Ville bara säga grattis så himla mycket till Maja, vinnare i fototävlingen jag hade förra veckan. Grattis grattis till din skrivare.

Älskar den här bilden, allt med den. Färgerna, blicken, hur hemlig han är och hur mycket hon är.

Maja har förövrigt en fantastisk Flickr, med massor av fina fotografier, samt en hångelfilm som man automatiskt åh:ar över.
Och tack för alla andra helt fantastiska bidrag, det var så roligt att få läsa.
.

Maja is the winner in my photo competition I had together with Canon.

Här kommer de sista bunten nominerade i min fototävling! Många fina, sorgsna, romantiska och lyckliga historier.

Elisabeth.
Är på utbytes-år i USA och tog den här bilden på väg hem från skolan. För mig symboliserar den hela den där college-lyckan man haft så stora förväntningar på och som faktiskt infinner sig ibland fast med ett tjockt jävla ångestfilter som aktiveras då och då. Det är jätteexotiskt med pompoms och smarta professorer och femton grader Celsius i december, men det är också så himla svårt och smärtsamt att försöka skapa ett liv som man känner igen sig själv i när man åkt så här långt hemifrån (frivilligt!!?). Och det är förvirrande för man känner sig liksom fett sårbar när alla säger att man i själva verket är starkare än någonsin. Men man kan kanske vara både stark och sårbar. Borde oavsett unna sig såndär filterfri magpirrglädje lite oftare för ens lilla brunslaskiga och eländiga (men älskade!) Lund kommer finnas kvar där när man kommer hem igen.

Anna.
Vad snön än påstår så är det fortfarande sommar och vi lyssnar fortfarande på sommarpratet på fönsterbrädan.

Felicia.
Den här bilden föreställer min mamma. Den viktigaste personen i mitt liv. Alltid. Hon sitter på en sten vid havet i Grekland och vi är på semester med hela familjen för att fira att hon har klarat sin bröstcancer behandling. Håret är kort och hon hatar det. Hon hade alltid långt hår innan hon blev sjuk. Innan resan visade hon en bild för mig som hon tagit på sig själv med sin mobilkamera några månader tidigare, när hon inte hade något hår alls, och jag kommer ihåg att hon sorgset sa ”Det här är så jag ser ut, jag ser så sjuk ut!”. Jag kom och tänka på det när vi varit 2 veckor i Grekland i gassande sol och hennes hår var fint solblekt, lite längre och hon hade fått en ordentlig, snygg bränna. Därför sa jag ”Nu ser du minsann inte sjuk ut längre, nu får jag fotografera dig och visa dig hur fin du är mamma!”. Vi gick ner mot stranden och jag berättade en massa knäppa saker för att få henne att skratta. Och så skrattade hon och hon log och jag fotograferade och fotograferade – tills hon sade ”Nej nu har vi ju tillräckligt med bilder!”. Vi började gå mot staden istället och jag kollade samtidigt igenom bilderna och såg sedan denna bild, jag zoomade in på den, visade den för henne och sa ”Nu ser du minsann inte sjuk ut längre!”. Mamma log mot kamerans skärm och svarade ”Nej, jag gör kanske faktiskt inte det.”. Och att få se henne faktiskt vara glad över hur hon såg ut, efter ett år av en mamma som gråtit över att behöva förlora allt sitt hår och all sin kraft gjorde mig så lycklig. Det här är inte precis just nu, men den här fantastiska människa hjälper mig just nu att klara av den här förfärliga vintern med ett hjärta som är lite väl tungt och med för mycket gråt i halsen. Jag älskar henne mer än något på jorden.

Matilda.
Denna bild, tagen under en av mina första resor utan föräldrar i Antibes när jag var 17, ger mig rysningar i hela kroppen. Vi förfestade på en pir, drack billigt vin, skrattade, dansade och pratade med främlingar. Minns att jag var så äckligt jävla cp-lycklig, säker på att precis allt var möjligt. Helt magiskt, som en adrenalinkick. Den här bilden beskriver kanske inte mitt liv just nu, men den beskriver vad jag går runt och längtar och tänker på precis hela tiden. Något lite mer glittrigt och gnistrande än min nuvarande vardag som mest består av plugg, jobb och rädsla för att frysa ihjäl.

Miranda.
det känns som det enda jag gör just nu är att stiga upp på morgonen och försöka leva nåt sorts liv.

Tove.
Försover oss lite varje dag och äter frukost i sängen.

Nora.
Här är mina bästa vänner utanför en onsdagsklubb i Stockholm. Klockan är ca 02.45 och vi tar en sista luftpaus från dansandet innan stället stänger för natten. Vi går sista året i gymnasiet och minst varannan vecka trotsar vi skolan och dansar istället för att plugga. Vi tar pauser från klubben för att vi är där för mycket men såklart hamnar vi där ändå. För där dansar alla våra vänner och bekanta som bara väntar på att kunna fly till andra städer och nya dansgolv, precis som vi. För nästa år är nog allt det här förbi och jag har flytt till London för länge sedan.

Frida.
Det är lite snökaos här i Stockholm just nu, men det klär in staden så fint att jag inte tänker gnälla i en enda tweet eller status.

Linn.
Jag rymde till London en dag för 21månader sedan, och nu består mitt liv mest utav billiga tonfiskburkar och kvällar på tegelhusens tak. Där hittade jag han jag är kär i och nu drar vi runt bland sånt vilt som ungdomen ska innehålla. Oftast köper vi biljetter för inga pengar för att skriksjunga längst fram på stökiga spelningar eller ta tåget till en ny brittisk stad. Det här är min pojkväns bästa vän Marlee när vi väntar på att åka den högsta bergochdalbanan på Brighton Pier efter en spontanresa dit.  Och exakt såhär skrämmande fninttrig känns min vardag för tillfället.

Amanda.
Det här är mitt liv just nu. Jag har hamnat i någon slags koma. Jag äter inte, jag sover inte, jag går inte till skolan. Jag gör ingenting. Det enda som kanske gör att mitt hjärta slår är dessa varelser.
Min lillasyster, som kommer hem från skolan, springer upp för trapporna så fort hon kan med sina pyttesmå fötter och kastar sig in i mitt rum, brevid mig i sängen och säger: ”Du är min allra bästa storasyster”.
Min katt, som somnar på min mage varje kväll. Som om han vet. Någonstans tror jag väl att han gör det.
Min katt och min lillasyster. Mina allra finaste.

Sara.
Den här bilden togs på en resa jag var på. Det var hemskt varmt, men jag ville inte bada. Jag skulle inte klara av att ha på mig badkläder ändå. Men resans sista kväll hände något. Jag tog på mig baddräkten och hoppade ner i poolen. Och det gick bra. Om jag lärt mig något av min ätstörning så är det att jag, och valen jag gör, är det enda som kan göra mig frisk. Det är det den här bilden representerar.
.

The second and last batch of nominations in the photo competition I have together with Canon.

Här kommer den första delen av de nominerade bidragen i tävlingen jag har i samarbete med Canon. Över 150 stycken fina fina historier. Blir ledsen över att så många är sorgliga. Så många som är ledsna just nu av olika anledningar. Världelösa himla 2012.

Sara.
jag bor i ett litet eko-kollektiv i ett kibbutz i norra israel, nära gränsen till libanon. vi är ett brokigt gäng som gör en massa fint och roligt ihop, bygger mongoliska yurt, odlar grönsaker, mjölkar getter, äter, leker, samtalar, utvecklas. på bilden ser man min närmsta vän och hennes son, jag var med när han föddes och inser hur väl det här uttrycket stämmer ’it takes a village to raise a child’
.

Frida.
I måndags flyttade jag hemifrån. Till en stor, nyrenoverad trea i en söderförort till Stockholm, tillsammans med min pojkvän och en gemensam vän. Vi hade inga möbler förutom en säng, en liten ful träfärgad byrå och ett CDställ. Och hundra kartonger. Vi hade inflyttningsfest i lördags, och alla mina finaste vänner dök upp. Jag träffade min bästa vän ifrån högstadiet som jag inte har träffat på nästan två år. Det kändes så fint att hon dök upp och vi kunde prata nästan precis som vanligt.
Men det bästa var när min pappa dök upp häromdagen, med en inflyttningspresent. Det var tre stora tekoppar från Indiska, precis det jag hade önskat mig i födelsedagspresent. Min alkoholiserade pappa, som ibland inte tar sig ut ur huset på en vecka och alltid ger bort pengar i vita Postenkuvert för att han inte känner mig, hade faktiskt åkt iväg till Indiska och köpt det jag önskat mig. Och faktiskt tagit sig hem till mig för att lämna över det. Det var fint. Och jag vet att man inte ska vara tacksam för att ens föräldrar bryr sig eftersom det ska vara en självklarhet, men jag är tacksam. Tacksam att han ansträngde sig för min skull. Och jag tänker fortsätta vara det.
Så igår satt jag på köksbänken och drack Baileys med biscottismak blandat med mjölk ur världens finaste tekoppar och lyssnade på Cissi Wallins radioprogram. Det kändes fint i hjärtat, även fast jag gjorde det ensam, utan min pojkvän som jobbade hela natten. Men hjärtat i fönstret sammanfattar hela hans hjärta – Det är till för att töjas. Han tar alltid till sig folk, han tror alltid bra om människor. Jag har aldrig träffat någon med ett större hjärta och nu ska jag få dela hela mitt liv med honom. Jag trodde aldrig det skulle hända.

 .

Rebecka.
Roco är en före detta gatuhund från Rumänien som flyttade hem till min pojkvän och mig nu i augusti. Från den dagen vi hämtade honom på arlanda har vi suttit ihop, Roco och jag. Han följer med mig överallt. Jag är så himla glad över att vi vågade ta hem en gatuhund som vi aldrig hade träffat innan. Det känns som att vi verkligen behövde varandra.
.

Daniela.
Jag klipper av mig håret stup i kvarten. Ett försök att ändra på något antar jag, den här hösten har nämligen varit så hopplöst tråkig. Vill att saker ska börja hända, annars kommer jag vara skallig före nyår.
.

Jeanette.
Jag har precis flyttat till staden där jag växte upp och de här två är mina bästa vänner, mina kusiner. Vi gör nästan allt tillsammans. Här är vi på semester i Berlin.
.

Amanda.
den här bilden kanske inte beskriver mitt liv just nu, men den beskriver hur det känns inuti, för mig; just nu. även fast det är mörkt, även fast jag är (bara) fjorton och vill så mycket mer (!!!) så känns det ändå så jävla bra, i kroppen? precis sådär som på bilden jag nu skickar, från popaganda i augusti. Det var bara nyfunna vänner, nyfunna champangeflaskor i buskarna och allt det där, och det känns precis så, att jag har kvar den känslan liksom. det är solsken inuti, eller hur jag ska beskriva det.
.

Maja.
Så smala och hårda ben, egentligen funkar de inte alls som kudde, men de ger en så bra utsikt på hans ansikte. Här vill jag alltid ligga.

The first batch of nominations in the photo competition I have together with Canon. Next group tomorrow!

Nu är det dags för en fredagstävling!
Jag vet ju att det är många av er som är fotointresserade, så när Rodeo frågade om jag ville göra ett samarbete med Canon tyckte jag det lät toppen. Tänkte att det kunde bli ett fint tillfälle för en rolig tävling och samtidigt kunna ge bort ett riktigt pris.

Tävlingen:
Med en bild, beskriv ditt liv just nu. Kanske platsen eller staden eller vilka du umgås med eller hur det känns i hjärtat just nu. Ganska öppet helt enkelt. Skicka med en liten beskrivning till bilden.
Och förstås ditt namn och mail och om du har en blogg.

Jag publicerar ett gäng av bilderna nästa vecka på torsdag och fredag tänkte jag, tillsammans med ditt namn och länk till blogg.

Priset är en skrivare från Canon med Wifi, så man kan skriva ut och ge bort eller sätta upp sina bilder på väggen! Och i och med wifi går det att skriva ut trådlöst också, från Facebook eller Tumblr till exempel. A juste, den heter PIXMA MG6350 och priset ligger på runt 1500 kronor.

Maila din bild till [email protected], så tittar jag på dom under helgen. Du kan skicka in bilder till på onsdag.

Lycka till och puss.
.

A photo competition for my Swedish readers.