My name is Sandra Beijer and i’m from Stockholm. I like Fridays, pasta carbonara, scrabble and young handsome men. i have one of Sweden’s biggest blogs with over 150 000 visits a week. Besides blogging I work as a writer, you can find my portfolio here. E-mail love letters and other things to [email protected]
imorse vaknade jag och vinden och kom på att vi inte ätit på 24 timmar. För att vi glömt bort.
Jag vet inte hur man lyckats med det,
Men hursom helst. Då lagade vi det här:
vi åt allt som egentligen är gott.
nypressad juice, kyckling, potatisgratäng och enorma frallor med salami.
skulle jag någon gång bli dödsdömd och behöva välja en sista måltid skulle det kanske bli den här.
ps. pause intervjuade mig om mitt smink häromdagen. artikeln hittar ni här.
Hurra för 50% rea på weekday.
Och hej vackra lilla klänning.
ja. det är den här vackra skapelsen.
jag har en ny kjol från filippa k.
den här:
Man skulle kunna säga många saker.
Men en är SATAN OCH ÅH JAG BLIR SÅ TRÖTT.
Inlägg har försvunnit. Men framförallt – någon NÅGON publicerar inlägg och svarar på kommentarer på min blogg som inte är mina.
Så här såg det ut imorse:
För er som inte ser står det något inlägg om finansminister Anders Borg och långkonjunkturen.
Va? VA?
Hur är det här möjligt? Vem är det jag ska slå?
Igår var det en mils långt inlägg om någon Ofelia som hade drog- och sexproblem.
Jag vill inte vara med.
Jag orkar inte.
Det här är ett inlägg om det.
Kommer det svar på kommentarer som verkar skumma – det är inte jag.
Dyker det upp fler såna här inlägg – det är inte jag.
Nu måste jag ta itu med det här. Laga. Maila metro.
Suck.
Jag har 3 olika versioner på min hemdator och 2 olika på min jobbdator på ett och samma inlägg.
Ett inlägg jag vill skriva för att jag kan det nu.
Ett inlägg jag känner behöver skrivas, eftersom det bara skrivs om det när man är trasig överallt. Och det är jag ju inte längre.
Men jag får bara inte till det. Det går inte.
Jag är så fruktansvärt orolig för att såra någon. Nu, sen, då.
Jag tassar mellan orden vilket får det att låta krystat och tillvridet.
För när man ska skriva om kärlek vill man bara skriva rakt på.
Inte rätta sen. Inte tänka på grammatiska fel. Bara skriva.
Så här är det: Jag vill berätta för er hur det känns att göra slut.
Hur det känns att göra slut, hur man klarar av att göra slut, hur man överlever efteråt, hur man får tillbaka andningen och hur man till slut lyckats få bort de tusen pistolkulor som borrat sig genom hela kroppen.
Jag vill berätta, för jag vet hur det känns när man tror att man ska dö, och överraskningen att man faktiskt överlevde.
Men jag vill ju inte att det ska misstolkas heller.
Göra någon ledsen.
Och just därför är det bara en punkt i en anteckningsbok. Ett par versioner på en dator.
Suck.
