Här är krönikan jag skrev till Elles augustinummer.
Om ni vill läsa kanske.

Det är sommar och jag är 17 år. Vi ligger i en park med nyinköpta snörskor, randiga tröjor och runda blanka pins. Nyss borttappade oskulder, 3,5or utan kolsyra och hundra grader längtan i kroppen efter mjuka kyssar i mörka nattklubbshörn.
Vi småspringer över gatorna. Visar upp legitimationer som inte är vi men vi kan deras stjärntecken och fyra sista siffror. Ett rep som öppnar sig till en förbjuden värld, pumpande puls och knutna nävar. Det är en onsdag i juli i en mörk källarlokal. Happy hour-pris innan elva och ur högtalarna spelas en låt som vi låtsas att vi kan.
– Snälla kan du inte spela Ramlar? Bara en gång eller kanske två?
Vi hänger över DJ-båset, dansar genom klubben, smakar på någons cigarett.  Jag är 17 år och har förbjuden starköl i kroppen och kastar mig ut över dansgolvet.

Han är inte mycket längre än jag. Pojken som jag ramlar in i. Han har knivskarpa käkben och lång lugg och vi hamnar framför en högtalare. Jag hoppar upp på den, knyter mina ben runt hans midja och smakar på en annan sjuttonårings läppar. Han frågar vad jag lyssnar på för musik och jag hör inte vad jag säger men han ler och hans mun är mjuk och jag inbillar mig en fräkne eller kanske två. Hans ögonlock smakar salt och samtidigt denna dånande musik i öronen, tryckande puls i hjärtat.
Sedan ligger vi på rygg i gräset vid Mariatorget och han låtsas kunna olika stjärnbilder.
Han pekar, jag mumlar och blåser ut cigarettröken över Hornsgatan. Bakom oss sitter någon och kissar och framför oss alkoholisterna med rödsprängda ögon och brunfärgade ica-kassar.
Han frågar om mitt nummer och efternamn, jag trycker in det på hans mobiltelefon med trasig skärm och skrapar bort en gräsfläck från hans jeans.
Vi köper en kokt korv med gurkmajonnäs, vinkar hejdå, ses kanske inte igen, ses kanske imorgon. Men det är sommarnatt och det blir nog aldrig vinter igen. Sommarnatt för alltid. I hjärtat, magen, kroppen, runt läpparna och i gurkmajonnäsen som trillar ner på nyinköpta snörskor. Och det luktar så gott i luften.
.
.

The column i wrote for swedish Elle. In swedish as you can see. Sorry non swedish readers.

(bildkälla okänd. men här får du en fin sång.)

.

När jag ska skriva längre texter på mitt jobb brukar jag ibland  öppna ännu ett dokument, bredvid det första, och skriva tio meningar snabbt snabbt om hur de luktar när de somnar.
Eller mellan lakanen, efter det första intensiva hånglet, vid den där gropen vid midjan, när de går förbi mig på gatan. Vid halsen under mellanstadietryckaren, mellan vecket i nacken, i hårbotten, efter en dusch, nej vänta, innan en dusch. Och i munnen, under tungan, runt tänderna.
Sedan sparar jag dokumentet, skapar en mapp med ett kryptiskt namn och sedan hamnar det någonstans dit jag aldrig hittar tillbaka. Den här texten är en sådan. En liten text på tio rader om att det inte är riktigt klokt hur gott unga män kan lukta egentligen.
Så. Nu ska jag återgå till det jag egentligen ska göra.

Dålig frisyr, världens finaste kroppsspråk.

Johnny Depp i Cry Baby

00:14 in i klippet. Det slår allt i hela världen.

Jag tycker mig se ett mönster i mina moviescrushes. Gör ni?
Och vilka är era?

Movie characters I’ve had a crush on.