118100 har en ny reklamkampanj som är så förtjusande.
Man kan sms:a och fråga om vad som helst. Precis vad som helst.
Det fina är att de inte är objektiva heller. De lägger in sina egna små värderingar.
Det spelar ingen roll att liknande kampanjer är gjorda förut, jag blir ändå tagen med storm.

Okej.
Jag började med att ställa en fråga om mig själv:
Vad vill egentligen Sandra Beijer med sitt liv?

Efter tre timmars väntan fick jag svaret smsat tillbaka:
Det Sandra Beijer vill med sitt liv är att alltid vara frisk och lycklig och kanske en högre tjänst på Garbergs Reklambyrå.

Roligt. De har uppenbart googlat mig.
David smsar och frågar vad som får honom att stiga upp på morgonen.
Ett par timmar senare kommer svaret:
David Orlic stiger upp varje morgon för att han älskar att se den blå himmelen och för att han vill ha sin kopp kaffe. Kanske hoppas han även skapa riktigt vass reklam.

Å! Fint!

Julia frågar vem hon ska bli kär i.
Svaret dimper ner:
Julia Nordlund skulle kunna bli tillsammans med Johan. Det är en trevlig kille på Lidingö.

Jag bara älskar det.
Sen måste jag smsa om vinden.
Jag skriver:
Jag är ihop med Ludvig Frössén. Är han något att satsa på eller?

Strax innan midnatt piper min mobil:
Vi på 118100 tycker att du ska lyssna på ditt hjärta! Om Ludvig behandlar dig med kärlek och respekt och om du blir varm inombords när du ser honom i ögonen så är han definitivt något att satsa på.

Tänk vad fint.
Här kan du läsa fler frågor och svar.

bild:evilxelf

När jag blir stor (kanske ungefär 34?) ska mina barn heta Didrik och Matilda.

Didrik efter Christina Herrströms Ebba och Didrik. (jag var så himla kär i honom när jag var liten)
Och för att det är ett oerhört flott namn som skulle passa ypperligt till en pojke som spelar trumpet och har kinderna fyllda med fräknar.

Matilda efter Roald Dahls fantastiska bok Matilda.
Och för att Matilda låter som en flicka med gräsfläckar på tröjan och böcker i bokhyllan.

Ni då?

Sommaren 2001.
Vi var 16 år och det enda som snurrade i min minidisc var belle and sebastian, kent och caesars palace. Jim Morrison var det vackraste som fanns, pojkar med randiga tröjor kändes kittlande och nattklubbar existerande inte i våra hjärtan.
Håkan Hellström som en utklippt bild i min filofax med ett spretigt hjärta runt. Magiskt men tragiskt.
Det var den första sommaren som min mamma lämnade husnycklarna hemma, åkte till landet och lät mig bo ensam i stan i två månader. Jag kom ihåg att jag stängde dörren, ställde mig på köksbordet och lyssnade på högsta volym till ”Touch me” med The Doors.
Och sen flyttade mina tre bästa vänner in; Vippe, Jonna och Nathalie.
Det var en underbar sommar. Om dagarna låg vi i min säng och pratade om gårdagskvällen. Om nätterna kysste vi pojkar i parker, drack folköl och glömde bort att äta middag. Ibland bar vi in stereon i badrummet och låg i badkaret och drack vin. Folk ramlade förbi och vi satt i köket innan helgerna försvann i någon soffa på någon privatfest.
Och vi dansade. Dansade dansade dansade.
Det var fint.
Och såg ut ungefär såhär:

bild: fröken bäckström

fin musik behövs alla dagar varje vecka.
Idag lyssnar vi på den här. Gärna på repeat.
Ladda ner:
Joel Alme – A young summers youth

förövrigt är jag med i en intervju i det fina online magasinet Pose Magazine.
På sidan 64 för att vara exakt. Ta en titt vetja.
Här.

12:00
Vaknar. Går upp. Läser tidningen och äter frukost.

13:00
Klarsminkad och redo för dagen.

14:00
Fikar med Matilda på mosebacke. Vi dricker kaffe och äter muffins.

15:30
Träffar upp Stefan. Vi går till stadsteatern för att se en pjäs. ”En annan kamp”. Den var så himla fin!

17:00
Jag och Stefan fikar.

18:00
Vi tar en promenix till Djurgårn.

19:00
Träffar upp min familj för att äta söndagsmiddag på Josefinas.
Där låtsas de visst att vi är vid medelhavet.


sötismilla är med.

20:00
Jag äter det här. Gott.

21:00
Jag och Mira promenerar hem.

22:00
Jag tar en cigarett med Vinden vid odenplan.

slut på dagen!