stora städer som london.
och sen sitter man på café och alla man känner kommer förbi för det finns kanske bara tre-fyra caféer.

Så skrev jag.
Och jag har bott i london nu. Och New York också. Och jag säger till människor jag känner att jag älskar Sverige. Att det är det finaste landet som jag vet om. Att alla är så fina, att det luktar så gott i luften och att det finns inget vackrare land.
Men jag ljuger kom jag på.
Jag ljuger för Sverige för mig är Stockholm.
Jag har i princip inte varit någon annanstans än i huvudstaden i det här avlånga landet. Göteborg några gånger, Malmö en gång. Lund. Uppsala. Åre, fjällen.
Jag vet ingenting om resten av alla småstäder, byar och samhällen.
Jag vet inte vad ni hittar på en tisdagskväll. Jag vet inte vad man gör på en fredag.
Jag vet inte hur mycket man längtar bort, om man är ensammast i världen om man har svart lugg och stjärnor under ögonen.
Jag vet inte om det är jobbigt att bli kär, för ens bästa kompis har ju hånglat med honom, och han har ju varit ihop med den där jobbiga tjejen i grannhuset också.
Jag vet ingenting.
Kan ni inte berätta för mig.
Jag vill verkligen veta.
Hur är det att bo i en småstad i Sverige? Längtar ni bort?
Är det alldeles för kallt och ensamt eller är det precis så som när jag längtade bort från Stockholm en kväll när jag var sexton?