Alla söta fina rädda modiga tonårsflickor som sitter i sina rum och känner sig alltför ensamma.
Ni är så himla många och era kommentarer i det förra inlägget får mitt hjärta att brista.
Och jag började gråta.
För jag vill inte att någon ska känna så.
Men livet är så. Dumt ibland.
Någon citerade Karin Boye.
Och det var så underbart och klockrent.
Så det får bli ett eget inlägg.

Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Ta hand om er. Jag står på er sida. Jag är på er sida.