Det händer ibland att jag sitter på bussen med en akut längtan efter att skriva om axlar och hjärtan och halsar som luktar som länder långt bort på den här bloggen.
Jag vill berätta om pojkar jag varit förälskade i. Om kyssar i okända städer och hur det trycker så hårt mot tinningarna när man trängs i en för liten säng och skymtar hans hud under t-shirten.
Men sedan tar det emot. Som en pickande rädsla i magen om att något kan gå fel om jag öppnar mig för mycket härinne på niotillfem.
Vet ni hur många unika läsare jag har i veckan? Ungefär sjuttiotusen.
Det är helt sjukt. Det är hur många människor som helst ju. Ungefär tre Globen, kanske mer.
Det känns förstås inte så när jag skriver. Det känns som vi är lika många som en skolklass ungefär. Att vi tar upp tre bord på ett litet café där vi dricker te hela dagarna och prata om saker vi tycker om. 
Det är därför det är så väldigt lätt för mig att tycka om er. Varenda en av er.
Och då vill jag ju såklart berätta saker.
Eftersom jag är en hopplös romantiker skulle jag enbart och endast kunna skriva om kärlek. Och allra helst utan att tänka efter. Bara skriva litegrann om hur pojknackar på söndagsmorgnarna doftar så svindlande fantastiskt.
Metro, kan ni inte fixa den här funktionen:
Möjligheten att låsa vissa inlägg.
Stänga ute alla som tycker det är helt värdelöst med trasiga tonårshjärtan och en miljard fjärilar i magen.
Då skulle jag kunna skriva för er. Vi trettio stycken som trängs vid de tre borden längst in på ett café. Som köper te för tjugo kronor, stannar i fyra timmar och råkar röka för många cigaretter.

Under min kudde hittar jag sommaren.

Jag märker att någonting sprattlar intensivt och lyfter på kudden. Där ligger en Mini-Håkan Hellström, han ställer sig upp i sängen (knappt tio cm lång) och börjar sjunga alla mina favoritlåtar. Han dansar, sjunger och gör typiska Håkanrörelser. Under hela den dagen, som är en fantastiskt fin lördag, så följer han med mig ut på äventyr. Jag har honom i väskan, och varje gång jag tittar till honom står han där och sjunger för mig.

En liten, liten flodhäst.
Han ligger där och knaprar på mina smörgåssmulor från igår morse.
Jag skulle döpa honom till Valdemar. Hans favoritteveprogram är Hem till gården och så skulle vi ha många underbara dagar tillsammans.

Jag vaknar på morgonen och där ligger Ron Weasley under kudden med sitt fina röda hår. Vi ligger i sängen och äter brunch och pussas hela dagen. Sen lever vi lyckliga i alla våra dagar och får små söta rödhåriga barn!

Fimpen från en cigarett han rökte igår. Lukten av hans hår.

Jag skulle bli underbart glad om det var ett rosa och vitprickigt paket som innehöll fyra små mjuka skor med såna där gummiprickar under. Då skulle min underbart vita kanin, Kardemumma, inte behöva halka runt när man springer runt och leker med katten på parketten i vår lägenhet.
Det skulle vara fint om man fick det.
Men jag tror inte det finns skor för kaniner.

En tallrik müsli och en cigarr. Jag skulle äta muslin, ta på mig min basker och röka cigarren i sängen medans jag läste morgontidningen.

Jag vaknar av att någon viskar "New York, New York" i mitt öra, rakt igenom kudden. När jag lyfter bort den ser jag Frank Sinatra i miniatyr som står och sjunger,
"Start spreading the news, i’m leaving today."
Jag lyfter upp honom i min hand och samtidigt som jag gör det så växer han och blir stor & han tar min hand och vi dansar någon slags wienervals till de ljuva tonerna av hans sång.
Han är en gentleman den där Sinatra.

Det är ett nerplockat moln såklart.

1. att vakna av två eller kanske tre fingrar som letar sig i hårbottnen att vakna av andetag som gömmer sig och av ett hjärta som du-du-dunkar i ryggen. någon annan än en själv.
2. jag brukar tänka att det är han. tänker att han ligger där under min kudde som att jag hade lagt en tand som tandfén hade bytt ut mot honom.
3, men nu är det så att jag tappar inga tänder längre, tappar alla drömmar.
4. varje kväll drar jag isär gardinerna ihopp om att imorgon blir det sol imogon blir det sol.
5. jag använder solen som ett jävligt dåligt substitut för honom. tänker att solstrålarnas spröda strålar är hans torra händer som letar sig till alla mina hål. (MEN DET ÄR DET INTE OCH JAG DÖR SNART)
5. det är vår nu.
6. ibland drömmer jag om att han ligger under min kudde.

ett minne
av en farfar så fin
som alltid luktade en sån där ljummen farfarsdoft
som slog in kungliga paket med kringlig handstil
som var bäst i hela världen på förevigakramar utan sluttexter
och som lyste upp våra liv med sin ficklampa 

hihi:
Jag vaknade en lördagsmorgon av att solstrålar strilade genom persiennerna.
När jag vände mig om blev jag väldigt förvånad. På kudden bredvid låg det någon med ganska kort, vitblont hår och en vit/blå randig pyjamas. Jag lutade mig försiktigt över personen för att se vem det var. Det var inte vem som helst, det var toppbloggaren Sandra Beijer! Jag flyttade mig snabbt tillbaka, då vaknade hon och satte sig upp.
"Hej! Du, jag hamnade lite spontant i Göteborg och hade ingen aning om vart jag skulle sova, det var sent och jag var trött, du fattar."
Hon skrattade och jag kunde inte låta bli att stämma med över den konstiga situationen. Sandra fortsatte:
"Hur som helst, jag såg dig ute på kvällen och det kändes som att du inte skulle ta jätteilla upp över det hela. Jag vill ha kaffe! Har du några vinglas? Allt blir trevligare i vinglas."
Jag gjorde kaffe och hon stannade i någon timme. Vi pratade om lite allt möjligt, hur hon hamnat i Göteborg och såklart om bådas favoritämne – kläder, mode och vackra små saker.
Sedan åkte hon vidare, det var nog den konstigaste spontanvisiten jag varit med om.

Så flott! Jag önskar jag kunde ge er alla små presenter men jag har ju bara en sak för tillfället. Vinnaren av Marc by Marc Jacobs halsbandet blir Clara för jag tycker det hon hittar under kudden är alldeles förtjusande härligt:

Under min kudde ligger det en cykel. Precis en sån cykel som jag alltid har velat ha och verkligen BEHÖVER.
Den är blå, inte mörk- eller ljusblå, utan mer som… Himlen. Eller havet, förresten. Ett lite ljusare hav än Östersjön. Det är små små vågor i färgen, som rör sig hela tiden. Precis som i havet.
Cykeln är målad med en mycket speciell, rysk målarfärg som aldrig torkar helt. Men den är inte kladdig, bara väldigt mjuk. Nästan lite luddig. Som en fågelunge ungefär.
Det bästa med cykeln är att den är radiostyrd. Det ligger en liten, svart, modern kontroll bredvid styret. Jag testar att trycka på gasknappen, och cykeln börjar genast röra på sig.
Den cyklar rakt in i min handflata, och där bromsar jag in den. För den är ju så liten att den precis ryms där.
I min handflata. Min blåa lilla cykel.
Vilken underbar morgon.

Grattis <3

Tävling! Hurra!
I New York köpte jag det här fina marc by marc jacobs halsbandet som är en nyckel.  Bokstäverna MJ är själva "nyckeltrappstegen" (ja, jag hittade på det ordet..) och det är väldigt litet och nätt.
Det ska någon av er få tänkte jag.

Tävlingsuppgiften:
Du vaknar en morgon och märker att det är något (någon?) som ligger under kudden. När du tittar efter blir du så himla glad och överraskad!
Vad är det för något?

Finaste/sötaste/roligaste svaret vinner. Glöm inte att lämna din email!

UPPDATERING
Klart slut med tävlingen! Vinnaren utses på måndag! Japp. Hela helgen får ni vänta. Tack för alla fina och knäppa kuddsvar.