Sandra Beijer

om några timmar är min miu miu-inspirerade klänning som skräddaren syr upp åt mig klar.
den är så fin att jag blir helt matt.

Sex and the city. Vilket skräp.
Förlåt.
Men jag måste skriva det här för hela bloggvärlden och världen utanför verkar hylla det här.
Hade jag velat se en romantisk komedi hade jag gått och sett en romantisk komedi. Men jag förväntade mig något annat den här gången. I alla fall en liten bit av den kärna som skiljde serien mot alla andra serier för och om tjejer.

Jag gillar ju pojkar. Ni vet ju det. Hur de luktar. Deras axlar. Sättet de vaknar på morgonen.
Och sex and the city-serien var så fin på det sättet. Den handlar om pojkar, killar, män.
Men den handlade också om att festa tills det blev morgon igen, röka för många cigaretter och alltid alltid ha fina skor.
Sånt man tycker om, så som man lite önskade att alla dagar vore av ens liv.

Men filmen spann vidare på precis det som var fel med den sista säsongen – pojkarna, killarna och männen förvandlades till Mannen.
För tydligen spelar det ingen roll hur fantastiska vänner man har, hur underbar en stad på andra sidan havet kan vara – för i grund och botten är man inte hel utan den där drömprinsen.
Och jag älskar kärlek. Känslan i magen, smaken vid hans nacke.
Men jag tänker inte bygga hela mitt liv runt en längtan. Och det känns så oerhört gammaldags att tro att alla flickor drömmer om sin prins. Jag gör inte det.
Jag drömmer om att bli lycklig.
Inget annat.
Bara det.

Och när stråkarna dundrar och Carrie springer mot sin Mr. Big så knyter jag näven för jag tänker inte låta mig luras av en amerikansk klyscha och dansas med i känslosvallet och gråta.
För det här är inget att gråta till.
Det här är en sorglig begravning för en serie som visade en annan sida av livet, men slutar precis likadant som alla andra romantiska komedier.
Att flickan får drömprinsen på sin vita springare. Att allt runt omkring är fina pusselbitar men att Han är i grund och botten anledningen varför man andas.
Det är inte så. Det är så många blir olyckliga tror jag.
Bygger in sig i sin lilla kärnfamilj och glömmer bort mörka nätter, för hög musik och vackra klänningar (eller andra saker som får ens mage att kittlas).

Carrie sa någon gång i ett avsnitt något man hellre borde spara närmare hjärtat än amerikanska klyschor:
Kanske inte alla kan tämjas. Kanske behöver man helt enkelt någon lika vild att springa bredvid.

Och jag lyssnar hellre på sånt.

bild: enfin, la voila

Lite kyssar och sånt såhär på kvällskvisten tänkte jag.

det är fint att vara hundvakt.
igår satt vi på utomhusbaren vid odenplan och drack vin.
(varning för mobilkamerabilder)

cf var med.

och vinden.

vera och milla fick inte vara med och fick hänga utanför och titta på bilar.

vinden hade så fina nya skor!

milla smög in på baren och gömde sig under filten. så himla gulligt att man dör lite.

sen gick vi hem och åt mat.

idag ligger de vid mina fötter när jag jobbar. djur alltså. så förträffligt.
ikväll blir det sex and the city premiären. det blir också toppen.
hejsålänge.

Min lördag var ganska så innehållsrik.

först var jag i mariefred. där bor min pappa.
vid klockan halv nio tog jag tåget hem. här är läggestas tågstation minsann.

skyndade mig hem till michelle. hon fyllde år och hade fest!

vi var alla glada såklart.

det här var gulligt tyckte jag. han kom från kuba och hon hade varit på semester där.
så träffades de och flyttade till sverige och skulle gifta sig. 21 år gamla.

julia var fin i håret.

vid halv tolv tog jag en taxi vidare för…

…Matilda fyllde också år och hade fest!

herrarna frös lite.

nina var där.

matilda var fin i sin akvarium-jacka.

snyggt.

kvack kvack.

carl fredrik.

vi hade sångstund.

jenny.

när det nästan var morgon igen blev vi trötta.

hoppas er lördag också var flott med båtar och sångstunder!