Oktober 2016. Jag vaknar tidigt i Los Angeles. På grund av tidsskillnad. På grund av hjärtklappning. Vi bor några dagar i ett hus i Hollywood Hills. Jag känner inte dom andra direkt. Vi är medbjudna på en pressresa, en musikfestival, det är oktober men sommar här.

Jag smyger ner i köket, vinflaskorna står kvar på diskbänken från kvällen innan, en tom ölburk med fimpar i. Klockan är morgon men eftermiddag i Sverige. Jag får upp dörrarna till terrassen, insekterna gapar högt, det luktar inte som hemma. Mina händer är ostadiga, kanske tidsskillnad, kanske hjärtklappning. Jag får upp en cigarett ur paketet, röker först en hårt innan jag ringer. Tänder direkt en till.
Jag börjar gråta när jag hör hans röst. Den är så hemtam och så mjuk, jag vill bara att den ska göra mig lugn igen. Något annat spelar egentligen ingen roll, det är rent själviskt, jag vill bara må bra igen.

Jag gråter och frågar varför han är med henne, varje kväll, sedan jag åkte för några dagar sedan.
– Baby, säger han. Älskade lilla baby. Vi dricker öl bara. Du vill väl inte att jag bara ska sitta hemma? Baby baby jag vill alltid vara med dig.
Och jag tänder en ny cigarett, säger att jag såklart inte vill att han ska sitta hemma, lägger huvudet mot knäskålarna, sitter i en trapp ner till en pool, allt är så vackert och allt är så fult.

– Jag är så olycklig, säger jag. Jag orkar inte vara så olycklig.
Och han säger att jag aldrig ska behöva vara olycklig och efter att vi har lagt på sms:ar han direkt att Älskade baby, kom hem till mig. Kom hem till mig så gör jag allt bra igen. Vi vi vi.
Jag hör hans tonfall när jag läser sms:et och jag blir lugn. Går in, går och lägger mig, går upp igen när de andra lagar frukost.

Senare på kvällen blir jag alldeles för full. Och när jag sms:ar och frågar vad han gör svarar han inte. Men klockan är ju mitt i natten i Stockholm då. Ingen är vaken 05:55.

Det vet ju vem som helst.