Sandra Beijer

Nathalie fyllde år i höstas men jag hann inte bli klar med hennes present.
Men igår blev jag det.
Och idag fick hon den.
En liten film om Nathalie helt enkelt – en av världens gulligaste och studsigaste och mest underbara människor jag någonsin träffat på.

Klippen är mellan 2000-2007.
Enjoy:

(obs, vi badar i mjölk!!)

Jag vet inte om jag är speciellt bra på att laga mat.
Jag tänker liksom inte när jag handlar utan jag köper bara saker jag tycker är goda, oavsett om de passar ihop eller inte.
Och sen när jag ska laga middag tar jag fram typ allt jag har i kylen och slår ihop det.

Såhär såg det ut ikväll:

Råris
Prosciutto
Zucchini
Tomat
Champinjoner
Gul lök
Ruccola
Spenat
Parmesan
Dijonsenap
Röd pesto
Keso

Det blev:

gott 🙂
drack julmust till.

nu ska jag göra klart en överraskning till en kompis och dricka kamomillte. hoppas ni har en fin måndag.
kram.

Finaste Annika utmanade mig i en musikstafett.
Den går helt enkelt ut på att man börjar från A och tipsar om artister tills alfabetet tar slut. Fröken Annika fick bokstaven X och därför hamnade jag på bokstaven Y.
Det första jag kom och tänka på var såklart Yeah yeah yeahs och übercoola Karen O.
Men det kändes liksom lite väntat kanske (titta däremot på videon jag länkade till i bandnamnet).
Alltså bjuder jag er på en klassisk souldänga. Yvonne Fair med It Should Have Been Me. En oerhört sorglig sång, praktiskt att vältra sig i när man är olyckligt förälskad i någon som redan är ihop med någon annan.
Ungefär såhär kände jag mig när Tobias blev ihop med en ny flicka redan en och en halv månad efter att vi gjort slut. Jag kunde bara inte få ur mitt huvud att man kan komma över någon så fort efter att man praktiskt taget varit 1 person i så många år. Men sådan är ju kärleken antar jag. Oberäknelig.

Lyssna:

Som Stig Dagerman säger:
”Att någon skulle sova naken med den vi älskar förmår vi inte föreställa oss”

Stafettpinnen ger jag vidare till Ragnhild och bokstaven blir Z.
Själv fortsätter jag dagen med att lyssna på magnetic fields nya album.

I tidsdagskväll när jag var påväg hem blev jag förföljd.
Jag märkte det inte. Jag lyssnade på musik.

Det var kallt och porten gick nog inte igen. Jag tog hissen upp. Han tog trapporna.
Fast jag visste det inte.
Fem sekunder efter att jag låst upp dörren och kommit in ringde det på.
Och jag öppnade, utan en tanke.
Och det stod en knarkare där och han tittade upp och såg mig rakt in i ögonen.
Och det kändes som en kniv rakt i magen för att jag blev så rädd och han tog ett steg framåt och jag smällde igen dörren och låste och mitt hjärta slog femtusen slag i sekunden.
Jag blir så arg.
Man får inte göra sådant.
Det är ju mitt hem. Inget ska kännas läskigt där.
Människor är elaka och hemska och obehagliga.

Det fick mig att tänka på en text av Jonas Gardell, från hans fantastiska bok Präriehundarna:
(jag älskar älskar älskar jonas gardell)

”Tänk dig att du är i en hiss på väg ner, och i hissdörren finns ett fönster så att du hinner få en skymt av varje våning du passerar.
Du är i en hiss på väg ner, och vid första våningen står en man som i en kort sekund stirrar på dig. Du ser att han har en kniv i handen. Du känner honom inte, men du ser att han har en kniv i handen, och att han ser dig, och att det är dig som han har väntat på.
Du hör hans snabba steg i trappan, du vet att han är på väg till dig, och att han har en kniv i handen.
Instinktivt trycker du upp hissen igen, till översta våningen. Under färden tänker du febrilt och försöker påminna dig hans ansikte, försöker förstå varför han vill åt dig. Ditt hjärta dunkar, för du vet att du är instängd i en hiss, och att i trapphuset springer en man som du inte känner, men som har en kniv i handen och är ute efter dig.
Du väntar tills du hör att han närmar dig på översta våningen. Gud förbjude att du inte hör något alls, för då vet du att han väntar på dig. Någonstans.
När han så är alldeles nära att rycka tag i dörren trycker du ner hissen. Du hinner få en skymt av hans ansikte igen, och du blir rädd, för du känner inte igen hans ansikte, du vet inte vem han är, men du vet att din enda chans är att hissen åker snabbare än han kan springa. Din enda chans är att hinna ut ur hissen, ut ur huset, innan han hinner ner.
Du kan också stanna hissen vid tredje våningen, stiga ur och ropa ”här är jag” och sedan vänta.
Vilket valde du, om du var jag, om det var du som var jagad och inte jagade?”

.

ehrm.. jag har shoppat idag.

jag vet. jag är sjuk. och jättejättemycket fattigare.

men den är ju något av det finaste jag har sett och jag har velat ha den superlänge ju!
vi älskar den va?