Sandra Beijer

Nu är det helg igen.
Eller snart. Efter att jag skrivit klart för dagen, druckit fredagsvinet och gått hem för att göra mig lite finare (har gårdagens smink för det var party igår..)
Oh well!

I lördags åt jag godis med mina vänner.

Imorgon ska jag försöka laga mitt internet.
Men bli inte arga om helgens uppdateringar inte blir så många om det inte fungerar.

puss.

bild av uro.

Det har hänt flera gånger att jag får den här frågan i kommentarsfältet:
– Sandra. Hur kommer jag över den här helvetesunderbara pojken?

Det är fint att ni frågar mig sådant. Som om jag satt på massor av svar om kärlek.

Jag är 23 år. Jag har varit olycklig kär lite för många gånger. Jag har haft 1 riktig pojkvän, vi var ihop i ungefär fyra år.
Jag har jättesvårt att bli kär. Verkligen.
Men när jag väl blir det går det inte att andas. Jag kan inte tänka på något annat. Jag skriver en miljon dagbokssidor och står i badrum och intalar mig själv i spegeln att satansjävlaskit kom bara över honom, Sandra.

Åh det är så svårt att vara olyckligt kär!

Det här är mitt svar:
Du kommer inte komma över honom när du vill det som mest.
Det går inte.

När jag var sexton var jag så kär i en pojke att jag trodde jag skulle gå under om jag inte fick bli vuxen med honom och skaffa en miljon barn.
När jag var sjutton var jag så kär i en pojke att jag slutade prata i en vecka efter att ha sett honom kyssa någon annan.
När jag var nitton var jag så kär i en pojke att jag skrev i min dagbok ”att det enda jag behöver göra i resten mitt liv är att ligga i hans säng och dra händerna över hans rygg”. Och ja. Jag var nitton år och klyshig. Men det är okej och jag menade det verkligen.

Men vet ni vad det bästa är?
Till slut går det.
Det händer helt plötsligt. Det kan vara en onsdag till en torsdag. Du möter honom i skolan och han ler mot dig och din mage vrider sig inte i bitar. Och du sätter dig på lektionen och han sätter sig bredvid men din tröja klibbas inte fast mot ryggen.

Jag vet. Det låter så himla konstigt att det kan gå över.
Men kanske är det så att kroppen orkar inte.
Att vara olyckligt kär är en miljon gånger intensivare än att vara lyckligt kär. För du måste varenda minut anstränga dig för att få en av hans blickar. Och när ni står på den där festen fokuserar du hela dig själv på att titta efter vilka han pratar med, om någon flicka håller sin arm någon sekund för länge vid hans axel.

Så det måste nog vara så.
Kroppen står inte ut av den saknad som den där satans olyckliga kärleken ger.

Så lyssna på alla sorgliga sånger du vet, det är okej. Och det gör inget att du skriver skakiga bokstäver i skrivblocket när han sitter bredvid. Och det är meningen att ditt hjärta går sönder när han kysser någon annan.
Det blir så när man är olyckligt förälskad.
Det finns inget att göra åt.

Men jag lovar dig. Det går över.
Till slut.

Här får ni den finaste låt jag vet om olycklig kärlek.
The Smiths – Unhappy Birthday

Jag offrar mig för er idag!
I och med att jag fortfarande inte har internet hemma har jag fotat dagens outfit på jobbet. oh well 🙂

kofta – topshop
blus – min gammelgammelmormors
kjol – h&m
skor – chloé

min blus är från 1890-talet! kan ni förstå?

Den har så hemskt fina detaljer tycker jag.

och ett rosa hårband i håret på det.

hej så länge!

Jag drömmer bara mardrömmar för tillfället.
Det är verkligen obehagligt. Vaknar helt kallsvettig fem på morgonen och tittar ut i mörkret och det känns i hela kroppen som om någon smyger runt i min lägenhet.
Men det gör det ju förstås aldrig.
Det här drömde jag inatt:

En pojke står högst upp på en klätterställning. Han är i nioårsåldern och klätterställningen är i rött järn och formad som en stor jordglob. Han står där – högst upp – och vinkar åt sin mamma.
Helt plötsligt tappar han fästet och faller. Klätterställningen är säkert 20 meter hög och han faller rakt ner och ramlar med ryggen mot marken. Han klipper med ögonen och stirrar rakt upp, men han skriker inte.
Hans mamma springer skräckslaget fram mot honom. Någon i bakgrunden ropar:
– Bär inte upp honom, han kan ha brutit ryggen!
Men mamman tar honom i sin famn och pojkens kropp blir helt livlös.

Samma pojke sitter framstupa i ett helt vitkaklat rum och kräks. Hans ryggrad är fastsydd över hans kläder med något slags tjockt garn. Hans mamma sitter i en gungstol bredvid och gråter.
In i rummet kommer en stor svart hund, ungefär lika stor som en björn. Den går fram till pojken och slickar honom över ryggraden. Pojken gallskriker för att det gör så ont och mamman håller för öronen.
Genom dörren börjar det sippra stora vattendroppar formade som kackerlackor. De fyller hela rummet och till slut drunknar pojken och mamman.

Jaha. Vad är det här för sjuk dröm? Ska jag behöva drömma sånt här?
Och vad betyder det?!