Ungefär såhär såg min gårdag ut:

Jag vaknade vid ett, klädde på mig och åt frukost. Fast frukosten blev inte alls så rolig på bild så den hoppar vi. Pommac och en macka med skinka, senap och rödlök var det hur som helst.

Vid fyratiden var det dags att lämna min stökiga lägenhet och åka tunnelbana till medborgarplatsen.

Där mötte jag upp det här lilla gänget på Babylon. Vi drack champagne och vinkade av Nina. Hennes visum är nämligen klart och just nu sitter hon på ett flygplan till New York för att börja jobba på måndag. Hur mycket ångest jag har över mitt försenade visum på en skala mellan 1-10? En miljon.

Vi satt där tills klockan blev sex ungefär och sedan åkte jag hem igen.

Jag rullade köttbullar med fetaost och svängde ihop den här halloumisalladen.

Och vid niotiden kom de här damerna över på middag!

Vi drack rödvin och pratade om musik, mammor, resor och hemligheter.

Michelle kom förbi med Hello Kitty-glass med vindruvesmak!

Alla som hälsar på hos mig får en present eftersom jag inte kan ta med mig allt när jag flyttar. Cilla fick Gloria Gaynors ”I Will Survive” på LP.

Sedan plockade jag, Jenny och Michelle med oss en flaska rosévin ur kylen och våldgästade Ludvigs klassfest. Där dansade vi tills klockan slog fyra på natten, men då fick kameran stanna hemma. Och så var det med den lördagen!
.

My saturday in ten pictures. I had champagne at Babylon with my friends in the afternoon and then I went home and made dinner for Cilla, Jenny, Matilda and Michelle. We sat in my livingroom, drank wine and talked until 01 and ended the night at a party.

Ikväll spelar jag och Elsa skivor efter strålande Pipettes spelning på Debaser Medis. Vi är där nästan hela natten (mellan 10 och 03) och det kommer bli en mycket bra blandning av det här, det här och det här ungefär! Här är eventet.
Kom kom det blir kul!

ps. nu finns det en gilla-knapp kopplad till fb vid varje inlägg. minihurra!
.

Elsa and I are playing records after The Pipettes concert tonight at Debaser. Come and party with us if you are in Stockholm!

Igår hade jag och Nina hejdå-fest som sagt. Vi pyntade som sjutton i köket på mina föräldrars jobb där vi hade fått lov att ha vårt fina kalas!

Allt gick i rosa, vitt och grönt hade vi bestämt. Godiset, ballongerna och girlangerna. Väldans flott.  Jenny var med och hjälpte till att göra fint.

Jag hade med mig champagne som vi drack upp när vi pyntade. Varje speciell kväll borde börja med lite champagne kan man tycka!

Vi blåste upp hundra stycken gröna och vita ballonger, det ni!

Vid niotiden började folk trilla in.

Vi fick tjusiga blommor som fick stå i krukor och burkar och sånt vi kunde hitta.

Sebastian, Johanna, Josephine, Cilla, Rebecka och Ulrika hade med sig en så himla fin present.

Ett foto där de var lite arga för att vi åker ifrån dem. Det ska jag och Nina nog sätta upp i köket.

David hade med sig ett usb-minne med sina 200 bästa låtar!

Och Elsa hade med sig en penguin-bok, älskar ju dem.

Söta Matilda var där.

Stefan var lite Morrissey kvällen till ära.

Jenny och Cilla.

David.

Min lillebror Jack och Victor hade bästa presenten till mig! De hade gjort en egen låt som hette Manhattan Lifestyle (Sandra Sandra New York New York), och jag dog av skratt och det var så himla fint. Vi spelade den säkert 30 gånger under kvällen och dansade som sjutton. Åh ni ska få höra sen.

Sedan dansade vi i överlag väldigt mycket. Så att ballonger gick sönder och dansgolvet blev smutsigt av peppiga fötter och skor. Här är Elena och Annalinn.

Stefan blev lite av kvällens musikansvarige. Han spelade mycket soul och Säkert, vilket vi gillar.

Vi hade en uteterrass där kunde man sitta och kyla av sig när dansgolvet blev för varmt.

Anton.

Ulrika.

Stefan visar något viktigt.

Alek och Caroline.

Och Ludde var där såklart.

Godiset tog slut ganska fort, sånt är bra.

Vi hade köpt så obscent mycket öl och vin och nästan allt gick åt, himla bra. Fast sedan hade vi å andra sidan bjudit in 80 av våra favoritpersoner.

Jag var på så himlans bra humör.

Jenny och Michelle.

Viktor.

Tove och Jonna och Viktor.

Maja kom också!

Och Joakim och Jonna.

Jag och min lillebror.

Filip! <3

Och sedan dansade vi så att svetten rann och kläderna blev klibbiga till klockan slog halv fem på morgonen.




Så himla bra kväll. Det går inte att beskriva hur jäkla fint det är att ha samtliga av sina vänner i ett och samma rum och alla dansar så strumpbyxorna går sönder, skriksjunger och attackkramas. Helt fantastiskt.
.

Nina and I had our goodbye party yesterday. All of our friends were there and we danced all night and it was perfect.

Imorse tog jag bussen till Gärdet.

För att gå långpromenad med Milla!

Sommaren gömde sig lite här och där om man tittade noga.

Fast man var ändå tvungen att ha basker och halsduk.

Jonna var också med. Vi gick på slingriga stigar där det ibland dök upp hinder vi fick klättra förbi.

Och fina hästar som behövde klappar på nosen.

När vi promenerat runt Gärdet och hamnat på Djurgården istället stannade vi för att äta ost&skinkmackor till lunch. Fåglarna var som mördarfåglar och attackerade oss nästan för att få smaka på osten.

Tur att vi hade Milla. Hon skrämde iväg samtliga änder och blåmesar och höll vakt ute på en brygga.

Sedan köpte vi kaffe och promenerade lite till.

Och så pussade vi Milla hejdå och så var det med den måndagsförmiddagen!
.

Jonna and I took a long walk with Milla this morning. It was windy but sunny and we had cheese sandwiches, walked on narrow woodland paths and patted cute horses.

photo: hillary the mammal

.
Jag har aldrig frusit så mycket som förra vintern. Jag låg i mitten av mars i min säng, med ansiktet mot lakanen och axlar som skakade och kände mig ihålig. Huden för länge sedan genomskinligt grå och kroppen orkeslös och vintertung.
– Jag orkar inte mer nu. sa jag till Ludvig. Våren kommer ju inte. Det kommer vara såhär förevigt.
Och han lade sig nära tätt intill och viskade att våren kommer alldeles snart. Men det spelade ingen roll för det var ändå försent. Det hade varit becksvart, sotmörk evighetsvinter i snart ett halvår och det enda jag kunde tänka var att aldrig mer. Aldrig mer igen på tusen år ska jag stå i mars med tre tröjor och lika många halsdukar och ständig röd nästipp.

Det var en fredag kväll då vi skakade hand, jag och Nina. Vi drack öl och det snöade utanför (det slutade aldrig snöa, minns ni? Det snöade lager på lager och på nyheterna pratade de om att snön kanske skulle ligga till juni för att den var så hårt packad). Tunnelbanelinjerna hade slutat gå, de gjorde det ibland, när termometern visade under tjugo minus. Vi var insnöade på en bar på nytorget.
– Jag tänker inte vara här nästa vinter, sa jag till Nina. Jag vill inte. Jag har ihåligt ont i hela kroppen av fucking jävla Sverige.
– Inte jag heller. Aldrig mer 6 månader vinter.
– Vi borde rymma.
– Okej. Vi rymmer.
Och så var det inte mer med det.
Sedan var det bestämt.

Vi började planera redan veckan efter. Först och främst, var skulle vi ta vägen? Vi drog händerna över kartor, snurrade jordglobar och genomsökte internet. Det finns så många städer, länder, djunglar, smågator och torg som behöver besökas. Så många smutsiga lägenheter att måla om, balkonger att dingla benen från och okända människor som måste hälsas på. Mat jag inte ätit, lukter jag inte känt och dansgolv jag inte dansat på.

Fast å andra sidan fanns det också bara en plats jag allra helst ville vara på. Där vintern var kort och sommaren lång, gatorna breda och nätterna överväldigande. Och ganska snart, efter att ha sneglat mot obesökta världsdelar, länder utan vinter och små torg i Montmartre så var det bara så. Det fanns inget annat, det måste bli så.
New York.

Resten av våren hade jag tre jobb. Det ena på byrån jag jobbade på, det andra min fina lilla blogg och det tredje att förbereda flytten. För det är inte alltid bara att packa en väska och rymma. Det tar tid och kraft och mod och ork. Vi översatte våra jobb till engelska, byggde en portfolio, dammsög new york på reklambyråer, bokade flygbiljetter och telefonmöten. Och framförallt var vi tysta. Knäpptysta. För ingen skulle få veta vår flytthemlighet. Inte än, inte förrän vi var helt säkra på hur vi skulle svara. Bara jag och Nina och de allra viktigaste som fina pojkvänner och kloka mammor.

Men hela tiden, bakom låsta munnar och klappande hjärtan så hade vi bestämt. I höst ska vi bo i New York. Inget annat är möjligt.
För man måste tänka så. Man måste vilja något så mycket att det gör ont nästan alltid, annars rinner det ut i sanden som alldeles för många drömmar alltid gör. Och jag sov nästan ingenting och vintern blev vår och sommar och en augustibörjan var allt helt plötsligt overkligt nära. Vi satt med ett kontrakt i handen, till en reklambyrå som vi ville vara på. En byrå i Soho där alla log mot oss när vi pratade och som sa nästan direkt att vi var precis vad de behövde. Som sa det till oss efter fem minuter och vi glädjedansade ut och sa till varandra att det är ju här vi ska vara, det är det här vi väntat på. Och vi skrev försiktigt på, med darrande hand och miljoner med fjärilar i kroppen och faxade kontraktet tillbaka till staden på andra sidan Atlanten.
Och nu har jag slutat på mitt jobb, sagt upp lägenheten, avslutat bredbandet, sålt mer än hälften av min garderob och burit ner flyttkartongerna från vinden.

Och om ungefär fyra veckor flyttar jag till New York.
.
.
.

So this is basically the story: last winter was the coldest in 50 years of Sweden’s history. It’s was terrible in every single way and I decided – never again. Never again a six month long winter for someone who loves thin dresses and the smell of green leaves and newly brushed sidewalks. It’s not fair. And I told my friend Nina this on a particularly cold day in march and she felt the exact same way. And that’s when we decided to move. Move somewhere where to winter is short, the summer is long and the city is bigger and overwhelming. And in the beginning in august we signed a contract for a job at an advertising agency in New York. And now we’re moving in 4 weeks.