My name is Sandra Beijer and i’m from Stockholm. I like Fridays, pasta carbonara, scrabble and young handsome men. i have one of Sweden’s biggest blogs with over 150 000 visits a week. Besides blogging I work as a writer, you can find my portfolio here. E-mail love letters and other things to [email protected]
Mins ni det här inlägget?
Det har blivit som en obsession. Jag fortsätter samla bilder på vackra hem och bara längtar och längtar ännu mer efter att spika, måla, tapetsera och bjuda hem vänner på grönsakssoppa och pepparmintste i ett sagohem.
Titta bara så fint:
jag har ingen aning om var jag har hittat bilderna den här gången heller. förlåt. de är från överallt.
foto: hello bum.
Den här dikten skickade en flicka som heter Matilda till mig igår.
Så oändligt fin så vi måste läsa den ihop.
Den handlar om vinden. eller Vinden.
Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat där vid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnets månad.
Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnets månad.
Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans,
Det kommer en vind och går:
och hela din värdsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnets klasar.
– Hjalmar Gullberg
Våren kommer ju för bövelen inte men jag har hur som helst gjort ett blandband till er.
Det kan ni lyssna på när ni väntar på våren och självklart också när den väl kommer.
Varsågod:
när gruset försvinner från trottoarerna
och vi dricker rosévin i parken.
(och ni måste ju ha spotify också).
Här är låtlistan för er som inte har spotify:
.
Finaste youtubeklippet just nu. Kanske någonsin till och med.
Svårt att säga.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=NxPZOe9oT9A[/youtube]
(hittade videon på den här lilla förtjusande bloggen)
Och jag måste bara säga också: tack för alla fantastiska kommentarer jag får av er. Igår och varje dag. Jag läser varenda en och blir alltid lika glad.
.
Det händer ibland att jag sitter på bussen med en akut längtan efter att skriva om axlar och hjärtan och halsar som luktar som länder långt bort på den här bloggen.
Jag vill berätta om pojkar jag varit förälskade i. Om kyssar i okända städer och hur det trycker så hårt mot tinningarna när man trängs i en för liten säng och skymtar hans hud under t-shirten.
Men sedan tar det emot. Som en pickande rädsla i magen om att något kan gå fel om jag öppnar mig för mycket härinne på niotillfem.
Vet ni hur många unika läsare jag har i veckan? Ungefär sjuttiotusen.
Det är helt sjukt. Det är hur många människor som helst ju. Ungefär tre Globen, kanske mer.
Det känns förstås inte så när jag skriver. Det känns som vi är lika många som en skolklass ungefär. Att vi tar upp tre bord på ett litet café där vi dricker te hela dagarna och prata om saker vi tycker om.
Det är därför det är så väldigt lätt för mig att tycka om er. Varenda en av er.
Och då vill jag ju såklart berätta saker.
Eftersom jag är en hopplös romantiker skulle jag enbart och endast kunna skriva om kärlek. Och allra helst utan att tänka efter. Bara skriva litegrann om hur pojknackar på söndagsmorgnarna doftar så svindlande fantastiskt.
Metro, kan ni inte fixa den här funktionen:
Möjligheten att låsa vissa inlägg.
Stänga ute alla som tycker det är helt värdelöst med trasiga tonårshjärtan och en miljard fjärilar i magen.
Då skulle jag kunna skriva för er. Vi trettio stycken som trängs vid de tre borden längst in på ett café. Som köper te för tjugo kronor, stannar i fyra timmar och råkar röka för många cigaretter.
