om min onsdag ändå kändes lite mer så här.

Det här är vad jag har att säga om kärlek:

Det tar ungefär ett år att komma fram till vilken doft som för tankarna till den man tycker om. Vilken läsk, blomma, årstid, maträtt eller stadsdel som påminner om de mjuka nackhåren på personen som sover bredvid.
Jag kom på det förra veckan.
Vanilj och saltvatten.

Bruce Davidson tar sådana fantastiska bilder att jag blir lycklig på hela tre ställen:
ryggen, magen och hjärtat.
Vi tittar lite.

Idag har förövrigt Pause intervjuat mig om fotografer jag tycker om och mina egna foton.
Ta en titt här.

Bruce Davidson is an amazing photographer.

Han biter mig i benen när jag vaknar och håller fast mina händer med tassarna när jag skriver. Han klöser i min soffa och äter kyckling från min tallrik. Han tycker inte om kramar och rymmer alldeles för ofta ut på fönsterbläcket för att titta på fåglar. Han gömmer sig bakom hörn för att skrämmas och han äter torrfoder så det skvätter över halva lägenheten.
Men bland när jag sitter och tittar på tv smyger han upp på armstödet för att pussa mig på munnen.
Och dessutom kommer han i ett paket tillsammans med den här unge mannen. Så jag får väl ta det då.

Kingsley the cat and Ludvig the human.