Sandra Beijer

Nästa söndag är det första advent och jag tänker att vi redan nu kan börja peppa. Eller jag tänker göra det i alla fall. Det här är första julen som min lägenhet är möblerad så jag kanske till och med ska passa på att julpynta lite! På bilden ser ni min julgran som jag hade 2012, kanske den gulligaste bulligaste granen jag träffat på.

Jag tänkte i alla fall dela min julspellista idag! Jag har fyllt på den med julnajsigheter sedan 2009 och uppdaterar den ganska så flitigt fram till jul. Den innehåller allra mest julsoul från sextiotalet men också lite jul-indiedängor och såklart dansanta julklassiker med Mariah Carey och Wham.

Lyssna och följ här:

JUL JUL SNART SNART

Translation. It’s that time of the year again! Follow and listen to my christmas playlist HERE.

Idag hittar ni min sista krönika i Metro. Jag sa upp mig som kolumnist för ungefär en månad sedan och nu är det alltså dags.
Jag har haft mycket ångest kring de här krönikorna. Även om jag varit nöjd när de väl skickats in har vägen dit varit krångligare än vad den borde varit. Metro är en så jäkla stor dagstidning, jag nådde ut till en helt annan målgrupp och det fick mig att börja fundera på mitt krönikegrepp.

När jag var kolumnist för Aftonbladets Sofis Mode kändes det så självklart. Jag nådde ut till unga tjejer och jag skrev sådant jag själv hade velat höra och läsa som ung tjej. I Metro blev det inte lika självklart. Jag ville fortfarande rikta mig mot samma målgrupp, men nu blev det andra (framförallt män) som skulle tycka och kommentera (ibland snällt men oftast  tillrättavisande och ibland hotfullt). Har ingen lust med det ärligt talat.

Dessutom känner jag att i tider som dessa känns det typ fel att skriva om tonårsångest och feelings i en så viktig nyhetskanal. Jag är ingen politisk debattör och kommer aldrig att bli, jag är inte bra på sådana texter.
Och därför sa jag upp mig.
Jag kommer inte sluta skriva krönikor såklart och går fortfarande att anlita för sådana jobb, men jag är inte längre fast anställd kolumnist på Metro.
Puh. Lång text det blev.

Här kommer i alla fall den sista krönikan. Handlar om en av många nötter till killar jag har dejtat.
Läs HÄR eller här i sin helhet:

→→→→→→
Vi möts vid en bar på elfte gatan på Manhattan. När jag kommer dit står han utanför och röker, i smala svarta jeans och hatt. Jag är sju minuter sen och undrar hur många cigaretter han har tänt och släckt för att tajma mig rätt, för att kunna titta under lugg precis på det där sättet. Han säger att baren är Bob Dylans favorit, att det var här han drack sitt vin, skrev sin musik. Jag funderar på hur många tjejer han har tagit hit innan mig. Vi sätter oss vid bardisken och han beställer öl till oss.

Han börjar prata nästan genast, berättar om sitt jobb som musikproducent på något skivbolag, femton våningar ovanför marken i flashiga nybyggda lokaler. Han namedroppar hiphopartister och popsångerskor. Han säger att han jobbar hela nätterna, varje helg. Att han är en så otroligt upptagen person. Han frågar inte vad jag jobbar med men säger att han är förvånad över att jag har så många följare på Instagram. Jag tänker att han nog inte är så förvånad ändå, eftersom han inte frågar varför.

Han beställer in fler öl fastän jag inte har druckit upp och pratar om sin uppväxt i Connecticut. Han berättar om att som nittonåring flytta till New York, om kändisar han har träffat och jobbar med. Han radar upp familjemedlemmar och namn på skolor han har gått i. När jag tittar på klockan har det gått en och en halv timme och jag kan hans mormors förnamn men han vet nog inte ens vad jag heter i efternamn.

Han säger att jag är vacker, så otroligt vacker, och han tar av sig sin hatt och sätter den på mitt huvud. Han säger att han är bra på att kyssas.

När vi lämnar baren ringer han sin guy som vi möter upp i gathörn och köper gräs av. Sedan åker vi till mig. Det är jag som bjuder med honom hem och han säger att han älskar svenska tjejer för att de står utanför the dating rules. Jag nickar artigt men tänker att det sista jag vill ge honom är en godnattkyss och därefter åka hem. Jag tänker inte slösa bort min fredagskväll på en bar någon snubbe gillade på sextiotalet utan att få något i utbyte. Han röker sitt gräs i mitt fönster och berättar om hur han inspirerat en dj till en synthslinga i någon refräng. När han har rökt upp klär jag av honom hans kläder och ligger med honom i min soffa. Han säger att han gillar mig sooo much. Jag säger ingenting.

När vi vaknar morgonen efter lämnar han avsiktligt sin skjorta på mitt sovrumsgolv.

Jag säger,

– Glöm inte den där.

Och han skrattar förstulet och svarar,

– Jag lämnar den. Till nästa gång.

Jag tittar på honom, på skjortan, på hans beniga axlar under t-shirten och den där tillgjorda musikproducenthatten. Att han på riktigt tror att jag skulle vara intresserad av honom bara på grund hans manliga existens och excellens. Av hans mansplaining och tonårsskryt.

– Absolut säger jag. Lämna du din skjorta här.

Sedan ringer han mig i tre dagar och jag svarar inte en enda gång och ger bort hans skjorta till en annan snubbe.

Translation. My last column in the newspaper Metro.

Idag har mitt lilla bokprogram premiär! I fyra avsnitt de nästföljande två veckorna kommer jag snacka kärleksböcker med mina kompisar.
Vi tar upp en bok per program och behandlar samtidigt ett ämne kopplat till boken. Och så svarar vi på en läsarfråga, läser upp citat och tipsar om andra böcker.

I avsnitt 1 hänger jag och min megabriljanta kompis Nina (som inte bara är min kompis utan också jobbar som författare, krönikör och reklamforskare) hemma hos mig. Vi äter frukost tillsammans och pratar om Hjalmar Söderberg-klassikern Den Allvarsamma Leken samt dissekerar det känsliga men ack så alltid aktuella ämnet Otrohet.

Enjoy!

Translation. The first of 4 episodes where I meet my friends, talk about love and my favorite books.

Vill ni veta vad jag ätit till frukost de senaste dagarna?
Inte?
Nähä, det får ni veta ändå.
Jag älskar knäckebröd så här kommer en knäckebrödsfest.

I söndags innan jag gick på långpromenad festade jag till på en macka med mozzarella och basilika och en macka med kräftost. Skrev en ode till kräftosten för några år sedan när jag upptäckte den. Som vanligt ett löskokt ägg och te till det hela.

På måndagen blev det en knäckebrödsvariant med hushållsost och en annan med avokado och citron. Plus resten av avokadon bredvid och ett kokt ägg och te (ej i bild) såklart. Knäckebrödet är förresten det där ljusa som heter ”frukost”. Det vinner knäckebrödtävlingen tycker jag.

På tisdagen blev det en variant med honung och havssalt (obs tips) och en med kaviar och ägg.

Och igår gick jag ifrån mitt vinnande koncept och ersatte en hård macka med en mjuk tunnbrödsmacka med ost. Den andra fick leverpastej som ni ser. Vid sidan den något märkliga frukten persimon som var på rea i min mataffär. Smakar som en blandning av mango, banan och päron.

Heja frukost!

Translation. What I have had for breakfast the last four days.

2007, för 8 år sedan:

Hade jag köpt en alldaglig klänningshistoria på Gina Tricot som jag pimpade till en femtiotalsversion med en tyllkjol under och ett lackskärp.

Hade jag precis börjat jobba med reklamen efter att gått ut Berghs och blev intervjuad av branschtidningen Resumé.

Jag och klänningen gick på fest med mitt jobb och dansade natten lång.

2008, för 7 år sedan:

Fanns det en klubb hela november inuti en stor paradvåning på Östermalm. Där höll vi hus. Alla rum hade teman vill jag minnas: ett rum var ett tv-spelsrum, ett annat en liten skog, ett annat där det serverades ostron etc etc. Vi trivdes som fiskar i vattnet.

och jag såg ut såhär. Här med Nathalie i tv-spelsrummet.

2009, för 6 år sedan.

Hade jag glöggfest hemma hos mig och bjöd de här personerna. Bra att starta julen så tidigt.

Vi spelade även frågesportsspelet Buzz på mitt Playstation. Så roligt spel!

Och jag såg ut såhär den kvällen.

2010, för 5 år sedan.

Hade jag precis flyttat till New York och var bjuden på Thanksgiving-middag hemma hos Bessie. Så sjukt att det var fem år sedan jag flyttade dit, men så är det.

Christian hade det ärofulla skära-upp-kalkon-ansvaret.

Jag drack prosecco och såg ut såhär.

2011, för fyra år sedan.

Var jag i New Orleans! Jag firade thanksgiving, gick på jazzbarer, barhoppade, var med om en skottlossning på gatan och åt beignets.

Samt åkte på alligator-tur och fick klappa på bebisalligator! De kastade förövrigt marsmallows i vattnet för att alligatorerna skulle simma närmare oss. Alligatorer älskar marsmallows.

Jag såg ut på detta vis.

2012, för tre år sedan,

Var det Thanksgiving igen! Denna gång hos Fabian och Liza.

Med en åttakilos kalkon.

Hej från mig och Rasmus.

Jag hade denna Thanksgiving-stass.

2013, för två år sedan,

Åkte jag, Joakim, Michelle och Milla till Hundöarna. Det är två öar vid Drottningholm där hundar får springa fritt, leka och bada.

Det var askallt men sol.

Efteråt fikade vi på Äppelfabriken på Ekerö.

2014, för ett år sedan,

Åkte jag till Lund för att föreläsa.

Ni var så himla många och så himla gulliga!!

Och jag såg ut såhär.

Tvåtusenfemtons novemberavslut innehåller en thanksgivingmiddag, en resa, en skivspelning, en femårsfest och ett biobesök.

.

Translation. 8 november endings (from 2007 until last year) in my life.