My name is Sandra Beijer and i’m from Stockholm. I like Fridays, pasta carbonara, scrabble and young handsome men. i have one of Sweden’s biggest blogs with over 150 000 visits a week. Besides blogging I work as a writer, you can find my portfolio here. E-mail love letters and other things to [email protected]
Finaste youtubeklippet just nu. Kanske någonsin till och med.
Svårt att säga.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=NxPZOe9oT9A[/youtube]
(hittade videon på den här lilla förtjusande bloggen)
Och jag måste bara säga också: tack för alla fantastiska kommentarer jag får av er. Igår och varje dag. Jag läser varenda en och blir alltid lika glad.
.
Det händer ibland att jag sitter på bussen med en akut längtan efter att skriva om axlar och hjärtan och halsar som luktar som länder långt bort på den här bloggen.
Jag vill berätta om pojkar jag varit förälskade i. Om kyssar i okända städer och hur det trycker så hårt mot tinningarna när man trängs i en för liten säng och skymtar hans hud under t-shirten.
Men sedan tar det emot. Som en pickande rädsla i magen om att något kan gå fel om jag öppnar mig för mycket härinne på niotillfem.
Vet ni hur många unika läsare jag har i veckan? Ungefär sjuttiotusen.
Det är helt sjukt. Det är hur många människor som helst ju. Ungefär tre Globen, kanske mer.
Det känns förstås inte så när jag skriver. Det känns som vi är lika många som en skolklass ungefär. Att vi tar upp tre bord på ett litet café där vi dricker te hela dagarna och prata om saker vi tycker om.
Det är därför det är så väldigt lätt för mig att tycka om er. Varenda en av er.
Och då vill jag ju såklart berätta saker.
Eftersom jag är en hopplös romantiker skulle jag enbart och endast kunna skriva om kärlek. Och allra helst utan att tänka efter. Bara skriva litegrann om hur pojknackar på söndagsmorgnarna doftar så svindlande fantastiskt.
Metro, kan ni inte fixa den här funktionen:
Möjligheten att låsa vissa inlägg.
Stänga ute alla som tycker det är helt värdelöst med trasiga tonårshjärtan och en miljard fjärilar i magen.
Då skulle jag kunna skriva för er. Vi trettio stycken som trängs vid de tre borden längst in på ett café. Som köper te för tjugo kronor, stannar i fyra timmar och råkar röka för många cigaretter.
lånad från silverfisken, för att jag var tvungen.
Den vanligaste synen om jag lyfter blicken från min dator.
.
Varje söndag är det söndagsmiddag i min familj, som några av er vet.
Så att vi alla i familjen kan ses i alla fall en gång i veckan.
Nu ska ni följa med på en söndagsmiddag. Nämligen gårdagens.
När man kommer hem till min familj möts man av det här kortet på allihopa. Det finns något otroligt roligt och knäppt med det men min mamma tycker bara det är härligt. Det togs i höstas.
Det här är Vera. Hon älskar mat. All mat.
Milla gillar kramar lite mer än mat.
Vi åt skagenröra till förrätt. Åh det är så gott.
Min styvpappa är gammal kock så det är alltid himla fint uppstyrda söndagsmiddagar.
Jag hade med mig en present till min styvsyster Mira.
En Marc by Marc Jacobs-clutch som jag köpt till henne i New York.
Middagen! Avocado och halloumisallad..
och spaghetti. Och älgfilé. Men det fotot såg så makabert ut så det fick inte vara med.
Ost till efterrätt.
Min mamma hade ramat in ett foto på mig och mina bröder också som hon ville visa. flott.
Te som avslutning.
När jag och Ludde åkte hem snöade det. Värdelöst.
(Alla har helt slutat kalla honom för Vinden förövrigt. Som om smeknamnet fallit bort. "Du borde sluta skriva det på bloggen också nu när ingen gör det," sa han. Jaha. okej. Vinden som är så fint tänker jag. Men. Ludde).
Vintern tar aldrig slut.
