Sandra Beijer

Inatt vaknade jag helt kallsvettig klockan 04.00 av att jag drömde att jag var i Sverige.

Jag drömde att jag vaknade i min egen säng och utanför var det kallt och ingenting var som New York.

Det var som Stockholm, förfest med rödvin, ett par öl på ett trångt Riche och sen en runda runt på Berns nedervåning. Sen hem, kanske Spy Bar innan dess för att de som vill ska få sitt kvartitre-ragg.

Inga fler öl i plastglas, svettiga danser och hångel i mörka korridorer, förfester på hustaken och äta på restaurang mitt i natten. Inga fler trånga hemmafester, pojkar med alldeles för långa luggar och nattliga bilfärder med Justice på högsta volym. Inget mer sånt.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag vill inte lämna det här landet.

(förövrigt är jag lite förälskad i Cate Blanchett som Bob Dylan.)

Igår natt hamnade jag på sista sidan i Jonathan Safran Foer's bok Extremely Loud and Incredibly Close .
Jag vet inte, jag tänker inte skriva någon recension. Jag kan bara säga att läs den här boken.
Läs den för att den är så väldigt väldigt fin.

Jag och sista sidan:

Och

Jag har alltid haft lite problem med tatueringar. På nåt sätt har det alltid påmint mig om hockeykillar och farstaglitter. Tribaltatueringar och kinesiska tecken anno -96. För något kan ju vara så väldigt trendigt i två år och sedan sitter man där med stjärnor över hela handlederna och ångrar sig lite eftersom man kunde ju ändå ta ut den där läpppiercingen och färga om håret men tatueringar är man fast med resten av sitt liv.
Här i New York har alla tatueringar. Alla. Stora tatueringar, längs med armarna, över brösten, längs med benen.
Som min amerikanska kompis sa: I resten av USA skaffar de körkort när de fyller 16, i New York skaffar man en tatuering, eller så många man har råd med.
Och när tatueringar trängs på varenda förfest, nattklubb och efterfest så börjar man vänja sig. Och man sneglar på någon pojke och tänker att det där är ju rätt fint.
Men tatueringar har verkligen allt med fingertoppskänsla att göra. Det kan bli så fel så fel så lätt så lätt.

Jag har en lista. Saker att göra i mitt liv. Jag tycker det är viktigt att när man dör har man typ gjort allt som går att göra. Allt.
Så jag måste skaffa en tatuering. Förr eller senare. Kanske när jag fyller 65, skriver en historia om mitt liv längs med armarna, ett citat från en vacker pojke eller en bild av min favoritillustratör.

Här är några tatueringar som jag tycker är rysligt fina trots allt:

jag älskar edward gorey så.

Här är en musikvideo som är så vacker att jag blir helt svag i benen.
Kanske är det såhär en tatuering ska kännas när man ser den:

Har ni tatueringar? Hur ser de ut? Visa!

På lördagkvällen träffade jag och Michelle upp Sara och Pierre för en natt på stan. Vi började kvällen med Bellinis (gotta love bellinis). En utmärkt start om jag får säga det själv.

Sen gick vi vidare till en rysk bar i Soho. Det var vi och en miljard fotomodeller. Vi drack björnbärsvodka.

michelle.

Sen gick vi vidare till en r'n'b klubb och där spårade vi tydligen ur:

Sen gick vi vidare till en rock bar. Där hade alla pojkar skinnjacka och snedlugg och alla flickor tatueringar.
det var fint.

Vi fick nya kompisar. De vågade inte åka hem till sig därför att deras rumskompisar var höga på heroin.
Så de fick sova över hos oss. jag och michelle är så snälla.

Här får ni lite måndags ögongodis, så vackra pojkar så att jag blir alldeles matt:

Lördagseftermiddagar gör mig lycklig.
ibland kan det vara det enda man behöver. En filt, två vänner och ett paket cigaretter.

tidningar, fetaost macka och vitamin water. gotta love it.

michelle åt spindelmannenglass. den smakade hemskt syntetiskt.

Daniel drack den största Snapplen jag någonsin sett.

jag är tydligen inte blek. jag är kritvit.

oh vi kan ju köra en dagens outfit när vi ändå är igång.
Scarf – fått av den här herrn
top – vanessa bruno
kjol – american apparell
armband – marc by marc jacobs

sommar!