[…] komma-över-länkar som jag har skrivit: Att komma över någon. När det gått tre månader. Om att vara olyckligt kär. En dagbok från 2007 som sträcker sig i tio månader. Att träffa sitt ex efter ett halvår. Att […]

Jag blir arg av att vara olyckligt kär, för jag tänker att idioter som rubbar en på ett sånt konstigt sätt ska man tamejfan inte lägga tid på. Man ser honom kommentera på en skitsöt tjejs instagrambild medan man själv sitter med nedbitna naglar och ständigt hoppas att hans namn ska stå på telefonskärmen när man ”kollar klockan”. Men ack, så många gånger man blivit besviken.
Jag låter 2014s ledord vara TA INGEN SKIT, speciellt inte från underbara idioter. De är farliga.

Vad gör man när man är så in i helvetes kär i någon och man vet att han gillar en också, men att det aldrig kan bli något för att han flyttar till andra sidan jorden efter sommaren.

Jag är kär nu och det värsta är att jag inte ens vet om det är olyckligt eller lyckligt. Han förvirrar mig såsom ingen nånsin gjort förr, allt är som en enda berg- och dalbana som jag fortfarande inte klurat ut slutdestinationen på. Ena stunden lägger han armarna om mig och sätter sina läppar mot min kind, andra går han förbi mig som om jag inte fanns. Jag växlar mellan gråtattacker under täcket till naiva förhoppningar och lyckorus, om och om igen. Det tar för mycket på mig, det här är liksom inte okej. Det är inte okej att jag anpassar allt jag gör för en ynka chans att få se honom, att jag hoppas och tänker och känner så jävla mycket när han inte verkar bry sig om mig alls. Därför har jag nu bestämt mig för att sluta hoppas, för hopp är farligt och jag vet inte hur många fler besvikelser jag kan ta.

tack för låten. jag behövde läsa det här idag för mitt inre känns så tomt just nu och jag vet inte hur jag ska kunna fylla det igen.

jag har precis insett att han inte vill samma sak som jag. att det inte var något trots att vi låg kvar i hans säng tills det blev nästa kväll igen, och trots att han höll om mig och inte ville att jag skulle gå. trots att han talade om för mig att jag var vacker (vilket ingen sagt så som han sa det förut). trots att vi låg nakna med varandra, oblyga för varandra, hela det första dygnet vi träffades och pratade om allt. trots att vårt sex var fantastiskt. trots att han sa att ingen han varit med någonsin varit som jag var. att han inte vetat vad han egentligen tyckte om. trots att vi pratat med varandra nästan varje dag.

trots detta så vill han inte. han undvek mig i natt i alkoholdimman och jag var femte hjulet som vanligt. jag förstår inte vad jag har gjort för fel. har jag gjort något fel, eller är det han som inte vill? och varför kan han inte bara säga det till mig direkt i så fall. och varför har han då sagt allt fint, och varför har han lånat ut sin favoritbok till mig och den luktar precis som han gör för att han har läst den så ofta. den ligger på mitt nattduksbord och bränner.

jag har inte kunnat äta idag utan jag stack ut och sprang. sprang sprang sprang bort all ilska utan att stanna. kände kroppen fyllas av ansträngning och smärta och slog hårt i tegelväggen när jag kom hem.

jag längtar tills jag själv får svika någon så här. jag är så trött på att alltid vara den som blir lämnad.

Jag bara kom att tänka på vilket jävla offer man gör sig själv till när man är hjärtekrossad. Ett stackars litet knytt som bara ligger i ett hörn och tycker att man är värdelös. Det spelar ingen roll hur duktig man är på fotboll eller hur bra man presterade på alla tentor i ens utbildning. Det enda som spelar roll för ett eländigt, hjärtekrossat offer-knytt är att man misslyckades med att attrahera just honom eller henne. Vad spelar väl ett Nobelpris för roll om man inte vann henoms hjärta?
Finns det någon som är värd så astronomiskt mycket att de ska låta en förvandlas till det där ömkande offer-knyttet som inte ens bryr sig om sitt Nobelpris? Nej, det gör det inte. Och jag vet, jag tänker också att ”jo, den här jag fallit för, han är faktiskt värd det, för han är så satan i gatans fantastiskt. Han är fanimej värd all min ångest och sorg.” Men det är han faktiskt inte. När det kommer till kritan kan hans awesomeness aldrig vara så stor att den väger upp för den stora ångest jag känner när jag är hjärtekrossad.
Och det finns garanterat bara vansinniga sadister som skulle vilja att du lider sådär mycket för deras skull. Om jag försöker överföra den sorg jag känner som hjärtekrossad, om jag tänker att de vars hjärtan jag själv krossat ska ha upplevt samma ångest som jag känner… jag älskar verkligen mig själv, men jag tycker faktiskt inte att ens jag skulle vara värd den där hjärtekrossade sorgen. Ergo, ingen är det. Och ingen vill heller att du ska känna sådär.
Vet inte om det kan trösta knyttet. Men jag försökte i alla fall.

Sitter och läser det här nu, nu när jag helt plötsligt kom att tänka på honom, han som var min för exakt 15 dagar sen. Och jag tänkte vad som skulle hända om jag såg honom kyssa någon annan, någon som inte var jag, kanske efter sportlovet eller så… eller kanske om en månad från och med nu. Och jag fick den där välkända, huggande, tomma känslan i hjärtat som kommer när man är ledsen. Kom på att jag vill inte alls se det, aldrig. Hans kyssar var ju mina, det kommer bara bli fel om han kysser någon annan, för det är ju inte jag. Han är min. Och på sätt och vis är han ju det. Han är min vän. För nu har vi pratat, kramats och skrattat och försökt vara allvarliga tillsammans. Och nu ska vi vara vänner, och jag är jätteglad över det för innan han var min pojkvän, så var han min vän. Och jag älskade att ha honom som vän nästan lika mycket som jag tyckte om att ha honom som pojkvän.

Men nu är det ju såhär att han är min vän. Och då får man inte tänka såhär mer. Då får man inte sakna. Särskilt inte när man kommer se honom varje dag i ungefär 4 månader till. Åh.

tjej 19 år
kär för första gången
firade ett år i veckan
nu vet han inte vad han vill
nu vet jag inte hur jag ska överleva
det gör så ont
så fruktansvärt brutalt ont
tar det slut så dör en del av mig
en stor del

jag vet att det var otroligt länge sedan du skrev det här inlägget, men jag läser och ryser och vet inte riktigt vad jag känner. jag är sjutton år och har aldrig haft något förhållande. visst har jag varit ”på g” med en fin pojk, men vi bråkade och han gick vidare och jag stannade och nu bor jag tusen mil ifrån honom. jag saknar inte honom, jag saknar känslan av att älska någon och vara så kär att det gör ont och vara så glad, så jäkla glad över att han känner samma sak.
idag har jag inte pratat med honom på ett halvår. det gör ingenting. jag saknar bara känslan av att någon gillade mig sådär enormt mycket tillbaka. men istället för att falla för en öppen och glad pojk i den nya stan, har jag fallit för den tysta, pojken med dem blåa, isblåa ögonen. det har gått sex månader och jag vet att han finns och han vet att jag finns för vi har pratat ett par gånger, när han var som tystast. det var så lätt att prata när han var tyst och lätt leende och ändå blyg. nu är han så säker i sig och glad och jag vågar inte ens le i hans närhet, för att jag är rädd. jag är rädd för att han ska veta om hur mycket jag önskar att han var min och jag hans, och jag vill inte bli bortstött för jag vet, jag vet att vi är alldeles för olika. han är tyst men säker och glad och har blåa ögon och blont hår och världens vackraste röst som är sådär perfekt mörk och raspig. jag är osäker och rädd och trött och less på allt som jag gjort och varit med om och jag har mörkbruna ögon, ljusbrunt hår och ett huvud fullt av förvirrade tankar och ett hjärta som dunkar, som ber om lite kärlek.
alla säger att jag ska prata med honom igen, le sådär hemlighetsfullt och säga några flörtiga meningar. men det är svårt, det är omöjligt, när jag knappt vågar titta åt hans håll, när jag skrattar högt och falsk åt ett dåligt skämt som mina vänner säger i hans närhet så att han inte ska märka att jag egentligen bara sitter och dör av hans perfektion. jag vågar inte och jag hatar mig, för efter denna termin kommer vi gå helt skiljda vägar. han kommer bli en kille jag knappt ser, en pojk som bor 1,5 timmar ifrån mig och visst, vi kanske möts i någon gata någon gång, men nu ser jag honom nästan varje dag och jag vet inte hur jag ska överleva utan att se hans perfektion varje dag. samtidigt tror jag inte att jag kan överleva genom att se honom hela tiden, det gör för ont att se honom och veta att jag inte ens vet särskilt mycket om honom och beundra hans åh så blåa ögon och fylliga läppar och önska att han skulle bry sig om en.
det gör ont men det är fantastiskt och jag vill men jag vågar inte för att han kanske, förmodligen, antagligen, helt säkert inte vill. jag är rädd och rädd och ensam.

Sandra det är så fint och det är så smärtsamt. Jag hittade din blogg för ca en månad sen och läste detta inlägg och tänkte att det är så fint, och vilken tur jag har att jag slipper känna så just nu. Jag riktigt uppskattade känslan att jag slapp vara kär.

Och nu en månad senare, så sitter jag här och har så ont på insidan. Och han som tar upp all min tankekraft är inte med på noterna. Och han är min bästa vän. Dödens död att bli kär i sin kompis va? Visst är det så? Det får man ju inte bli.

Hur som helst. Även om jag uppskattade känslan av att slippa allt detta för en månad sen, så försöker jag ändå omfamna den nu. Det är nu man får veta att man lever, det är nu man får veta att man har ett hjärta och att det är så redo för att älska, så redo att det gör ont. Och någon gång så kommer det få hoppa ett extra slag av glädje. Någon gång.

Och jag uppskattar dig och att det finns inlägg som dessa, som man kan läsa när hoppet om glädjen börjar försvinna. För nu vet jag ännu en gång att snart är den här.

jag lever med någon som älskar mig. o det har han gjort i många år nu. allt var så fint, planer om hus barn o allt man kan önska sig! då träffade jag honom. han som vände mitt liv upp o ned på ett kort ögonblick. två år har gått nu sen vi sågs första gången o jag kan inte få honom ur mitt huvud. jag försöker verkligen verkligen fokusera på det jag har o att vara lycklig i det, men jag kan inte glömma honom. den andra killen. han som får mitt hjärta att slå o mina drömmar att leva. jag är i den djupast gropen o vet inte hur jag tar mig härifrån

Ikväll var han där jag var. Ikväll log han mot mig en gång två gånger och jag log tillbaka.
Men grejen är att jag INTE krossades gick sönder jämnades med marken och dog lite inombords när han log mot mig på det där sättet som för honom alltid varit så så oskyldigt men dödsviktigt för mig. För det kändes inte dödsviktigt. Inte ikväll. Och med det sagt så är morgondagen säkrad också. Och nästa dag. Och kanske till och med nästa dag igen. Och det är ju en bra början i alla fall. Och det stort tack vare alla fantastiska människor som delar med sig av sina känslor och historier för att få andra att känna sig lite mer okej. Tack för den här texten Sandra. Den har hjälpt mig så satans mycket. PUSS

Jag är så ledsen just nu. Har läst dun text så många gånger. Gör så ont i mig. Han är ett svin. Han bara sårar mig och om om igen. Men nu har jag brutit kontakten. Nu ska jag bli fri. Varför gör det så ont då? Varför vill jag bara skrika, gråta och krypa upp i hans famn. NÄR TAR DETTA HELVETE SLUT. Jag känner mig så lite och obetydlig och det är hans fel.

tack. dina ord och texter hjälper alltid så bra.

nu vet jag att det är okej att vara så trött.
att det inte är så konstigt för all min energi går åt på sekunden då vi möts i korridoren och han trots allt hälsar på mig.

för mitt hjärta klarar nog snart inte mer, det känns som att jag står på yttersta spetsen till ett stup ungefär, så då är det nog snart över.

ja snälla, säga att det är det.

jag gillar honom så otroligt mycket. Nu tittar han inte på mig längre, chattar inte med mig längre. Jag är så fruktansvärt ledsen. Bara en kyss, bara att vi skulle nudda varandra skulle göra mig helt överlycklig. Men kommer inga sånna lägen, kan aldrig prata med honom, och om 26 skoldagar kommer jag aldrig se honom igen förmodligen. Fy för brustna hjärtan. Fy för så snygga killar att man inte vet vad man ska göra för att de är så snygga. Ååh. Jag hatar kärlek. Men gud vad jag älskar han. Jag vet inte vad jag ska göra.

Åh Sandra, du hjälper!

Jag fick nyss veta att pojken jag tyckt om så himlahimlahimla mycket under flera helvetiska år, pojken som frågade om mina favoritlåtar, pojken som gav mig falska förhoppningar som jag hopplöst och älskvärt föll för, pojken jag inte åt under två dagar för att vara fin för beskriver mig som jobbig retard, skitäckligt vider, ful så in i helvete att det inte går att förklara. Jag fick veta om att han inte alls bryr sig om jag blev sårad eller ledsen efter att han slutade skriva till mig och bara ignorerade. ”skiter i faktiskt” var hans ord.
Alltså. Fan vad ont det gör. Magen vrider sig åt alla håll. Jag har aldrig varit upp i öronen så förälskad förut, men jag är ett äckligt jävla vider.

åh, sandra, jag har läst den här texten så många gånger. Och för varje gång gör det lite mindre ont i mig. Lite i taget. Smula för smula.
Tack.

Jag är olyckligt kär, eller jag tror iallafall att jag är det. Första gången jag träffade honom så bestämde jag mig för att jag tyckte om honom. Jag kände genast att jag ville att han skulle se mig. Inte bara titta på mig, utan se mig, och det var en ganska underlig känsla. Och så en dag började vi prata. Mycket. Regelbundet. Det var svårt att faktiskt förstå att han plötsligt var en del av mitt liv, men det var sant. Och hur många gånger jag än övertygade andra om att vi bara var kompisar, så bultade mitt hjärta lite hårdare, för inuti hoppades jag att det inte var så. Visst, han hade flickvän, så allt kändes så himla uppochner och osäkert, klart att han aaaldrig skulle bli min. Men så tog det slut. Så blev det att vi hamnade under samma täcke, kropp mot kropp, med bultande hjärtan och darrande andetag. Och jag vågade inte, vågar fortfarande inte tro att det var sant. Denna fina människa, ville kyssa mig. Mig.
Men nu, så känns det som om allt är i kras. Han finns fortfarande i mitt liv och vi hörs av nästan varje dag, men det känns som om han försvinner allt längre bort från mig. Varje gång jag loggar in på facebook är jag livrädd för att se en statusuppdatering om att han har ett förhållande med någon annan. Jag är livrädd för att se honom röra någon annan, titta på någon annan. Fullständigt livrädd. Och det äter upp mig inifrån. Dagen jag ser honom göra det, kommer jag börja blöda ihjäl invärtes. Det känns som om jag försvinner bit för bit.

Det är helt fantastiskt vilken bra inställning du har. Att det är såhär det är, det går inte att göra nånting åt, men att rätt var det är så har det gått över. Man måste acceptera sin situation innan den kan förändras. Att tillåta sig själv att sörja och vara ledsen är att accceptera sin situation som hjärtekrossad, så det är helt rätt anser jag. Det här är en riktigt bra text som har fått mig att tänka efter och känna mig betydligt starkare. Tack så mycket!

och det här inlägget hjälper också varenda gång. du skriver så otroligt vackert.

Du skriver så fruktansvärt fint att jag börjar gråta lite varje gång jag går in och läser någon av mina favorittexter hos dig (den här t.ex.) Och sen när man har gråtit lite så känns allting lite lättare, tack.

Jag vet att jag kanske inte får något svar på det jag tänker skriva nu. Men jag måste bara få ut det, för jag orkar inte gå omkring och bära på det längre. Och jag vet inte riktigt hur jag ska göra eller vad jag vill göra. Allt känns bara så suddigt.

Det är så här. Att det finns en pojke. En väldigt fin en, som jag tycker om alldeles för mycket. En som jag tyckt om till och från i snart 3 års tid. En som under för lång tid har tagit upp min tankekraft, som fått mig att ligga sömnlös om nätterna och som gjort att jag inte kunnat falla för andra. Det där ”hoppet” har fortfarande funnits kvar. Och jag har väntat. Och väntat. Och väntar fortfarande. På honom. Men han kommer aldrig. Vi är väldigt nära han och jag. I smyg, dock. Folk omkring oss vet inte om vad vi har. Han säger att han tycker om mig väldigt mycket. Han säger att han alltid kommer att göra det. Han säger att han vill umgås mer med mig. Träffa mig oftare. Prata med mig oftare. Han vill sova bredvid mig. Ligga tätt intill mig och ha sina armar runt om mig. Men han har sagt att det inte går. Det går inte, för att han har redan en annan. Någon han redan träffar ofta. Någon han redan pratar med ofta. Någon han får ligga tätt, tätt, tätt intill och omfamna under nätterna. Han har redan henne. Hon som får höra de tre små orden.

Jag vet inte vad jag ska göra, om jag klarar att vänta längre. För det jag väntar på verkar aldrig komma. Det sägs att man aldrig ska lämna den man älskar för någon man gillar. Men varför låter han mig inte vara isåfall? Han kan fortsätta leva lycklig med henne och skita i mig. Men varför fortsätter han ge han mig hopp? Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år? Och varför vill han att jag ska stanna och vänta på honom, när min och hans tid aldrig kommer? Jag hatar mig själv och honom för att det är så här. För jag kan inte bra släppa honom och gå vidare. Hoppet finns ju fortfarande, och jag kan inte bara ge upp någon jag tänkt konstant på i flera års tid. Vår tid måste ju komma, för det är nära. Fast samtidigt så långt bort. Jag är otroligt glad över att kunna ha honom så nära mig trots omständigheterna, men mitt hjärta är trött på att det fortfarande finns en distans mellan oss. Jag vet inte vad jag ska göra. För jag vill inte gå vidare, innerst inne.

Din text har blivit mitt mantra. Det går över, det går över, det går över. Jag har den alltid liggande på telefonen för de fester då han inte ser mig, de gånger han dansar med andra och de gånger jag går hem med tårarna rinnande ner i halsduken. Då tar jag fram din underbara text och läser om och om igen. Ni underbara som kommenterar hjälper med, att vet att fler känner likadant är en tröst då ingen omkring gör det. Det kommer gå över, hatar bara att leva i väntan tills det gör det…

Idag är det ett år sedan prick som jag föll, och jag faller fortfarande. Jag är så förbannat jävla ARG. ILSKEN. FÖRBANNAD. Varför kan jag inte stänga av den delen av hjärnan som kontrollerar mina känslor för honom? Jag vill inte ödsla min energi och tid i ytterligare ett år på honom. Det räcker nu. Varför kan jag inte ha total kontroll över den delen i mitt liv och bara stänga av? JAG ORKAR INTE.

Jag är världens elakaste! En kille som dansar i min grupp är kär i mig, och har varit över ett år. Det höll på att bli något i vintras/våras, men sen flöt det ut i sanden. Men i helgen var vi båda jättefulla och det gick lite väl långt, men inte FÖR långt. Tack gode gud. Men sen dess har han frågat om vi kan träffas, om jag fortfarande gillar honom, varför jag inte gör det, och så sent som idag skickade han en video till mig som han själv hade gjort. Med en fin låt om osäker kärlek och med en text om hur mycket han saknar mig och att han vill ha en andra chans. Jag dog lite och fick världens ångest, igen(precis som i söndags dagen efter det kunde gått för långt). Jag tycker så synd om honom! Jag är en sådan person som fasar för att säga nej till något någon bett mig att göra, eller att såra någon eller att säga något dumt. Hatar det. Fasen alltså. Men jag är inte kär honom, inte ens lite.

jag är olyckligt kär. Pojken jag älskar är så fantastisk som man kan bli, men han är inte min. Istället för mig är han ihop med min såkallade ”kompis” hon är den blonda korkade, snobbiga tjejen som skriker hysteriskt när något blir läskigt och som spelar dum för att verka söt. Han är pojken som lyssnar på elliot smith när hon inte är med och som är grym på tyska verb böjningar. Jag är olyckligt kär i honom det bästa jag vet är att skratta tillsammans med honom, se honom le och för några sekunder låtsas att kanske bara kanske så gillar han mig.
Men när man sen ser honom måla figurer på hennes armar och försiktigt kyssa hennes panna vill man bara gråta ut allt som finns inom en. Mina kompisar vet inte om att jag är kär i honom, endå brukar de viska ”vad ser han i henne?” du och han passar så himla mycket bättre tillsammans och när man hör de orden tänds ett litet litet hopp i hjärtat om att det en dag kanske det blir vi.

Ska ta och lyssna på låten, jag är hemskt OLYCKLIGT KÄR.
Varför?
Varför.
NEJ. INTE OKEJ!

det är så att en av mina finaste vänner har precis gjort slut med sin kille och hon är värd så mycket bättre men hon är så kär och så där 15-års dramatisk du vet. jag vet, jag är 16 och precis likadan. men jag är 80 mil bort och jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa henne men jag vill så gärna hjälpa henne. det gör ont i hela min själ när hon är så ledsen men jag vet inte hur jag ska göra för att få henne att må bättre. du som är så klok sandra borde väl veta? snälla skriv något klokt som gör mig klok på hur jag ska rädda en vacker människa från sig själv.

vet inte hur jag ska säga. dina texter hjälper mig och mitt olyckliga hjärta så oerhört mycket. jag är så himla kär i honom, pojken i skåpet bredvid. Jag vill aldrig släppa hans blick eller kramar. han är för fin för att glömma.

[…] Hur kommer man över en olycklig kärlek? Har skrivit om det här. […]

vad gör man om det är han som är kär i en då?
om han är underbar men man bara inte vet hur man gör för att bli kär i honom.
vad svarar man då?

Får jag fråga om man får låna den där texten av dej om jag anger dej som källa? Det är något av det vackraste jag läst.

min kropp har orkat i över två år och jag hatar den för det. helt för många vet om hur landet ligger, hon också och alla små försök till distraktionsförtjusningar straffar sig själva. det är omöjligt och skevt, hon kring femtio jag knappt tjugo.
det kommer aldrig att hända, och jag har gjort så mycket dumt och ibland försöker jag övertyga mig själv om att hon bara är en försvarsmekanism, men herre gud det har inte bara varit hon utan en hel hop medelålderskvinnor, självsäkra, roliga, med distans till sig själva. på alla sätt underbara och varför kan man inte byta ålder lite hur hårfärg eller kläder?

åh.

[…] finns det inget vettigt botemedel mot olycklig kärlek. Har skrivit ett inlägg om mina bästa tips här. Mot framtidsångest tror jag inte man ska oroa sig så himla mycket. Man kommer nämligen alltid […]

Jag får så ont i magen när jag läser alla dina fina texter om kärlek. Fastän allt är så upp och ner och fel och fult och trasigt i mitt huvud just nu, så får du mig att må lite bättre. Det känns liksom plötsligt mer okej att allt är som det är, för det ska tydligen vara så. Jag tror så mycket på dig när du berättar så här.
Du är den tryggaste skrivaren jag vet.
Tack så himla, himla mycket.

han är FÖR fin för mig. det borde finnas en naturlag som gör så att man inte kan bli kär i någon man aldrig kan få. jag vågar inte ens titta på honom för jag är rädd att han ska se allt som finns i mitt huvud genom mina ögon. kan ändå inte sluta titta, han är ju där hela tiden, vi ses varje dag i skolan. och jag vill inte prata med honom för jag är rädd att han ska tycka att jag säger för mycket, att jag säger fel. kan inte sluta prata med honom för det finns inget jag blir så varm i kroppen av som när han skrattar åt det jag säger eller när han säger något som jag vill skratta åt. han blir finare för varje sekund och jag klarar inte mer för han kommer aldrig bli min, varför skulle han. jag älskar hur han ler så man ser alla tänder. han är en mycket bättre människa än jag.

jag är så överdrivet trött på att hångla med okända pojkar när jag är full.
och jag kommer gå sönder, kan inte han röra vid mig och fråga om jag vill gå en promenad någon dag snälla jag skulle göra allt.

Vad gör man om den man är kär i är alldeles för gammal för en? Jag är 17, han är 23.

himla fin och bra text. dör lite varje gång jag hör på omvägar vilka han tycker om och inte när jag vet att vi kunde ha blivit. så tack, jag ska börja tro på att det går över. även om det verkligen inte känns så, kan jag säga.

varenda ord , så hilma fint. Dina texter är oerhört bra skall du veta!

Jag önskar verkligen att jag hittat din blogg då mitt hjärta var som mest trasigt. Men jag vill i alla fall säga att du har helt rätt. Det går över, till slut 🙂 Det kommer naturligt efter ett tag.

jag skulle förmodligen kunna citera detta inlägg rakt av. jag har läst det så ofantligt många gånger, och vet du vad? det hjälpte mig.
jag är över honom nu. han är fortfarande så fin att jag vill dö, men han kommer aldrig att vara min. och det gör inte (lika) ont längre.
du är så himla duktig, sandra, och dina texter värmer mitt ganska så ledsna sextonåriga hjärta.

jag hatar mig själv som aldrig slutar vara så inihelvetesjävla kär i honom och jag hatar honom som får mig att vara det.
fast nej. jag hatar honom inte. jag tycker om honom så inihelvetesjävla mycket.

tack för ett underbart inlägg, sandra. även om det känns som att det här aldrig aldrig någonsin kommer att gå över, så känns det i alla fall lite bättre att läsa att du tror det.

jag vill inte se hur han stryker bort håret som täcker hennes ögon när hon lutar sig fram och hur han placerar det bakom hennes öra. jag vill inte se hur hennes fingertoppar trippar och bildar mönster, banor och vägar på hans hud. jag vill inte se hur hon försiktigt pussar lätt på hans leverfläckar som så himla fint fläckar hans ansikte.
jag vill inte se hur hans fingrar dras längs hennes ryggrad och upp igen för att sedan stanna på ena skulderbladet.jag vill inte se morgonpussarna, pussarna efter att man precis borstat tänderna, hejdåpussana innan han slinker in genom spårvagnsdörrarna påväg till jobbet. jag vill inte se pussarna man sträcker sig efter över cafébordet efter att man precis tagit en klunk av sin lite för ljumna kopp choklad. jag vill inte se pussarna innan man precis somnar, pussarna som man ger när man vaknar mitt i natten för att man upptäcker att det blir otroligt varmt att ligga två stycken under ett täcke och för att man älskar hur han ser ut när han sover. jag vill inte se pussarna som man ger med lite halvöppen mun för att man precis skrattat. som att pussa någons tänder. jag vill inte se hur benen flätas ihop för att allting är lite för kallt om nätterna när det är december och elementet slutat fungera och om man är två som blir en håller det värmen bättre. jag vill inte föreställa mig hur hennes händer känner honom, hur de lämnar små osynliga avtryck på hans hud och som brännsår inuti mig. för det är inte mitt hår han strycker bort och lägger bakom mitt öra, det är inte mina fingertoppar som skissar och konstruerar, drar linjer och berör hans hud. det är inte mina läppar och pussar som lätt nuddar hans leverfläckar. det är inte min rygg hans fingrar dras längs och det är inte på mitt skulderblad hans hand stannar. han ger inte mig morgonpussar, jag får inte känna hans läppar precis efter att vi borstat tänderna, det är inte mig han pussar hejdå innan han snabbt slinker in genom dörrarna på en alldeles för gammal och gnislande spårvagn påväg till jobbet. det är inte mig han lutar sig fram mot över cafébordet för att knycka en puss efter en klunk ljummen choklad. det är inte mina läppar som pussar honom innan vi somnar, det är inte hans läppar mina nuddar när jag vaknar mitt i natten för att allting är lite för varmt. det är inte honom jag pussar när jag precis skrattat och fortfarande har munnen lite halvöppen, som att pussa hans tänder. för det är inte mina ben hans ben flätas ihop med när decembernatten blir lite för kall. det är inte mina händer som känner, berör och liksom bränner, lämnar avtryck mot hans hud. det är mina brännsår som bränner och jag önskar att jag inte kände det jag känner.

men det känns ju inte som om att det kommer att ta slut, när det varit såhär i mer än ett år, men tack för ett hur bra inlägg som helst.

åh du är så fin

Du skrev det här på ett så bra sätt så jag var bara tvungen att länka dig i min blogg.

mitt liv just nu, olyckligt kär. hatar det, men ja kan inte sluta le när ja är med honom.