Jag kan också tappa fattningen precis som michelle så ja uppskattar att hon delar med sig av det. Min vän som har borderline
är rätt dramatisk och det blir lite drama men man reder ut det rätt snabbt. Folk som är konfliktträdda kanske tycker det är jobbigt. Men snälla, bryt inte kontakten i förstahand om personen har den diagnosen eller beteer sig lite på det viset för det värsta för dem är att bli övergivna. ..därför de tar livet av sig i högre grad. För när ja lyssnade på er verkade det som att ni sållar bort sådana människor, tänk bara på att de också har känslor. Sandra du verkar vara rätt bra på att hantera konflikter så bryt inte med dem utan att säga till varför. Du kan väl tänka på det? Gillar dig massor. Kram.

Angående att man inte ”får”använda ordet fitta som svärord. Jag hörde någon säga såhär om den grejen: använd ditt eget könsorgan! Alltså, har du en egen fitta (eller identifierar dig som fittbärare eller hur det än må vara), kör hårt! Fitta är ett SKITBRA svärord (obs: ej SKÄLLSORD, kalla inte folk fitta, det är fittigt) men det värsta som finns är ju killar/män/gubbar som använder det. De kan säga kuk istället. Ok slut på utläggning. Ps. Fittor är bäst.

Jag är också en person som har svårt med långsamma människor. Jag bara kör över dem, helt enkelt. Det betyder inte att jag ser ner på dem eller att jag anser mig tillhöra det ”vinnande laget” utan mer att min personlighet inte passar ihop med en långsam personlighet. Inte mer med det.

Vad gäller ilska blir jag också så INIHELVETES förbannad och tappar fattningen. Är också extremt verbal och (tyvärr) alltför duktig på att trycka till där det känns extra mycket. Jag kan bli arg för en sak och sen koppla ihop det med hundra andra tillfällen då samma eller liknande sak hände. Sen komprimerar jag det till fyra meningar och beskriver personens dåliga sida. Jag skriker dock sällan utan säger det mer hårt, så att det verkligen ”spelar roll”. Det är jävligt skönt att vara så när man handskas med folk som (jag tycker) är dumma i huvudet, men det är inte särskilt effektivt i en relation då jag lätt trycker ner min partner.

Trivs ändå bra med mitt humör, mitt dåliga tålamod och min icke-existerande stubin. Det gör att jag styr mitt liv innan någon annan hinner göra det åt mig (säger naturligtvis inte att långsamma människor på något sätt styrs av andra, jag vet bara inte hur en sådan personlighet funkar eftersom jag inte har den själv). Min absolut bästa kontring var när min engelsklärare sa till mig att jag bossar för mycket (gjorde ett grupparbete och det var en enda lång radda av ”men ska vi inte göra såhär istället …”). Då sa jag: ”I’m not bossy, I just make things happen.”. Beskriver mig bra. Det har jag tatuerat på min underarm.

Gått ut själv ska det stå 🙂 inte gått själv… Alltså att gått på krogen själv… 🙂

Själv känner jag mig inte inte alla långsam. När jag jobbar är jag effektiv och snabb. Däremot har jag inte allt jag vill i livet. Men det är snarare av umgänge med fel människor, misshandel och inget arv på banken. Hade jag haft pengar hade flyttat imon. Hade jag haft fler kontakter hade mitt liv varit lättare, hade fått jobb lättare. Jag velar aldrig. Fast i mina beslut. Däremot flyger jag inte på folk. Eftersom jag varit kränkt av flera män. Det har satt spår.

Jag vet exakt vad jag tycker. Jag vet vad jag vill. Jag har aldrig gett upp och kämpa. Men det är precis som människor inte vill förstå hur det känns att bli kränkt av företag. Ta det bita ihop och kämpa igen och igen. Hela tiden känna sig som jag mot världen. Känna sig utfryst på vissa ställen och till och med varit hotad. Vem skulle inte passa sig?

Själv stör jag mig också lite på långsamma människor som tec går långsamt, eller äter långsamt. Jag har inte valt mitn situation. Jag blev rånad och förlorad mitt hem. Jag hade haft ett annat liv om jag gjort andra val och varit med människor som inte tryckt ner mig till botten.

Idag kämpar jag mig upp…. Om och om igen. Tror inte folk fattar hur mkt lättare livet är med pengar och kontakter. Du kan fixa ett jobb och nytt hem så lätt. Medan jag kämpar efter halmstrå och sälja in mig få människor o älska mig mitt bland folk som även har förutfattade meningar pga av saker som skett. Ändå försöka bevisa att jag är grym och står inte för larv….
Folk som har allt, pengar, kontakter, aldrig varit misshandlade eller kränkta kan nog aldrig förstå hur det känns och hur det påverkar ens liv.

Jag har inte valt ett sakta liv om vissa tycker det för några andra har barn. Mitt liv är resultat av flera års misshandel som jag idag försöker pussla ihop och ta mig upp och tillbaka. Önskar folk släppte in mig istället för spotta på mig för att jag inte har barn idag….

Jag har gått tex flera gånger själv, kan prata med människor om jag vill utan problem. Men har man träffat flera konstiga män som inte Kan prata med mig tex för min längd eller flr att de är blyga då springer man inte fram till vem som helst om man har en känsla av personen är svår. Fått erfara att män som är blyga till och med kan hota en, eller springa iväg. Det har hänt mig. Jag kom in på en föreläsning en gång och killen som höll den fick panik och sprang iväg. Efter det hotande han mig, det hela slutade med att jag fick veta att han var bög och bara låtsades, en annan man jag bara sa hej till började nästan gråta. Sprang till sin korta vän och såg ledsen ut, visste inte hur han skulle bete sig…. Var blyg. Det fick mig att känna mig hemsk. Som att jag var en hemsk människa som fått någon att känna sig ”liten” och blyg.

Jag vill inte att människor ska känna sig obekväma i mitt sällskap, korta, eller tappa ord osv. Själv har så svårt att förstå att jag kan ha sån effekt på vissa killar att de blir ”blyga” märkliga, nervösa… Det gör mig så obekväm och nervös själv… Det är inte kul att hälsa på en kille som springer iväg och ”gråter” för han är kort…. Man känner sig som världens klumpigaste jätte, och jag är inte överdrivet lång. Med detta i bagaget kanske man kan förstå om jag är långsam när det dock kommer till att ta kontakt med en ”svår” man…..
Min enda tanke blir, säger inget han kommer säkert springa iväg, få panik, börja gråta, eller hota….. Nu har jag haft otur jag vet och träffat party pundare och en konstnärlig artsy svår…

Vanliga killar gråter ju inte för man säger hej, hotar, eller springer iväg… Det är ju ett beteende som bygger på att de har problem. Jag vill inte ta andras relationer av deras problem.

🙂 nu vet du min åsikt om långsamhet Sandra!

Fin blogg! Älskar den!

Kram och lycka till med allt!

Ps: ska läsa din bok! Sorry för långt inlägg… Puss

Hej!!!
Läser din blogg varje dag och tycker den är super! Reagerade lite på denna pod och ser nu i att flera gjort detsamma. Känner väldigt mycket igen mig i Astrids kommentar angående hur hon är i vissa situationer (val av mat osv.) men ska försöka få dig att förstå!

Jag är en långsam person. Precis som andra har skrivit att de är tycker även jag att jag är väldigt lekfull, sprallig och glad, egenskaper som enligt egna erfarenheter ofta går ihop med långsamma personer. Jag tror inte att långsamhet måste förknippas med osäkerhet. Jag tycker om att vara såhär, att ta det i den takt jag känner för, välja omsorgsfullt och vara eftertänksam. Jag är såhär för jag inte tycker att jag behöver vara snabbare helt enkelt. Om något måste gå snabbt så kan jag fixa det, och det tror jag att andra långsamma också kan. Det ena behöver inte utesluta det andra, jag går runt och drömmer och sminkar mig långsamt men har inga problem med spontanitet.

Jag umgås med många som är som du, raska och snabba, och jag tycker det funkar finemang. Såklart kan folk störa sig på att jag t.ex. äter långsamt, men de kan också skratta åt det. Min pappa brukar skämtsamt säga att jag är en sådan som säkert hade missat en tusenlapp på marken men samtidigt har en av mina lärare berömt en antologi jag skrev som gymnasiearbete med orden ”Jag tror, att när du låter blicken glida över till exempel ett klassrum, eller vad som helst, så ser du saker som andra inte lägger märke till.” Jag tycker det är roligt att umgås med folk som är snabba i sina beslut, det är ofta väldigt spännande och livligt. Men jag kan också tycka att de alltid rusar framåt framåt framåt och har svårt för att stanna upp och verkligen känna efter och faktiskt missar en hel del på grund av det. Det finns ju fördelar och nackdelar med båda sidor!

Oj nu blev detta en lång kommentar, men ville bara säga precis som någon annan skrev att det finns så mycket mer hos en person än det ni verkar se när ni tittar på en ”långsam” person! Och jag hoppas att ni är öppna för det i framtiden.

Jag gillar snabba människor och skulle aldrig önska att vi skulle befinna oss på var sin sida om en planet. Och jag tror faktiskt inte att mina snabba kompisar vill vara så långt ifrån mig heller 😉

Sandra jag älskar din och Michelles podcast! Så himlans bra! Skulle du kunna rekommendera några andra poddar du lyssnar på? Just nu lyssnar jag bara på eran och får sån himla abstinens mellan avsnitten att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv, skulle vara kul att lyssna på något i samma stil (vet att det inte kommer vara lika amazing, men ändå liksom). Tack så himlans mycket för superbra blogg, podd och eventuellt ett svar på detta 🙂

Hallå där Liv! Vet du hur stort stressigt och tråkigt Stockholm är jämfört med gbg? Göteborg är det finaste som finns och inrymmer SÅ många härliga roliga intressanta människor du kommer lära känna och därefter undra varför du slösade tid i tidiga tonåren på att oroa dig. För det gör man! Faktiskt oavsett om man bor i Stockholm, Göteborg eller en liten skithåla. Det kommer! Kanske i morgon eller kanske om en månad, kanske hittar du inte ditt gång förän på gymnasiet, men klart som fasen att det kommer.

Om du är feg för att ta modet till att säga hallå skulle du vilja ta en fika eller promenad eller Så FAKE IT TILL U MAKE IT! Andra ät nog också så att de väntar på någon annan, men det är grymt och modigt när någon frågar och de kommer tänka åh vad bra att hon frågade hon är en tuff tjej… knäppt, det är väl inte som att hoppa bungyjump?

Om 3 år är du 17 och går kanske på svartklubb eller står med fakeleg utanför krogen och vill komma in och hångla med nån. Eller så sitter du med ett gäng fräna kompisar du träffat på cafe och planerar allt ni ska göra när ni slipper regniga gbg.
Puss på dig!!!!!!!

till h:
jag är inte Sandra, men jag har varit i en liknande situation som du. inte med hela NY och visumgrejen visserligen, men jag har jobbat nära med en fruktansvärd chef och av andra anledningar tog det emot väldigt mycket att säga upp mig. jag vet fortfarande hur jag klarade av att inte bli sjukskriven. började liksom drömma om att bryta armen för att få slippa gå till jobbet (hade ett fysiskt krävande jobb).
följande saker var det enda som gjorde att jag pallade så länge som jag gjorde:
1. ventilera och få stöd av/stötta kollegor. rulla med ögonen när chefen inte ser. så fort hn gått kunna säga till en kollega JAG KAN INTE FATTA ATT HN SA/GJORDE SÅ! HERREGUD! och få medhåll och stöd.
2. veta att jag gjorde rätt. typ när hn skällde på mig för något som inte var mitt fel, att liksom lära sig koppla bort det, för jag visste att det inte var mitt fel.
3. ignorera. inte ignorera chefen, men liksom som i tidigare punkt bara stänga av. när chefen höll en lång harang av grejer som vi gjort fel så kopplade jag och mina kollegor bara bort. svarade bara mm, jaa, mm, okej, men i huvudet var vi inte där.
4. kan vara svårt visserligen om jobbet tar mer och mer tid, men alltså låt inte ditt jobb definiera dig eller den du är. jag pallade sällan att säga emot min chef, lät hn trampa på mig och ge mig oförtjänt skäll, men det var på jobbet. det betyder inte att jag inte är en människa som är bra på att säga ifrån, det var en ren överlevnadsstrategi.

vet inte om detta hjälper nånting, men vet hur pissigt det är att vara i en sån situation. jag slutade till slut och har aldrig ångrat det, även om jag gav upp ett i övrigt bra jobb. har i efterhand på andra jobb insett hur sjuk hela situationen var och att jag borde slutat tidigare. att jag var värd bättre. det finns chefer som faktiskt behandlar sina medarbetare bra.

Hej ho! Tack för eran podd, alltså alla avsnitt är så fina att lyssna på :)om jag fick önska tema i något avsnitt skulle det vara —–> obesvarad kärlek (tadaa!). Kanske för att det är helt sämst och bara så ångestframkallande och ont osv och kanske för att jag har så mycket av den varan för tillfället. Puss!

Jag är väl långsammast i världen. Jag har till och med blivit lämnad för det var ett av skälen. Vågar inte göra något eller ta initiativ om jag inte känner personen. Jag fllackar med blicken springer osäkert runt i cirkulerar för jag inte vet hur jag ska bete mig. Får panik och börjar kedjeröka, sedan ännu mer panik och måste lämna rummet. Försöker verkar viktigt. Eller prata med någon för att vara social och med i sammanhanget. Mestadels är jag behov av bekräftelse. Jag är en sådan som bara tar och tar energi, svår och påfrestande och komplicerad. Tänker destruktivt. Vågar inget…. Krävande. Måste ha kontroll på situationen är enbart spontan med människor jag känner eller i ordnande former.

Åh bra tema. Är nämligen prick nu så JÄVLA arg ! 😀

Jaha, det var ju synd. Funderade länge på hur jag skulle formulera det här. Först ville jag skriva mjukt och få dig att förstå men sen blev jag arg och ville bara skriva fuck you. Jag lyssnade just på er pod om ilska. Jag är rätt seg. Alltså när jag ska köpa mat och sånt. Allt ser ju gott ut?? Eller som när jag knyter skorna. De flesta skrattar åt mig och tycker jag är rätt charmig. Det händer sällan men om någon blir irriterad så brukar jag ignorera och oftast ångrar dom sig. Orkar inte med irriterade människor.

Jag är verkligen rolig och full av liv och glad nästan jämt. Få saker i vardagen gör mig arg eller irriterad. Men när du uttryckte dig sådär Sandra blev jag arg. Som om du var i det vinnande laget och såg ner på oss andra. Jag blev också ledsen. Du har den enda blogg jag läser och jag har följt dig i många många år. Jag har känt för dig som en av mina vänner. När det har gjort ont i ditt hjärta har det även gjort ont i mitt. Jag har försvarat dig om någon stört sig. Det är just därför som jag blir arg och ledsen. Annars hade jag ju inte kunnat bry mig mindre. Aja.

Jag håller absolut med Isabella!
Jag är också vad ni skulle anse va en långsam person. Men precis som Isabella skrev handlar det i många fall om osäkerhet och att man känner sig lite dum. Om personen man då pratar med blir irriterad, rastlös och verkar störa sig blir man ju bara mer osäker o fumlar ännu mer med svaret.
Bland mina kompisar däremot och folk som är öppna och trevliga mot mig kan jag prata massa, berätta saker och lätt svara på vad jag lyssnar på för musik!

Håller helt med Elin och Isabella. Glad att ni tog upp det!

Jag är själv en som vill ta det i min takt. Jag går långsammare än de flesta, hamnar efter, måste tänka lite innan jag pratar för annars hamnar orden fel. Tror precis som Elin att det i många fall handlar om osäkerhet, i alla fall för mig.

Men samtidigt kan jag också vara otålig med andra, stressad, vilja att det ska gå fort. Men tror ingen vinner på att vara otålig.

Men intressant podd!

Jag håller med Elin och Isabella. Förutom nervositet eller osäkerhet så kan ju ”långsamheten” bero på en psykisk funktionsnedsättning. Och att bli arg på folk för att de har en funktionsnedsättning känns inte så himla fräscht faktiskt.

Hej!

Först och främst: tack för en underbar podd!

Men måste tyvärr säga att jag blev ledsen över att höra om er syn på ”långsamma” människor. Gjorde ont i mig när ni pratade om oss som att vi borde hålla oss på en annan sida av planeten. Har aldrig någonsin tagit illa upp av något ni sagt eller skrivit innan.

Om man dömer ut andra för att de är långsamma, går man miste om ett gäng fantastiska personligheter och man ser inte människan bakom långsamheten. Jag tycker synd om er som tänker så… Det gör mig illa att höra det. Och samtidigt kan jag känna, att då kanske ni heller inte förtjänar att se den människan och lära känna den.

Jag ser mig som en av dem – men har andra sidor också – är sprallig, tokig och busig om vartannat, men blir osäker och blyg och ”långsam” om ni vill använda det ordet, när jag känner mig dömd. Därför ser jag det så här:

Ser man människan bakom långsamheten, har man också på något sätt öppnat upp en nyckel för att den personen ska våga öppna upp sig och visa sina andra sidor. Jag hoppas ni tar till er detta och tänker lite annorlunda nästa gång ni möter en ”långsam” människa.

Någon som håller med mig?

Nej, snälla, ha inte dåligt tålamod med långsamma människor! En del blir långsamma och tafatta för att de är osäkra, är själv sån :-/. Och när en märker att andra verkar irriterade blir det bara värre.
Tänk om alla kunde vara mer toleranta mot varandra i stället och lite uppmuntrande..

Får jag bli kompis med er? Känner igen mig så mycket i alla era poddar, älskar parmesan och använder en liknande svordomsharang om jag slår i mig. Plus att ni alltid gör så fina saker! Vill vara med på era middagar haha, eller i alla fall ha likadana! Tack för att du gör världens bästa blogg, puss!

Åh, jag älskar Michelle. På varje varje bild jag sett på henne ser hon så underbart klurig och finurlig ut. Måste ju vara helt underbar å hänga med.

Undrar också vad Michelle jobbar med!

Så himla bra å perfekt tajming! Hade världens mest superjobbiga bråk med min sambo nyss å så såg jag temat på podden så istället för att ringa min kompis för å klaga loss lyssnade jag på er å blev på bättre humör igen!! 🙂

Tack för en intressant pod! Bara så du vet är det ngt fel på din header, åtminstone funkar det inte för mig alls. Försökte gå in på kategori om böcker. Men det går inte använda någon av knapparna. Tack för en fin blogg som gör min regniga vardag lite roligare. Puss!

Hej världens bästa Sandra,
skulle inte du kunna göra ett inlägg där du visar lite hur du redigerar dina bilder?
puss

Hej S, tack för världens bästa blogg. På riktigt alltså! Du är den proffsigaste bloggaren med mest kvalité på dina inlägg. Jag måste fråga dig mer om när du jobbade i USA. Vad jag minns så jobbade du på två kontor och du trivdes inte så bra? Jag jobbar i NY och verkligen vantrivs på mitt kontor. Mest pga av företags kulturen och den hierarki dem har. Nu vet jag inte om det är annorlunda i reklam branschen men min chef är SÅ elak. Han struttar omkring som om han är en superstjärna och anklagar folk höger och vänster om saker som går fel, och vägrar ta eget ansvar. Han får mig och mina kollegor att må som skit. Han är äldre, typ 50-års ålders. Tror han har en utgående management style och vet inte hur man ska vara en bra ledare. Det här gäller dem andra cheferna också, dem skriker åt sina anställda mitt framför alla när dem är missnöjda. Så jag vet inte riktigt vem jag ska prata med. Jobbet är stressigt också, jobbar över mycket utan kompensation. Igår kom jag hem och klockan var elva på kvällen. Så mitt sociala liv försvinner sakta men säkert också. Försöker byta jobb men det är svårt i min bransch (arkitektur/design) att få sponsrat visum. Och jag vill verkligen inte lämna NY men varje dag blir svårare och svårare att vakna upp på morgonen. Ibland är jag SÅ nära att brytas ner totalt, hoppa av jobbet och flytta tillbaka till Sverige. Men det skulle kännas som att jag gav upp. Har du några tips på hur du höll ut när du jobbade här? Hur gör man för inte låta nån få en att må så dåligt?

I er träningspod berättar Michelle om sin morgonpromenad och att hon sen sätter sig vid skrivbordet för att jobba, då slog det mig; Vad jobbar hon med egentligen? Är hon också frilansare, student, eget företag??

Jag älskar er podd alltså! Jag sparar den alltid tills jag ska göra något tråkigt som att städa eller hänga tvätt för då blir det så mycket roligare och går mycket fortare! Superbra! 😀

Bugger me sideways with a lump of cheddar = knulla mig sidlänges med en bit cheddarost.

Eller ja, bugger kan betyda allt möjligt men här gissar jag på sexuella konnotationer (Y)

Ja, jag tror jag bråkar annorlunda med min man jämfört med kompisar.

Alltså! Lyssnade på den här påvägen till jobbet och ni är bara för härliga! Så bra podd och så myki ingenkänningsfaktor, super bra podd. Ha en fin dag, kram!

du får säkert massvis av frågor, folk som vill ha hjälp med olika saker som att komma över någon eller att våga åka någonstans. det måste vara otroligt jobbigt. förlåt, detta är ännu en: JAG HAR SÅ JÄVLA TRÅKIGT. jag går åttan i grundskolan och det är inga fräknar och inga fester och ingen dans nånstans. inte nog med detta; jag bor i en stad, Göteborg. och jag känner/känner till en del som eventuellt också skulle vilja allt detta fina. Men jag har sån jävla ångest över allt jag inte är och massvis med prestationsångest, så det är ju lite svårt att skapa allt detta glitter själv. svårt att ens ta initiativet till en fika. Jag undrar mest vad jag ska göra egentligen. Är det okej att vara och ha det såhär? Kommer allt fint komma när det kommer, så jag bara kan ”hoppa på tåget”? För att anstränga mig mycket för att glittra till tillvaron en aning känn så jävla långt bort när jag mår som jag mår. även; Sandra du är så himla fin och bra på alla sätt och din bok var helt underbar och stockholmsdrömmig.

jaaaaaaaa äntligen <3

Bra avsnitt.