Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

The last thing I need is another picture of me looking like a porcelain doll.


1997 var jag tretton år.
Titanic var en helt avgörande film för mig. När jag kom hem från biografen satt jag i hallen och bara grät. Grät och grät och grät. Min mamma försökte trösta mig, frågade var det var. Men jag kunde inte svara på det. Jag visste inte riktigt. Det enda jag visste var att jag skulle dö om jag inte fick uppleva det där.  Jack Dawson. Kriget i magen. Den stora kärleken.
I tårar plockade jag ner mina Spice Girls-affischer och fyllde väggarna med Leonardo DiCaprio. Låg sömnlös och önskade mig ingen annanstans än till den där förjäkla båten. Jag tänkte att det spelade ingen roll att tonårsflickors hjärtan världen över dunkade för den där filmen. Det var ändå bara jag som förstod den på riktigt.



.

I was 13 yrs old when Titanic came out. I couldn’t breathe for three days and I couldn’t see any other future than one with Jack Dawson. The most cliché movie in film history blew a 13 year old Sandra away. It probably still would if I saw it again.

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
1kommentarer
Sandra Beijers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!