✉
tja sandra.
Jag undrar en grej. Nämligen hur du ser på den nostalgiska delen av dig. Jag upplever dig som nostalgisk? som gärna ser tillbaka, minns och funderar. Det kanske blir så mest i och med din blogg? Jag är i alla fall sån. Men jag känner mig lite ambivalent till hela den grejen. Typ: är det bra? för mig? Jag har nog mest sett det som en negativ sak att jag ältar saker och funderar mycket över det som varit och spelar upp fina minnen i huvudet (ofta saker som idag liksom inte är detsamma längre) typ tänker på ex och sånt. Hur ser du på den nostalgiska delen av dig?
✍
Hej.
Jo, det stämmer nog att jag är väldigt nostalgisk. Men jag tror att om man är en sådan person är det nog viktigt att embracea det. Och fundera lite på varför man just är sådan. Jag har insett att jag exempelvis inte blickar tillbaka för att jag önskar att jag var där igen. Jag har ingen längtan att vara femton, eller tjugo, eller tjugofem år ännu en gång. Däremot har jag nästan ett maniskt beteende att spara och samla information. Att inte glömma bort hur saker kändes och var. Jag tänker att så fort man glömmer något är det ju som att den saken aldrig skedde och på det sättet krymper också minuterna som jag har levt? Att bara leva i nuet och inte bry sig om vad som var förut gör ju att också ens livshistoria blir kortare. Det kanske är ett helt knäppt och flummigt sätt att tänka, men jag vill verkligen försöka minnas så mycket som möjligt för att känna att jag levt så stort som det går. Och det har ju både sina plus och minus-sidor såklart.
Minus:
– Man är ledsen längre.
Att gå vidare är svårare om man bestämmer sig för att inte vända blad på samma sätt som människor som blickar framåt. Sorgeperioden tar ju på något vis kanske aldrig helt slut då.
– Svårt att förstå att andra går vidare.
Herregud vad jag har hållit på med ex och vänner man förlorat med exempel på när allt var så himla bra och så himla fantastiskt. Det här med att man bara skulle komma ihåg de dåliga delarna när saker tar slut för att det är ett sätt för hjärnan att bearbeta blir svårare när man bestämt sig för att minnas allt för framtida katalogisering.
– Fomo. Alltså Fear Of Missing Out. Om jag blundar och känner efter kan jag känna precis hur det är att stå mitt på ett dansgolv och det är flera timmar tills natten är slut. Kan till och med sakna det specifika ögonblicket precis när det sker, för att jag vet att det snart bara kommer vara i minnet. Är helt sämst på att tacka nej till grejer för att jag är orolig att jag missar något jag vill spara på.
– Saknar personer intensivt.
Att förlora någon känns hela tiden. Tänker nästan dagligen på vissa personer som jag inte längre är kompis med, fastän vi kanske inte hörts på flera år av olika anledningar.
– Väldigt känslostyrd i minnet.
Har insett att jag nästan bara minns saker som gjort en inverkan på mig, och minns typ aldrig viktiga saker som namn, koder, ”personer man ska ha koll på för sin karriär” och bla bla bla. Många tycker nog att jag framstår som förvirrad, men jag tror det är för att jag samlar på andra saker.
Plus:
+ Tiden går inte så himla fort.
Ofta säger folk grejer som ”men guuud det där känns som alldeles nyss, var det verkligen fem år sedan?!” etc. Jag känner sällan så. När man är nostalgisk och minns mycket ter sig livet ganska långt har jag märkt. Alltså, självklart kan jag också känna ibland ”what!? hände inte det där nyss?” men i överlag liksom.
+ Bättre skribent.
Jag kan snabbt hamna i mindsetet att vara typ femton år bara genom att sätta på en låt från den tiden eller så. Jag minns precis hur det känns att vara okysst och ensam om jag anstränger mig, och det gör det enklare för mig att skriva om de sakerna. Det kan nog även göra en känsligare på ett bra sätt, att man har lättare att sätta sig in i situationer eftersom man minns själv hur det var.
+ Bättre bloggare.
Dokumentationsmani är ju ett stort himla plus om man bloggar : )
+ Ingen bakåtsträvare.
Tvärtom vad man kanske kan tro så tror jag att nostalgiker ej är bakåtsträvare. Typ när folk säger ”Ungdomar nu växer upp så fort” eller ”Sådär mycket drack inte jag när jag var femton” eller ”Så där har jag aldrig tyckt någonsin” så tycker jag de ofta har fel. Folk har en tendens att glömma bort hur det var, att de också varit små, rädda eller haft svårt att se nyanserat. Att minnas grejer gör ju att man faktiskt kommer ihåg att det var visst precis sådär för mig, och det blev bra ändå.
Hmm.
Alltså för att liksom sammanfatta så tror jag att om man nu råkar vara en person som har en tendens att blicka bakåt ska man nog bara omfamna det. Det finns nog inte så mycket annat att göra. Alla är olika och då kanske det är viktigast att hitta det bästa i det som man själv är, om du förstår?
puss.
Så fint inlägg! Känner igen mig i så mycket.
Hej Sandra, ville först och främst säga att jag tycker att du verkar som en himlans härlig person och din blogg likaså! Jag undrade om du har haft en frågestund om feminism eller rörande feminism på något sätt, och om du inte redan har haft det skulle jag tycka att det hade varit väldigt intressant med ett sådant inlägg. Kram!
Vilket spännande inlägg! Fick mig att börja reflektera över att varför folk är så olika säkert spelar stor roll med hur nostalgisk man är? Jätteintressant ju
Sandra, Jag tycker bara att du är så himla härlig! Puss
BAM! så var man 5 år visare genom att ha läst endast ett av dina inlägg. Hur gör du egentligen?
Men åh, EXAKT sådär är det! Är också en sån himla nostalgisk person och tänker ofta att jag är ”för nostalgisk för mitt eget bästa”, men när jag läste din text nu så känns det faktiskt lite bättre, du beskriver det så bra, fint och positivt. Tack för det 🙂
Vilket fint inlägg. <3
Åh jag är exakt så. Skriver ner allt i dagböcker och sparar dom alla. Blir dock skraj ibland att nån skulle läsa för det står så mycket skämmigt som jag ibland undrar varför jag skrivit ner. Fast river ändå inte ut dom sidorna.
Tror inte jag är en nostalgiker själv, men detta var så fint skrivet att jag var tvungen att kommentera!!
Jag har aldrig definierat mig själv som nostalgisk, men känner igen mig på mycket av det du säger. Kul att lära sig mer om sig själv genom att läsa om hur någon annan är och uppfattar världen! 🙂
asså gud vad sjukt att du skrev det här idag. satt på bussen idag och kom bara att tänka på en rolig utekväll för 2 månader sen och tänkte men shit den måste jag ju skriva ner!! och sen tänkte jag, varför gör jag sånt ens, så töntigt?? Men med detta inlägg som faller allt på plats lite.. tror för mig handlar det mer om att jag vill minnas alla dom här sakerna, som man kanske tar för givet nu som ung, men när jag e gammal vill jag läsa en gammal dagbok som berättar om den där utekvällen en oktober där jag skratta mycket, åt för fet mat och kom hem klockan när det blev ljust. något enkelt sådär men så kommer jag minnas att det kändes mycket mer än så
Åh herregud det här måste vara ett av de bästa inläggen du skrivit. Att få läsa vad jag precis tänker och känner och att höra att det är OKEJ var cirka det bästa ever. Har funderat på detta länge och nu känns det genast bättre.
Men, så fint skrivet! Känner så igen mig, samtidigt som nostalgin ibland bara blir för mycket och det slutar med att jag kastar allt som gör mig påmind för att jag inte orkar med det. Sen ångrar jag mig djupt. Önskar jag hade ditt inte lika impulsiva förhållningssätt lite mer.
åh så himla fint skrivet, jag är nog också väldigt mycket en nostalgiker och jag tycker det är en jättebra egenskap förutom det där att vara ledsen längre. Men jag är så himla glad över att jag också minns alla de där händelser som har format en så bra och att man bär det med sig på något sätt även om jag inte längtar tillbaka till det ögonblicket. Har också utvecklat en manisk grej med att dokumentera allt jag gör eller upptåg för gud va roligt när man är gammal och skruttig och har flera flera fotoalbum med alla festivaler, fester och häng med kompisar och kärlekar man hade när man var tjugo år.
Hej fina Sandra! Kan du hjälpa mig med att komma i kontakt med din kompis Michelle? Jag har varken instagram eller twitter, vilket försvårar saker och ting. Har du en mejladress du kan ge ut eller bör jag helt enkelt stalka upp henne på facebook?
Puss!
Minnet och känslan av det som varit och kunnat bli blir ibland så outhärdligt att det känns som en hjärtinfarkt, som ett slag rakt i solarplexus, som att hålla hela huvudet i isvatten i lite över en minut. Gäller särskilt förlorade vänner. En gång per år brukar jag laga mat i säkert åtta timmar, det bli en trerätters, och bjuda in dessa skuggor från det förflutna, vars kroppar, tankar, leenden, inre världar jag aldrig trodde jag kunde leva utan. Det är allt jag orkar, för jag vill samtidigt inte glömma dem. Klarar inte av att tänka på dem annars, då fylls min inre tomhet av kvävande meningslöshet. Hur kan det som är så betydelsefullt förloras så lätt?
känner precis igen mig!
tack för att du alltid förstår en!! även fast man skriver superotydligt så kan du förstå PRECIS! ofattbart
anyway, hur går det med flytten till japani? var ska du bo och vad ska du göra? är supertaggad på att läsa om din tid där! drömmer om att få göra samma sak
relaterar MASSOR.
Är också lite sån, tänker ofta på att det inte är superbra. Även om vissa delar är bra. Hmm.
Jag känner igen mig så i det här! Jag kan lyssna på en låt från 2003 och komma ihåg en höst när jag var 11 år typ och hur det kändes då. Musik är för mig ett sätt att resa bakåt i tiden. Saker som hänt mera nyligen kan jag verkligen sörja att de är över och minnas med vemod, det kan vara lite jobbigt. Jag har svårt att förstå hur vissa människor bara ”nu vänder vi blad” och aldrig tänker tillbaka på det som varit, ens livshistoria är ju den man är på något sätt. Kanske därför jag har så oerhört svårt att släppa taget om killar… haha
Tiden för att det övergår i nostalgi har blivit kortare, tänker jag. Förr var nostalgi att se tillbaka på förra årtiondet eller möjligtvis ännu längre än så- Det gick långsammare mellan de ”stora händelserna” som när TVn kom, bilen kom, 70-talsmode 90-talsmode,det går liksom inte att säga 00-talsmode på samma sätt, eller? I o m att allting går så snabbt nu- modet förändras varje säsong och teknikprylarna hinner bli gamla under samma år de lanseras. Det är pga detta tiden upplevs så himla snabb nu, man får reda på nyheter i sin feed och snart blir de gamla och man går vidare. Detta förklarar varför jag(och säkert många andra) idag upplever nostalgi bara genom att se tillbaka på bilder från ett år tillbaka. :’)
tror delvis du har rätt, men det finns ju *definitivt* 00’s fashion (spoiler alert: det var skitfult): http://www.buzzfeed.com/alisoncaporimo/00s-fashion-choices#.ac95mJ0w7z !!! 10’s fashion känns för tidigt att prata om, men garanterar att vi kommer se tillbaka om 10 år och ba ”åhh X är så typiskt 2015” haha
OJ! Vad jag kunde relatera till detta. Jätteintressant blogginlägg. Jag är en så kallad ”nostalgi-junkie” enligt många av mina vänner. Jag älskar att blicka tillbaka, och samla på saker. Jag tror även att minne är något man tränar på. Det är därför jag minns så mycket av mitt liv. Jag minns liksom vad vissa personer har haft på sig första gången jag såg dem. Minns årtal och månad låtar har släppts för att jag just då stod på ett dansgolv i något medelhavsland och var nykär. Men minns inte teorierna mina föreläsare gick igenom imorse…
WORD!
Jag och en kompis pratade om det här med hur man minns saker bara för någon dag sedan, och är helt på din sida.
Åh vad skönt att du skriver om detta Sandra. 🙂 Jag är själv precis likadan. Men okej, ibland kan jag faktiskt önska att jag var 20 igen (är 28) haha… Nej men just detta att jag har otroligt svårt att släppa taget och se hur någon annan ”snabbt” kan gå vidare. Det värsta jag vet är när pojkvänner move on och skaffar ny flickvän typ ”direkt” efter att ett förhållande gjort slut. Jag är just nu helt jävla heartbroken över att mitt ex, som jag levde ihop med i många år, efter ett halvår kunde gå in i ett nytt SERIÖST förhållande med en annan kvinna. Där satt jag och tyckte liksom fortfarande det var jobbigt att ibland hitta typ hans gamla handduk eller någon bok han glömt hos mig för länge sedan och så går han bara och kärar ner sig i någon ny?! Hur går det till?! Sånt gör mig skitledsen och jag blir rädd att jag är en person som är så lätt att glömma, en menlös person liksom… Nej, usch nu blev det deppigt! Ville bara säga att det är skönt att se att någon mer funkar som en själv gör. 🙂 Kram!
Du är ingen menlös person som är lätt att glömma, lovar! Vet att det kan kännas så, men att han redan gått vidare beror alldeles säkert på någon kombination av slump, timing i livet och just skillnader i hur människor fungerar, alltså att vissa har en tendens att behöva (eller vara tvungna) att tänka igenom allt tusen gånger innan de är ”klara”, medan andra bara lufsar vidare. Men! Min egen erfarenhet säger att de som alltid går vidare utan att tänka så mycket också måste reda ut jobbiga tankar och gå igenom samma svåra faser, men de kommer ofta senare i livet, när de samlats på hög. Och kom också ihåg att allt fluktuerar – att han har en ny betyder inte att han nu är lycklig 4ever och har glömt dig, medan du går omkring och doftar på hans gamla handdukar. Andra dagar (kanske också just nu) kommer han att tänka på dig och sakna dig, medan du har helt andra saker o känslor på gång. Det är livets lag! Kram!
Tack för din kommentar fina Maj, den värmde! 🙂 Kram!
Sandra! Ikke relatert til dette innlegget, men jeg tenkte på deg da jeg så dette: http://brightside.me/article/this-is-what-disney-princes-would-look-like-in-real-life-21205/
Hvordan disney-prinser ser ut på ekte <3
Hej Sandra! Jag ville skriva något till dig, för att du alltid är så bra på att sätta ord på sånt som rör sig kring ämnet kärlek. Jag har ganska nyligen blivit dumpad av min kille (vi var tillsammans i ca 4 år) och han sa ingenting om varför egentligen. Han gjorde slut på skype, och sa att om vi sågs skulle han inte kunna göra det. Vi hade ett distansförhållande och jag kände väl också lite att det höll på att rinna ut i sanden, eftersom jag var den som kämpade och kämpade och han mer en sådan som ba: om det inte går utan att kämpa så skiter jag i det. Hm. Hans anledningar till att göra slut med mig var alltså att han saknade mig hela tiden och att det var för jobbigt att vi sågs så sällan. Nu såhär en månad senare fick jag ett meddelande av en random kille som ba ”hej, jag ville bara säga till dig att min flickvän var otrogen med din pojkvän på halloween. tänkte att du kanske ville veta det.”. Och nu känns allt så himla knäppt i mig. Jag trodde verkligen att vi gjorde slut för att våra liv liksom aldrig klaffade. Att vi båda ville vara tillsammans och älskade varandra men att våra livssituationer gjorde så att vi inte kunde det. Jag var helt säker på att om han skulle ligga med någon annan hade han känt att han kunde berätta det för mig. Hur fan gör man? Det handlar typ inte ens om att han var min pojkvän, utan mer att han svek mig som vän. Jag trodde vi var bästa vänner och att jag kände honom men nu sitter jag här och ångrar att jag spenderat så många år av mitt liv med en som känns som en främling. Hur han varit nu i slutet är inte ett dugg som den jag trodde jag var kär i. Jag vet att du har varit med om otrohet och att bli dumpad väldigt plötsligt på distans, och tänkte att du kanske hade något peppigt att säga till någon som känner sig så jävla hopplös atm. Puss och kram.
Då måste jag bara fråga, det känns som att folk ganska ofta säger/skriver saker som ”vi smygröker som att vi är sjutton år igen” ”att fixa sig innan en fest hos sin bästis och analysera sms av killar för att sedan gå på festen och dricka shots i köket och vara en ansvarslös femtonåring”, då romantiserar man ju tonåren och ser med nostalgi tillbaka och romantiserar sin dåvarande verklighet. Jag kan inte sluta tänka på avsnittet i din serie om böcker när ni har fått in en fråga från en läsare (i avsnittet om olycklig körlek tror jag) och Gustav säger typ ”jag vill också vara sexton och olyckligt kär” och du säger att ”nejnejnej det vill du INTE” men jag tror att många tänker som honom för att… Det är nostalgi? Det händer inte på samma sätt när man är vuxen? Iaf, jag antar att min fråga är hur du känner med romantiserande nostalgi av tonåren? Världens luddigaste kommentar, men jag kan inte förklara på något bättre sätt, puss <3
Hej Sandra och alla ni andra.
Tack för detta inlägg. Jag är precis likadan. Gud vad skönt det är att veta att det finns fler som jag! Så ville bara säga tack och bock.
Ha en fin dag!
Hej Sandra! Glad jag blev att läsa det här inlägget. Jag själv är en väldigt nostalgisk person. År 2008 var jag 15 år och gick i nian, jag minns specifikt att jag satt i matsalen en helt vanlig vardag under vårterminen och tittade runt, runt på alla klasskompisar, killar man var lite kär i, de där coola tjejerna och lyssnade på allt sorl. Jag minns synen så väl Sandra. Jag minns att jag tänkte att ”jag kommer aldrig sitta här igen, precis nu, 15 år gammal och veta och känna allt som jag vet och inte vet just nu”. Jag brukar tänka tillbaka på henne, och jag känner mig fortfarande som henne på sätt och vis, själva basen är fortfarande jag och det känns tryggt och skönt. Så har det fortsatt i livet, ofta känner jag mig som en betraktare när jag sitter med mina vänner och skrattar, är på fester, sitter på universitets föreläsningar och jag tänker att jag måste verkligen minnas detta. Att jag går ut från mig själv och blickar ovan situationen om du förstår. Ofta blir jag nostalgisk och lite sorgsen fast glad på ett sätt när detta sker. Det är viktigt att jag inte glömmer dessa stunder för jag tänker att om jag glömmer roliga stunder, tråkiga stunder, sorgsna stunder så glömmer jag en bit av mig själv. Därför blev jag glad av att läsa ditt inlägg! Att jag inte är ensam om det, för ibland känns det som att ingen annan tänker så. Kram!
Vad bra skrivet! Tycker om såna här titta-inåt-inlägg.
Tack för det här inlägget. Har brottats så himla mycket med att min nostalgiska sida (som jag för det mesta gillar) leder till att jag aldrig är först med att släppa relationer utan bara ser det positiva och möjligheterna som inte ens existerar längre. Så skönt att höra att fler upplever samma grej och att få några positiva grejer med det uppradat!
Alltså så knäppt! har knappt tänkt på det innan men den här hösten, speciellt dom senaste två månaderna, har jag funderat så mycket på just det här. Har upplevt lite förvirring i att andra människor inte känner samma slags sentimentalitet gällande sånt som varit, och blandar ihop min nostalgi med att tro att jag skulle vilja var t.ex femton igen, vilket liksom inte är fallet. Men nu känner jag helt igen mig i typ allt du skriver! Så skönt att någon annan känner så och att det liksom är helt normalt 🙂