Jag har alltid haft lite problem med tatueringar. På nåt sätt har det alltid påmint mig om hockeykillar och farstaglitter. Tribaltatueringar och kinesiska tecken anno -96. För något kan ju vara så väldigt trendigt i två år och sedan sitter man där med stjärnor över hela handlederna och ångrar sig lite eftersom man kunde ju ändå ta ut den där läpppiercingen och färga om håret men tatueringar är man fast med resten av sitt liv.
Här i New York har alla tatueringar. Alla. Stora tatueringar, längs med armarna, över brösten, längs med benen.
Som min amerikanska kompis sa: I resten av USA skaffar de körkort när de fyller 16, i New York skaffar man en tatuering, eller så många man har råd med.
Och när tatueringar trängs på varenda förfest, nattklubb och efterfest så börjar man vänja sig. Och man sneglar på någon pojke och tänker att det där är ju rätt fint.
Men tatueringar har verkligen allt med fingertoppskänsla att göra. Det kan bli så fel så fel så lätt så lätt.
Jag har en lista. Saker att göra i mitt liv. Jag tycker det är viktigt att när man dör har man typ gjort allt som går att göra. Allt.
Så jag måste skaffa en tatuering. Förr eller senare. Kanske när jag fyller 65, skriver en historia om mitt liv längs med armarna, ett citat från en vacker pojke eller en bild av min favoritillustratör.
Här är några tatueringar som jag tycker är rysligt fina trots allt:
jag älskar edward gorey så.
Här är en musikvideo som är så vacker att jag blir helt svag i benen.
Kanske är det såhär en tatuering ska kännas när man ser den:
Har ni tatueringar? Hur ser de ut? Visa!
