Jag känner mig dåligt politiskt insatt just nu. Världen står i lågor och jag orkar knappt ta in det för att jag går runt och sörjer nån snubbe som inte vill ha mig. Så förnedrande ändå. Men jag vet också att det måste vara så ibland, att det finns perioder i livet när man inte pallar bära hur mycket som helst. Det måste få vara okej det också. Jag försöker gå in på nyhetssidor ett par gånger i veckan även om det ofta slutar med att jag får en ångest jag knappt hantera. Ligger i sängen och bygger upp framtidsscenarier så att det till slut känns som om jag vill krypa ur min egen hud.
Därför blir jag så glad när jag ser hur många som engagerar sig politiskt just nu över hela världen. Mitt Facebook-flöde fullkomligt vibrerar av feminism och jävlar anamma och frikkin glädje. Ja, glädje. När världen krackelerar uppstår en form av organisering som pumpar ut en pepp och systerskap som ger mig hopp.
Jag har många vänner som bor i USA, svenska som amerikanska, och sättet de har engagerat sig i det här sjuka valet är så jävla fint. Samtliga, alltså _samtliga_, var i Washington och gick Women’s March i lördags. Demonstrationen som förövrigt var den största i USA sedan demonstration mot kriget i Vietnam 1968. Worldwide räknade man att ungefär 4,8 miljoner människor gick och i Washington cirka en halv miljon av dem. Otroligt ju.
Min kompis Linn tog jättemånga bilder i lördags och jag frågade om jag fick publicera dom på bloggen för lite feministisk pepp. Det fick jag. Varsegoda enjoy and unite ♡
♡♡♡♡♡♡!
Translation. Photos my friend Linn took when she walked the Women’s March in Washington last Saturday.