Tolv år idag. Min lilla blogg. Hade hon varit en person hade hon börjat sexan till hösten. Jag själv hade väl antagligen börjat kännas pinsam för länge sen, kanske hade hon låst dörren till sitt flickrum och lyssnat på typ marcus och martinus och vägrat komma ut när det var middag.
Det är okej! Man får!
Tolv år, bloggen är nästan vuxen nu. Snart tonåring. Nu börjar det spännande och sen slutar det aldrig, så är livet.

Jag har bloggat sedan jag var 20 år, alltså under hela tiden jag varit vuxen. Ett liv utan blogg vet jag inte vad det är. Visst att det här numera även är ett jobb och har varit en del år nu, men bloggen är också en extra kroppsdel, ett litet organ i min kropp.
Utan den, vem sjutton är jag då.

Utan bloggen hade mitt liv sett helt annorlunda ut idag. Det är så fint att en plats jag startade upp lite uttråkat under ett sommarjobb 2005 numera läses av hundratusentals personer. Genom bloggen har jag utvecklat mitt skrivande (vågat tro på mitt skrivande!), blivit modigare, klokare och fått nya bästisar.
Det bästa jag gjort i hela mitt liv är Niotillfem. Så är det bara.

TACK alla ni som kommenterar, som undrar och frågar och peppar och lämnar ut era hjärtan till mig. Ni får mig att må bra. Utan er hade jag med största sannolikhet bara varit en skärva av den jag är idag.

Tack för att ni är här både när roliga och sorgliga saker händer, för att ni bryr er och för att ni gör mig glad igen när jag är ledsen. Tack för alla videos ni skickar till mig med corgivalpar, alla små fint förpackade presenter jag får hem, välformulerade mail och kommentarer, boktips, filmtips och kramar på stan.

Ni är bäst.

♡