1997 var jag tretton år.
Titanic var en helt avgörande film för mig. När jag kom hem från biografen satt jag i hallen och bara grät. Grät och grät och grät. Min mamma försökte trösta mig, frågade var det var. Men jag kunde inte svara på det. Jag visste inte riktigt. Det enda jag visste var att jag skulle dö om jag inte fick uppleva det där.  Jack Dawson. Kriget i magen. Den stora kärleken.
I tårar plockade jag ner mina Spice Girls-affischer och fyllde väggarna med Leonardo DiCaprio. Låg sömnlös och önskade mig ingen annanstans än till den där förjäkla båten. Jag tänkte att det spelade ingen roll att tonårsflickors hjärtan världen över dunkade för den där filmen. Det var ändå bara jag som förstod den på riktigt.