Hej och glad midsommar. Idag hittar du en ny krönika som jag skrivit i Metros papperstidning och på webben. Om en midsommar. Mot krönikan:

→

Det är midsommarafton för tre år sedan och jag står under ett paraply och gråter. Det finns flera anledningar till det. Det är inte för att det regnar – för jag har ett paraply. Det är inte för att jag är ensam – för mina vänner står där inunder med mig. Det är inte ens för att jag är sextusentrehundra kilometer från mamma – för hon var i New York förra veckan och jag kan fortfarande känna hennes sista kram längs med mina armar.

Klockan är tre på dagen, vi har knutit varsin blomsterkrans runt håret och jag får lära mig att midsommarfirandet i Battery Park är världens näst största. Man får köttbullar på vita plasttallrikar och barnen som talar svenska med amerikansk brytning har blågula folkdräkter på sig. Jag gråter när jag ser de barnen, fastän jag inte ens vill ha några. Jag har varit singel i ganska exakt tjugofyra dagar och tretton timmar, fyra minuter och en sekund. Två, tre, fyra, fem sekunder nu. Det slutar inte regna.

De dansar ringdans och är grodor några meter bort. Alla som dansar är blöta men skrattar, det är tjugofem grader i luften så kanske inte så konstigt. Vi står kvar under paraplyet istället, mina kinder blir våta ändå men jag har solglasögon på mig så mina två vänner ser inte. Jag dricker mousserande vin för att det är fredag, och för att det är midsommar. Snart ska vi shotta också. Snapsa kanske det heter idag. De snapsarna kommer få kroppen att kollapsa totalt, men det vet jag inte än.

Om jag för handen mot bröstkorgen känns det precis som att ett par delar av hjärtat har lossnat. Som om de glidit ur sin kammare och nu istället hänger i långa band ner mot revbenen, slår i lungorna när jag tar för djupa halsbloss. Jag kan nästa känna hur trådarna släpper en efter en när jag sväljer, hur kolsyran lägger sig runt hjärtmusklerna och tynger ner. Kanske om jag lutar mig lite mer åt vänster, mot en av paraplyets piggar, kan jag försöka haka tillbaka delarna tills dess platser.

Åtta timmar senare kommer jag inte ens bry mig om det, jag kommer ha glömt bort att försöka. Jag står på mitt vardagsrumsgolv med händerna över bröstet och tänker att jag dör nu. Jag dör nu av brustet hjärta. Det gör för ont när han dyker upp i en instagramfeed för många glas in. Det gör för ont att han ens finns.
Och strax därefter släpper trådarna. Jag sitter i mitt fönster och kräks ut det spritindränkta organet, ser hur en av New Yorks miljoner gula taxibilar helt punkterar det, hur det sipprar ut till en oigenkännlig pöl.

Här kommer därför en liten försiktig påminnelse till er att inte dricka för mycket på midsommar när hjärtan värker. De exploderar då, det är helt sant.

.

Translation. A column in the Metro newspaper today. About being unhappy on midsummer’s eve and drinking too much.