Prins Carl-Philip är så himla kawaii. Han är som en tjock hund med ett avbitet öra som man bara måste ta hand om.
På forsberghs utställningen var alla bara ”åå måste se carl-philips grejer, det kommer vara så himla dåligt”.
Och så står han där vid sina slututställningsalster, med bilder han tagit själv på ensamma gamla människor.
Och en gubbe håller en död fågel i sin kupade hand och jag tänker att Åh varför kan inte Carl-Philip få vara djup om han vill det.
Han har stått där och fotograferat med sina små händer och tänkt och tänkt och alla bara skrattar.

Jag får så ont i hjärtat så jag dör.

/s.