Sandra Beijer

i fredags hade Fanny maskerad med havstema. Så flott!

Fanny var bläckfisk!

Matilda och Jenny var Team Zissou. De var alldeles perfekta!

devi var silverfisk

stefan var fiskedrag och körde på arga-temat under festen.

louise var så söt så när hon kom ut på balkongen var vi tvunga att hurra.

nina.

himla fin fredag.

1.

2.

3!

Ni är så bra. Vet ni det? Om jag kunde skulle jag pussa er allihopa. Bjuda på te och kärlek.
Men nu måste jag berätta.
Det viktigaste som har hänt mig den här veckan är tisdagen.
För då laddade jag ner Les Chansons D'amour.

Det är den finaste lilla filmen som någonsin har gjorts på den här planeten, om någon undrar alltså.
En fransk musikal med vackra människor vackra miljöer vacker musik. Det går nog inte att förklara med ord.

Det här klippet har jag tittat på varje morgon den här veckan.
Och du som inte orkar klicka play på en youtubefilm: klicka.

Och han är så fruktansvärt vacker och de är så himla kära.
och det är sorgligt och lyckligt och jag satt i min fåtölj och log när den första sångstycket dök upp.
Och sen grät jag. Och när filmen var slut spolade jag tillbaka och kollade på alla fina scener en gång till.

Och hur han kysser henne. Åh:

Jag behöver inte jobba. Inte äta. Inte träffa människor.
Det räcker med att jag ser den här filmen om och om igen tills jag svälter och dör.

(och jag paxar honom.)

jonna, jag och nathalie i åttan.

När jag var fjorton år var jag spinkig som en tioåring. Jag köpte de minsta jeansstorlekarna på gul&blå och sydde in dem tio centimeter, hatade mitt utseende, min kropp och den där förbannade blygheten. Jag ramlade omkring i alltför höga platåskor, tjock mascara och med tuggummipop dunkande i öronen.
Jag hade aldrig haft någon pojkvän, jag var inte den som blev inbjuden på hemmafesterna. Jag satt inte bakom någon buske och drack folköl. Jag kysste inte de där pojkarna med tjock gelé i håret och ingen tung doft av axe-parfym fastnade på mina kläder.
Men det blev februari ändå. Som det blev alla åren på nittiotalet innanför grundskolans väggar.  I cafeterian veckan innan alla hjärtans dag stod elevrådet med listan. På den kunde de som blev bjudna på festerna och som hånglade på helgerna ge bort rosor till varandra. När dagen kom visste man vilka som betydde något.  En elevrådselev som kom in i klassrummet under en mattelektion, läste upp namn och ett par få bänkar som blev täckta. Och de som inte var så mycket värda lämnades med en tom bänk. Utan rosor.
Flickor i blyertstunna ögonbryn och täckstift runt läpparna gick runt med famnen full av rosor. Pojkar i nerhasade jeans och sugmärken över halsen stod lutade mot skåpen och jämförde vem som fått flest.
Och vi andra fick nöja oss med avmätta blickar. Ett tomt skåp och ännu ett erkännande vilken grupp man tillhörde.
Så, till dig som går i högstadiet:
Det spelar ingen roll om du blir utan ros. För hela högstadiet är liksom meningen att vara rätt värdelöst. Ett ingenting man är tvungen att genomlida i tre år och sen är det över för alltid.
Aldrig mer listor där ditt namn inte står, aldrig mer känslan att vara den enda utan blomtaggar som sticker in i fingrarna. Aldrig mer lärare som tittar bort, barn som bygger egna regler och den tryckande längtan bort till något bättre någon annanstans där antalet kyssar över halsen inte är det som räknas.

Till Solo G.

Hej, jag heter Sandra och läste er tidning Solo G för första gången idag.
Efter en snabb googling förstod jag att Solo G är lillasystern till SOLO, och riktar sig till en yngre målgrupp.
När jag bläddrade i tidningen blev jag chockad över hur tjejer och kanske framförallt deras (våra) kroppar framställs.
Det börjar redan på sidan 8, en stor bild på Gwen Stefani med rubriken ”Jag älskar plastikoperationer!”
Hur tänkte ni då?
Sidan därefter har ni en intervju med flickan ni har på omslaget, Marie Plosjö. Hon har på sig en liten glittrig body och ni börjar artikeln:
”Lösögonfransar långa som påfågelfjädrar, tuggummirosa plutläppar, platinablonda extensionslockar. Och bröst stora som Waynes coffeemuffins.”
Vilken härlig kvinnosyn ni verkar vilja ge era läsare!
Artikeln fortsätter med att Marie Plosjö berättar att hon och kompisen skakade hand på att de skulle vika ut sig i Slitz, att hon ville ha silikonbröst som såg oäkta ut och att det snyggaste hon vet är att vara jätteblond. Utan att ni varken kritiserar eller ifrågasätter detta. Nej, artikeln ger istället en bild av att Marie är en glad tjej som alltid lyckas vara så snygg.
Varför valde ni att intervjua henne? Vad var syftet? Och varför valde ni att göra plåtningen precis som om den lika gärna skulle kunna vara hämtad ur Slitz? Jag tvivlar på att Marie dök upp på intervjun i höga pumps och liten paljettbody.
Lite senare i tidningen har ni skrivit en artikel som heter ”Botox – så funkar det!”
Jag citerar:
”Ingreppet tar inte mer än tio minuter och är nästan smärtfri”
”För det mesta kan man gå och jobba direkt efteråt utan att känna någon som helst smärta.”
”Det är ganska ovanligt med komplikationer. Det vanligaste är att man kan bli lite svullen och få blåmärken.”
Bredvid texten har ni lagt en för och efter bild på 23åriga och hemskt plastikopererade Ashlee Simpson som för att visa hur bra det kan bli.
Hur tänkte ni här? Artikeln är så uppenbart en uppmuntran till ingrepp. Varför vill ni informera era läsare om botox och hur enkelt det är att använda? Tänkte ni någonsin på att visa baksidorna, eller tänkte ni överhuvudtaget på hur det här påverkar en ung tjej?
På sidan 52 berättar ni hur ni har gett tre tjejer i åldern 21-30 så kallade bröstförstoringspiller och där de senare berättar hur det har gått. Ni berättar vad tabletterna kostar och hur länge man ska ta dem. Helt utan att kritisera hurvida det verkligen är bra för både kropp och själ att äta piller för att få brösten av växa.
Bredvid bilderna på tjejernas bröst är en stor bild på Scarlett Johansson i en klänning med pushup med bildtexten ”Scarlett Johanssons bröst är naturliga och fina.” Som om det var de som man skulle eftersträva. Vad vill ni säga? Att stora bröst är det som är snyggast?
Eller vad var poängen med artikeln?
Vi vänder sida och där har vi uppslaget med texten ”Bästa genvägarna till en snyggare kropp.” med underrubriker som ”Så ser du smalare ut” och hur man får ”sexiga lår”. Ger det här en sund bild av träning tycker ni?
På nästföljande sida ska vi tydligen ha ångest över julbordet också. Vad ska vi undvika på julbordet? En bild på en vältränad och uppstylad kändis med bildtexten ”Brittany Show står emot julens frestelser” skulle lika gärna kunnat fortsätta med ”och då borde du också göra det.”
”Skippa tårtan på bordet” står det. Varför då? Varför ska era läsare skippa tårtan på bordet? För att de inte får en tillräckligt het kropp då?

Jag undrar verkligen vad för slags bild ni vill ge till er målgrupp.
Efter att ha stängt igen er tidning så har jag lärt mig att det enda som är viktigt är att vara smal, ha stora bröst, stora läppar och i överlag alltid tänka på hur jag ser ut (se smalare ut). Att ni valde att göra er stora intervju med Marie Plosjö som faller in under samtliga av dessa krav är ju ett smart sätt för er att ge läsare ännu lite mer vatten på ångestkvarnen.
Hur tänker ni när ni gör Solo G och vad vill ni att unga tjejer ska känna när de läser er tidning?

Sandra Beijer

Från Solo G.

Hej Sandra och tack för ditt mejl!
Vi gör en kommersiell produkt.
Vi skriver om det som våra läsare tycker är kul och intressant.
Vål målgrupp är 18-30.

Bästa hälsningar
Johanna Söderlind Chefredaktör SOLO G
Hammarby kajväg 14
120 30 Stockholm