Sandra Beijer

Jag är inte riktigt den som tror på kärlek vid första ögonkastet, men jag och mina chloé-skor har bara hängt i två och en halv dag och det känns redan som en intensiv förlovning.

jättehöga, men jättebekväma.
vi ska vara ihop alltid och alltid!

jaha.

jag gick liksom hem för att vinna den där satans klänningen.

en sekund, ja en sekund innan budgivningen var över så budade någon över mig med 4 dollar.

FYRA dollar.

Livet är så orättvist.

Hon får vara en prinsessa på nyår. Hon kan hångla med stiliga pojkar med fräknar och vad ska jag ha på mig?

Jag hade verkligen lust att vara en gräddbakelse.

Jag HADE VERKLIGEN DET.

jäklan satan i gatan.

å.

vi hade varit fina ihop. det hade vi.

jag ser det lite som att se den sötaste pojken på en fest, man får ögonkontakt, han ”råkar” stöta till en när man fyller på vin i bag-in-boxen i köket, han kommer fram och pratar, han håller sin hand på ens arm några sekunder för länge, han lutar sig fram och drar undan ett hårstrå från ens kind, han säger att man är söt, han säger, att han tycker att man verkar spännande och fin. och sen ska man bara gå och röka en cigarett och när man kommer tillbaka sitter han i en soffa och kysser en annan flicka. så känns det exakt.

igår var jag så onykter att jag drack bort mina ytterskor. hur lyckas man? så nu är jag utan vinterskor. <– mina skor.

var köper jag nya skor egentligen? så att jag inte fryser ihjäl i vinter?

oh. herregud.

låt det här bli en läxa!

uppdatering:

å mina skor är på Tranan! Jaha. Där var jag tydligen igår.

Det här är en av mina absoluta favoritlåtar i hela världen.

Adam Green med Bunnyranch.

Jag förgyller er fredag med den:

För en timme sen damp den här lådan ner på mitt kontor:

jag önskar att jag kunde förklara för er hur lycklig jag är.
men det finns liksom inte tillräckligt med ord.
Känslan i den här videon får räcka.

förövrigt gick jag förbi The Sartorialist idag på lunchen när han fotade den här tjejen.
han borde ju ha fotat mig istället tycker jag eftersom jag hade mina nya fina skor. han förstod kanske inte det.

När jag var 16 var jag kär i en pojke i min klass. Han hade mörkblåa ögon och spelade fotboll varje dag efter skolan på gården. Jag tyckte han var det vackraste jag någonsin sett. Ni ska se mina dagböcker, jag har säkert 50 sidor fyllda om honom.
Han skulle bara veta.
På helgerna hamnade vi alltid på samma fester. Han visste att jag gillade honom. Drog ner mig i hans knä, pussade mig på kinderna. Hans password till inloggningen på skoldatorerna var mitt namn.
Det här gjorde såklart att mina förhoppningar bara växte. Självklart till ingen nytta. Är man en sextonårig pojke betyder saker som inloggningen till ens skoldator inte så mycket mer än just det.
Jag stod på skolgården och kedjerökte efter lektionerna och tittade på honom när han spelade fotboll. Ibland struntade jag i att ha med mig en jacka till skolan så att jag skulle kunna be om hans halsduk.
Han hade en Djurgården-halsduk och jag tyckte den luktade helt fantastisk. Jag skrev dikter om den känslan (såklart) som finns någonstans långt bak i en flyttkartong på vinden.
En kväll på en fest hos någon klasskompis fann jag honom hånglandes i ett sovrum med ett tjej i parallellklassen. Jag stängde in mig på toaletten, dunkade huvudet mot dörren och bara grät. Mina kompisar tog hem mig och jag låg i fosterställning under fläkten och rökte cigaretter tills det blev morgon igen.
Jag var kär i den här personen i ett år. Det var olidligt.
Vi blev aldrig ihop. Jag flyttade till London och glömde bort honom.
Jag ser honom ute ibland. Känner ingenting.
”Jaha, där är han.”

och så tänker jag på hans namn inringat i min dagbok och hur hjärtat nästan bultade genom kroppen när han satte sig bredvid mig på kemi-lektionerna.