Sandra Beijer

11:00
Jag vaknar. Och inser att jag inte har någonting att äta till frukost.
Jag hittar på en måltid bestående av keso och mandariner. Det är jätteäckligt.

12:00
Det är Gossip Girl-maraton på tv. Jag tänker att jag nog inte behöver städa riktigt än och tittar lite istället.
Och sen tänker jag att jag är lite hemligt kär i Chuck Bass.

13:00
Jag dammsuger.

14:00
Nathalie kommer förbi. Jag ska hjälpa henne klippa en film. Hon är söt och fin som vanligt.

15:00
Jag och Nathalie dricker lite buljong.

16:00
Jag bloggar lite om fredagens fest.

17:00
Yvan kommer förbi för att intervjua mig för hans nya tv-program som ska gå på myspace.
Det är klurigt att berätta på engelska om sin blogg tycker jag.
Och eftersom jag helt saknar tålamod i verkliga livet har jag en tendens att prata innan jag tänker.
Det är alltid enklare att skriva.

18:00
Jag vinkar hejdå till Yvan.

19:00
Söndagsmiddag. Världens vackraste Vera är där och hon får en puss.

20:00
Vi äter. Det här:

(sen hittar jag en oerhört fin kylskåpsmagnet som jag måste fotografera)

21:00
Jag och Mira traskar hem. Vi har fått väldigt många och fina klubbor med oss som vi trixar lite med.

22:00
Jag svänger förbi Vinden för att pussa lite på honom. Hans katt blir svartsjuk.

23:00
Jag kommer hem. Jag köpte nya små blomlampor igår som nu hänger runt mina rosa dörrkarmar.
Tjusigt tycker jag.

C'est tout!

i fredags hade Fanny maskerad med havstema. Så flott!

Fanny var bläckfisk!

Matilda och Jenny var Team Zissou. De var alldeles perfekta!

devi var silverfisk

stefan var fiskedrag och körde på arga-temat under festen.

louise var så söt så när hon kom ut på balkongen var vi tvunga att hurra.

nina.

himla fin fredag.

1.

2.

3!

Ni är så bra. Vet ni det? Om jag kunde skulle jag pussa er allihopa. Bjuda på te och kärlek.
Men nu måste jag berätta.
Det viktigaste som har hänt mig den här veckan är tisdagen.
För då laddade jag ner Les Chansons D'amour.

Det är den finaste lilla filmen som någonsin har gjorts på den här planeten, om någon undrar alltså.
En fransk musikal med vackra människor vackra miljöer vacker musik. Det går nog inte att förklara med ord.

Det här klippet har jag tittat på varje morgon den här veckan.
Och du som inte orkar klicka play på en youtubefilm: klicka.

Och han är så fruktansvärt vacker och de är så himla kära.
och det är sorgligt och lyckligt och jag satt i min fåtölj och log när den första sångstycket dök upp.
Och sen grät jag. Och när filmen var slut spolade jag tillbaka och kollade på alla fina scener en gång till.

Och hur han kysser henne. Åh:

Jag behöver inte jobba. Inte äta. Inte träffa människor.
Det räcker med att jag ser den här filmen om och om igen tills jag svälter och dör.

(och jag paxar honom.)

jonna, jag och nathalie i åttan.

När jag var fjorton år var jag spinkig som en tioåring. Jag köpte de minsta jeansstorlekarna på gul&blå och sydde in dem tio centimeter, hatade mitt utseende, min kropp och den där förbannade blygheten. Jag ramlade omkring i alltför höga platåskor, tjock mascara och med tuggummipop dunkande i öronen.
Jag hade aldrig haft någon pojkvän, jag var inte den som blev inbjuden på hemmafesterna. Jag satt inte bakom någon buske och drack folköl. Jag kysste inte de där pojkarna med tjock gelé i håret och ingen tung doft av axe-parfym fastnade på mina kläder.
Men det blev februari ändå. Som det blev alla åren på nittiotalet innanför grundskolans väggar.  I cafeterian veckan innan alla hjärtans dag stod elevrådet med listan. På den kunde de som blev bjudna på festerna och som hånglade på helgerna ge bort rosor till varandra. När dagen kom visste man vilka som betydde något.  En elevrådselev som kom in i klassrummet under en mattelektion, läste upp namn och ett par få bänkar som blev täckta. Och de som inte var så mycket värda lämnades med en tom bänk. Utan rosor.
Flickor i blyertstunna ögonbryn och täckstift runt läpparna gick runt med famnen full av rosor. Pojkar i nerhasade jeans och sugmärken över halsen stod lutade mot skåpen och jämförde vem som fått flest.
Och vi andra fick nöja oss med avmätta blickar. Ett tomt skåp och ännu ett erkännande vilken grupp man tillhörde.
Så, till dig som går i högstadiet:
Det spelar ingen roll om du blir utan ros. För hela högstadiet är liksom meningen att vara rätt värdelöst. Ett ingenting man är tvungen att genomlida i tre år och sen är det över för alltid.
Aldrig mer listor där ditt namn inte står, aldrig mer känslan att vara den enda utan blomtaggar som sticker in i fingrarna. Aldrig mer lärare som tittar bort, barn som bygger egna regler och den tryckande längtan bort till något bättre någon annanstans där antalet kyssar över halsen inte är det som räknas.