Tv4 har bjudit in en person om dagen hela sommaren som skriver en liten rad. Idag är det jag och jag berättar om en grej som hände mig för några år sedan.
Här kan du läsa texten i sin helhet:
Han ligger tyst i en skokartong. Andas fort och ojämnt med pickande hjärta och kall mage. De små, darriga vingarna borde egentligen inte vara inomhus. De borde vara någon helt annanstans, som inte jag vet om, där vi aldrig träffats. Det ska inte vara sådana vingar där fjädrarna aldrig ville växa ut, inte sådana som ligger och spretar i för stora skokartonger. Verkligen inte sådana slags vingar.
Det är sommarkväll och vi har druckit rödvin på en uteservering och är på väg hem. Det är tjock, täckande och immig sommarkväll och det är första gången utan strumpbyxor. Första gången med jackan i handen och armarna fritt och tvåsteg över trottoarerna för att vintern fortfarande är så långt bort. Vi rör oss i cirklar mellan träden, en vän i tunn klänning och snabba steg sjungandes ut över gatorna.
Han dyker upp som en överraskning mitt i korsningen Karlavägen Sibyllegatan. Vi blir bestörta. Kanske för att han inte snurrar omkring och sjunger högt. Kanske för att han inte håller jackan under armen och har varma kinder, nej, istället är han liten, för liten och skriker mot oss. Skriker så att vi måste sätta oss på huk och fråga hur det är. Fråga om han ska dö eller leva och klappa honom lite försiktigt över pannan. En man går förbi och säger att han har legat där, hela natten och hela dagen sedan igår.
Vi ringer till nummerupplysningen och de kopplar oss vidare till Katastrofhjälpen För Fåglar. Katastrofhjälpen För Fåglar har öppet, fastän det är kväll och helg och sommar och de låter trygga på samma sätt som tandläkaren på Folktandvården när man var liten.
– Köp rå köttfärs. Lägg honom i en skokartong med en handduk. Mata med en pincett. Vi ringer tillbaka om en timme.
Min vän springer iväg till affären och handlar köttfärs. Jag bär hem honom, packar ner i en skolåda med en ljusblå handduk i botten. Han vinglar runt därnere och verkar förvirrad. Vi matar med köttfärs på en pincett. Efter en timme ringer Katastrofhjälpen För Fåglar igen och säger att de har hittat en familj som kan ta hand om honom. Jag får numret till en kvinna i Täby. Hon svarar i andra änden efter fem signaler.
– Hallå? Är det Sandra?
– Ja. Hej.
– Jag hörde vad som har hänt. Jag har tio fågelungar här ikväll så jag kan inte hjälpa nu, men imorgon.
– Men, den här då?
– Du matar honom. Så fort han säger till. Hela natten.
Och då gör vi det. Jag och min vän i tunn sommarklänning och min pojkvän som kommit hem från jobbet. Vi flyttar lådan försiktigt till vardagsrumsgolvet och så sitter vi på huk precis som dagisbarn som fångat grodyngel och tittar förundrat. Vågar inte röra, bara kanske lite ibland, och väntar nästan högtidligt på nästa skrik och nästa pincettmatning från den flackande blicken därnere. Hans röst är så liten och man får verkligen inte klappa för då kanske han går sönder.
Och redan innan han dör, sekunderna då han spänner sig, breder ut vingarna och blinkar med ögonen, redan då vet vi vad som kommer att hända. Vi tystnar runt skokartongen och håller andan. Tittar på den handflatsstora kroppen som ligger på en ljusblå handduk och rycker. Näbben öppnar och stänger sig och vingarna spänns. Och så försvinner han nästan filmiskt, i en halv sekund som inte hann ta slut.
Jag sitter i fönsterkarmen, röker cigaretter och tittar på när min pojkvän begraver honom på innegården. Han gräver länge för att hela skolådan ska ner. Sedan står han tyst ett litet tag och säger ingenting. Vi ringer till kvinnan med fåglarna i Täby och berättar att han är död.
– Jag förstod det, säger hon. Fågelungar utan fjädrar på sina vingar klarar sig oftast inte.
När vi ligger i sängen efteråt känner vi oss också som fågelungar utan fjädrar men när vi vaknar är det är fortfarande juni. Fortfarande immig, täckande värme och jag tvättar den ljusblå handduken i 60 grader och slänger köttfärsen i sopnedkastet och sedan är allt som vanligt och ingenting har hänt. Ingenting har hänt trots att vingarna aldrig blev flygfärdiga utan slutade stela och kalla i en för stor skokartong på en innergård någonstans vid Karlavägen.
