Fastän jag varit sjuk och inte träffat människor på ganska många dagar nu känns det inte alls så. Istället är det som att den omvälvning som sker utanför också skett och sker inuti mig, fastän jag bara legat raklång i min säng.
Det har skakat till och rämnat på ett nästan tillfredställande sätt. Och sedan byggts upp igen med nya byggstenar, rätta byggstenar.
#metoo-upproret är som en film, men det är ingen film – det är på riktigt. Det händer, det fungerar.
Och vi vågar.
Jag läser om så kallade geniförklarade män som oförstående gråter ut i rubriker. Men plötsligt lyssnar ingen längre. Deras ord som undantagslöst tagits på allvar i decennier är inte mer än ihåliga bortförklaringar och blöta offerkoftor.
De historier och upplevelser vi lärde oss att förtränga, tysta ner, glömma bort och skämmas för har förvandlats till ammunition och det är det enskilt mäktigaste jag varit med om. Det är en revolution som sker och det kittlar överallt inuti.
Det vi skapar tillsammans nu kan ingen ta ifrån oss.
Eller som Lisa Ekdahl sa:
Patriarkatet är på väg ned, du kommer att möta det här igen och igen och igen när du möter kvinnor.
Patriarkatet faller, inom din livstid.
