Veckans krönika skrevs sängliggandes i fyrtio graders feber, så ni får ta den för vad den blev. Handlar hur som helst om det som snart är här.
Läs HÄR, i dagens Metrotidning eller här i sin helhet:

→

Färgerna är många och i regnbågsskala: från mattgrått till nästan genomskinligt vitt. Paletten får plats i mina båda händer. Jag tittar på mig själv i spegeln någon sekund innan jag säger hejdå. Farväl för en stund, vi ses imorgon igen. Sedan tar jag penseln försiktigt mellan tummen och pekfingret, blöter i vatten och väljer en färg.

I sin garderob plockar hon fram de allra glittrigaste, mest färgsprakande kreationerna medan jag väljer lager på lager i svart sammet. Hon glöder när hon går förbi mig i ögonvrån, vecklar ut sig som en påfågel när jag tittar dit. Jag bygger öron, svarta som natten, av ståltråd och lösa tygremsor. Hon ställer oss båda framför sin helspegel sedan, suckar lyckligt och tar min hand.
– Alltså ser du. Ser du hur fucking jävla snygga vi är?

På tunnelbanan på väg dit känner jag hur osäkerheten stegvis klättrar tillbaka.
– Gud, jag känner nästan ingen på festen, säger jag.
Hon sitter mitt emot mig i rosa lösögonfransar och ler. Om jag för händerna mot huvudet är öronen där, hårda och omöjliga att missa.
– Ingen känner någon ikväll fattar du väl. Ikväll är alla någon helt annan.

Och hon har förstås alldeles rätt. För när vi öppnar ytterdörren och stiger in är universumet ett parallellt. Där står en dunig svan och skålar med Barack Obama. På dansgolvet har ett knippe färgkritor tagit varandra om midjan och rör sig rytmiskt till musiken. I köket står Marilyn Monroe och kedjeröker ut från fönstret, askar i ett spetsigt martiniglas. I hallen står han den där jag absolut inte vågar prata med, men idag är han ett stort mjukt blåbär, kramar mig så att jag sjunker in i det blå tyget.
– Du är det gulligaste djuret jag någonsin sett, säger han. Vad är du ens utklädd till.

Men jag är inte utklädd förklarar jag. Jag är det här ikväll. Och jag spänner ut mina klor, visar huggtänderna tills han tar ett steg bakåt. Sedan går jag mot vardagsrummet istället. Där har någon virat fast en diskokula i taklampan. Färgkritorna bjuder in mig i dansen, jag vickar med sammetssvansen, glömmer både mitt förnamn och efternamn. Tar en kyss av en särskilt lång och spänslig kanin, sväljer oliven i Marilyns höga drinkglas.

På vägen hem köper vi vykort som vi skriver, frankerar och skickar iväg innan vi ångrar oss. Det är ju inte vi som är avsändarna, det är våra tillfälliga nattpersonligheter. Jag somnar med svansen om kroppen sedan, vaknar till en helt vanlig söndag. Men om ett år, om prick 365 dagar, är det Halloween igen, och då kan vi vara precis vilka vi vill, vad som helst, hela natten.

–

Translation. A column in the Metro newspaper today.