Om jag vore en pojke så skulle jag heta Oliver. För att det är så fint.
Se ut som något sånthär:



Och alltid använda scarfs. Prickiga, randiga, rutiga.
Alldeles för få pojkar använder scarfs, alldeles för många flickor blir rusiga i benen av det (kom ihåg det).
Rörigt hår, marinblå tröjor, fina byxor och stiliga skor.
Och alltid tjocka långa halsdukar. Fräknar på näsan, seniga armar och mörka ögon.
Tycka om havet och efterfester. Böcker (men aldrig bli för pretentiös). Spela trumpet.
Jag skulle alltid vara ute på små olika äventyr längs med tunnelbanelinjerna och folk skulle säga att ”med Oliver vet man inte riktigt vart man kommer hamna i slutet av dagen.”
och längs skolkorridorer när jag fortfarande var under 18 skulle jag kännas såhär:

Och jag skulle vara duktig på språk, tala perfekt brittiska.
Förälskat mig i tusentals flickor och haft dem i min 90säng sedan jag varit femton.

Och när jag var kär skulle jag vara så kär som om inget annat existerade. Stanna upp henne på gatan och inte kunna sluta pussa henne, över kinder panna näsa hals mun.
Såna här tjejer skulle jag bli kär i, med lite för trassligt hår och utan smink:

och, så här skulle jag vara mot henne (framförallt från 03:38 men hela filmen för den delen):

Och det är något visst med pojkar som får ens mage att gå sönder när man ser deras ryggtavla längs en gata.
Så skulle Oliver vara. Som tusen fjärilar i en flickmage.

Himla fin pojke han verkar vara. Den där Oliver.

Om ni vore tvärtom mot det ni är nu, hur skulle ni vilja vara då?
Om ni fick bestämma helt själva.