Att komma hem från en semester med tjugofyratimmarsdans och fem meter breda gator gör en alltid något förvirrad.  Så först sover man.
Sover i de tjugo timmarna kroppen har saknat när man varit för upptagen med att känna på gräset i central park eller hångla med en vind längst in i ett dammigt nattklubbshörn. Sover i soffan, i sängen, på bussen. När man vaknar är det tyst. Man kanske stirrar in i en teve eller äter maten man inbillat sig att man längtat efter, lösgodis och kolsyrat vatten.
Strax därefter kommer den där tomma känslan som systematiskt sprider sig längs med fingrarna, ut i armarna och i alldeles för snabb fart inåt.  Var jag egentligen någonsin på den där resan?  Kanske har jag bara suttit i min lägenhet hela semestern och ätit vingummin och tittat på två och en halv män?
Det är i den sekunden, och inte en minut senare, som jag packar en ny liten väska, tar buss 670 i fyrtiofem minuter och åker en båt till min familjs landställe. Bakar kanelbullar, äter kantareller och klappar på mjuka hundhuvuden. Dricker flädersaft under filtar och kuddar och sitter på trappan och röker cigaretter. Doppar inte fötterna i vattnet, men vet att jag kan om jag får lust.
Njuter i några sekunder av kalla sommarnätter med fleecetröjor och långpromenader i gummistövlar. Njuter litegrann men hatarhatarhatar den där rastlösen som gör att man inte kan uppskatta tystnad, ensamhet och vingummin lite mer.