Sandra Beijer

jag hittade en sån fin liten klänning på h&m.
en röd en.

Jag är med i argentinska Rolling Stone i en artikel om last nights party-hemsidan.

Flott.
Den här bilden alltså, från en fredagnatt i New York i somras när jag bodde där.

hemligt info: fem minuter innan bilden togs hade jag precis hånglat upp pojken med solfjäder mot den gula väggen.
barasåattnivet.

Åh jag längtar till New York alltså.
i sommar. då.
då ska det dansas längs gatorna på lower east och på taken i brooklyn.
finafina stad.

När jag åkte tåg förrförra veckan frågade jag er vad ert finaste ögonblick just den dagen hade varit.
Jag fick så många många fina fina svar och man blir så glad också att det händer så mycket vackert lite överallt.

Eftersom jag antar att alla inte sitter och läser kommentarer så tänkte jag visa er några.
De här ögonblicken tyckte jag extra mycket om:

Igår var det en pojke, eller kanske en man jämfört med en sjuttonårig flicka som jag, som satt brevid mig på spårvagnshållplatsen tidigt på morgonen. Han petade på min vita tygsko med sina Docmartenskänga, jag trodde han råkade men han höll kvar foten och liksom tryckte den nästan omärkbart mot min. När det blev lite för mycket sträckte jag ut benen. Han satte då sitt ben över det andra och nuddade istället nästan mitt ben, men bara nästan. Kanske var det bara bara som jag trodde, men det kändes bra att någon mer kände sig ensam. Ville ha närhet och en kram. Istället fick han känna en liten fot genom ett par vita tygskor.

Jag kan berätta lite om det finaste ögonblicket i mitt liv, hittills.
Det var fredagkväll och jag var på hemmafes hos en kompis. Pojken som jag velat ha lite ett tag var där. Vi pussade lite på varandra. Bara för att det är fint att pussas liksom. Det kändes inte som att det var på allvar.
Senare gick jag ut i köket och där stod han. Han drack vatten och när jag närmade mig honom sträckte han sig mot mig och drog mig tätt intill och kysste mig länge. Inte bara en puss. Utan en kyss. Och vi stod där och hånglade ett tag och höll om varandra hårt. Helt plötsligt viskar han i mitt öra. ”Jag tror jag håller på att bli förälskad i dig”. Jag sa att jag var förälskad i honom också. Och han sa ”ska vi bli kära?”. Och det blev vi. Vi har varit ihop i 4 månader nu och det är fortfarande fantastiskt för han har rufsigt hår och säger de allra finaste sakerna till en. Och jag vill aldrig att det ska ta slut Sandra, fastän jag bara är 16 och ett halvt och har hela livet framför mig. För den pojken är mitt liv, jag lovar.

När min pojkvän var påväg att somna, men ändå fortsatte babbla för att han visste att jag måste höra en godnatt saga innan jag kan somna. Han pratade om hur hans t-shirt hade luktat som mig en hel dag, och att när det var jobbigt så luktade han på den. Jag tror det var sant, men han var väldigt trött.

Nar en liten katt vackte mig med att trampa runt pa min mage.

Jag vill berätta om ett annat fint ögonblick (som visserligen inträffade för en liten tid sen). Det var en solig och fin dag då det plötsligt började snöa. Jag och en pojke skulle gå någon kilometer eller så från mitt jobb in till stan. Jag hade inte skor gjorda för snöväder och gnällde lite på att fötterna kommer bli blöta.
”Jag går före så du får gå i mina fotspår” sa han.
Så det gjorde vi. Han gick före mig, baklänges, och jag skuttade efter. Emellanåt gick han lite knasigt och tog extra långa steg, så jag fick hoppa från ett fotspår till ett annat. Jag skrattade och det fastnade snöflingor i mina ögonfransar och på mina strumpbyxor. Efter en stund sa jag åt honom att han kunde sluta och gå normalt brevid mig istället.
”Jag vill inte” sa han. ”Men du behöver inte göra fotspår åt mig längre” sa jag. ”Men jag vill ändå gå baklänges, så jag får se på dig medan jag går” sa han då, där han stod och log mot mig, kikandes fram under sin mössa täckt med snöflingor. Och det var så fint att jag blev helt bubblig inuti och kunde ha smultit ihop till en liten vattenpöl, som snön under mina fötter gjorde.

Mitt finaste ögonblick var vid middagen när min pappa helt appropå inget sa till mig och min syster att vi är hans prinsessor.
Det var väldigt fint, för han är ganska tystlåten i vanliga fall, min far.

”Vet du vad som är kalasfint? När några kalasfina hår lägger sig mot din kalasfina nacke.”
Sa min pojke till mig idag. Då kände jag lite extra mycket hur kär jag är.

mitt finaste ögonblick idag var när en pojke från mexico skrev till mig på internet att han kunde lära mig spanska om jag ville. så fint.

när jag och en kompis var på väg till busstationen idag. då mötte vi två killar som är kompisar till min kompis. natten innan hade min kompis suttit och tröstat honom eftersom han var så väldigt ledsen. de gick rakt mot varandra och sen kramades de. länge. såg varandra i ögonen, log lite och sen gick vidare. det var liksom allt som behövdes, de förstod varandra precis.

När jag satt med en tekopp i ena handen och gestikulerade vilt med den andra om ett par skor jag ville ha och beskrev dem som ”helt oemotståndligt sockersöta!” och fick tillbaka ett blygt
”Precis som du.”

Här kan ni läsa om mina fem mest romantiska ögonblick som jag skrev för ganska så länge sen.
Om någon hade missat dem eller så.

Ungefär hälften av alla i förra inlägget tyckte att dockorna var helt sjukt läskiga och andra hälften fann dem underbara.
Någon gav mig en väldigt intressant länk till en wikipediasida som förklarade varför man finner saker som är så nära verkligheten så obehagliga.

I takt med att robotar blivit mer och mer verkliga har det skapats ett begrepp för det: the uncanny valley.
Det innebär att när robotar och dylikt är skapade så att de nästan ser ut och beter sig som mänskliga varelser uppstår det en känsla av obehag och illamående hos människor.
Varför?
Jo,

”A robot stuck inside the uncanny valley is no longer being judged by the standards of a robot doing a good job at pretending to be human, but is instead being judged by the standards of a human doing a terrible job at acting like a normal person.”

Så himla spännande tycker jag.

Jag är helt förälskad i de japanska Pipos dockorna.
Och det är inte ett vanligt habegär utan det handlar om att när jag ser en bild på de där kaninögonen så vrider sig hela min mage i ett jag-måste-äga-nu.
De kostar som ett par Marc Jacobs skor och är inte högre än två cigarettpaket.
Men jag älskar dem.
Jag behöver en, som kan bo i min lägenhet. Sitta på ett fönsterbräde.

Dockan levereras i en fin röd ask med en rosett runt. Alla är handmålade och kommer med en alldeles egen sifferkod – precis som en dyr väska.

Och om man har riktigt mycket pengar kan man till och med äga något sånt här.

I födelsedagspresent kanske. En liten katt i en röd ask.
Han kanske:

bilder från piposland, dollndoll, akatsuki boo, biscuitbear och art and ghosts.