Jag kom att tänka på det här inlägget idag när jag åkte till jobbet.
Så jag tänkte att vi skulle läsa det igen!
En sak som jag har funderat på ett litet tag är svans. För att det är så fint på katter.
Jag tror vi människor skulle passa utmärkt i det. En kattsvans alltså. Fast i människostorlek.
Om man gick till frisören skulle man betala extra för att fixa svansen.
Klippning, färgning, föning. Man vill ju inte ha nån ruggig smutsig.
Indiekids kanske skulle färga sin svans kolsvart, eller randig längst ut på toppen, bratstjejer dyra logotypesvansarmband.
Företag skulle utnyttja folks fåfänga och sälja dyra svansshampoon. 14åriga flickor skulle ha svanskomplex och tjejtidningar skulle skriva artiklar om hur alla kattsvansar är individuella och du ska älska just din.
När man var på hemmafester och folk satt i soffor och hånglade skulle de linda sina svansar runt varandra. Och par på caféer skulle ha svansarna ihopslingrade. Istället för att hålla handen.
Man skulle bedöma killar efter hur de rörde sig mycket mer. För katter rör sig så fint med sin svans när de går längs golven.
Jag skulle färga min kattsvans vit för att matcha frisyren. Och sen skulle jag alltid ha en stor rosett. En röd ibland, grön ibland, blå ibland.
Tror inte ni det skulle vara fint om vi människor hade kattsvans?
Hur fint som helst tror jag.
Hej! Vilken otroligt söt bild på dej och din katt! Det måste jag säga till att börja med.
Påminner mej om min katt Nisse som alltid hörde när det blev skrap i filmjölksskålen och kom springande då var det nämligen dags att slicka den.
Nospuss och tassekram från Veronika
[…] ett kattdjur. Alltid önskat mig svans. Löjligt mycket och blev kär då Sandra Beijer skrev det här inlägget om svansar för jag har tänk på Det här inlägget postades i Blogglistor och tankar och lite […]
Åh, det skulle vara så himla fint!
Jag har läst alla dina Best of-inlägg säkert tvåtusen gånger. Jag har gråtit till dem och känt mig lite mindre ensam. Alla känns så viktiga och bra på sitt sätt och det här inlägget känns faktiskt viktigast av dem alla. Kanske just för att det handlar om en så himla knäpp, fin och lite oviktig sak. Jag vill så gärna ha en svans, jag skulle tuppera den och göra den jättefluffig. tro jag skulle känna mig lite finare då.
[…] runt och läste något jättefint om svansar. Hos […]
Haha Sandra! Du är min favorit av alla!
åh, hur otroligt gulligt vore inte det! fruktansvärt sött. vilken oerhört kolossalt fin tanke. det ska jag börja tänka lite mer på. hur människor rör sig.
åh.
åh.
Min pojkvän och jag var alldeles ensamma hos mig för första gången och gick omkring i huset klockan tre på morgonen; han i bara byxor och jag i bara flanellskjorta. Helt plötsligt insåg jag att jag stod ensam i köket och var helt försvunnen i min egen värld. Jag gick runt och letade och fann honom i vardagsrummet, där han låg raklång i soffan och klappade min Säl. När han hörde att jag kom, reste han sig och gav mig en sådan där kram som bara han kan ge; när det känns som han håller om precis hela mig. Och jag sa till honom: ”om du skulle kunna spinna som en katt skulle du vara perfekt”.
Och så spann han.
Har också tänkt på det med svans. Vi har ju en kota för den, en rot, en svanskota. Som jag har förstått det så är svansen-försvann mysteriet, som sagt ett mysterium. Den bara försvann, om man nu tror som jag att vi kommer från aporna. Men tänk vad fint med svans. Skulle det klia lite på ryggen så kan ens svans få stryka sig fram och tillbaka över den. Har man tur att ha en lång svans så kan man också killa lite i hårbottnen. Min svans skulle också få vara vit, vit som snö. Precis som Maja-Gräddnos. Puss&Kram från mig!