1 2 3

Några gram lättare. Så kände jag efter att ha läst 345 kommentarer från er.
Jag grät en liten skvätt ner i min flädersaft och skrattade jättehögt ibland och min pojkvän trodde att jag skrattade åt Sissela Kyle på femman och då kramade han mig och sa att jag var knäpp.
Så himla fina ni är, man känner sig helt tunn och fjäderlätt.
Även om alla skulle må lite bättre av att läsa igenom 345 kommentarer så förstår jag också att det inte går.  Därför har jag plockat ut några. Vissa är nerkortade versioner också, så att de skulle få plats i inlägget. Jag hoppas ni förstår.
Det skulle ju vara ett litet pris också men jag måste fortsätta fundera och återkomma om det. Nu fokuserar vi på era måndagsäventyr istället:
.

För första gången insåg jag att jag verkligen älskar någon, sådär jättemycket på riktigt och jag började gråta på spårvagnen när jag tänkte hur tomt det skulle vara om han försvann och om jag inte fick behålla honom.

Something small but lovely happened while I was working at the local Pizzeria. A beautiful boy named Nigel showed me his chest hair while I was cleaning. I still haven’t recovered, he is the most ravishing boy on planet earth. 

Jag var på Biblioteket idag och letade bland hyllorna efter en speciell liten bok som jag läst mer än fem gånger. Jag hittar aldrig bland alla bokstäver, och fick fråga damen under "fråga här"-skylten. Efter ett tag var vi kanske tre personer som sprang omkring och vände på böcker och titlar. När jag gett upp kom en pojke som det varit lite trassligt med in, och tar upp boken ur sin väska. Han hade lånat den för att jag pratat så mycket om den. Han läste hela Kärlekens Historia för att jag läst den. Och han hade vikt små hörn lite här och var och när jag frågade varför, så sa han att det var de sidor som fått honom att tänka på mig. Sen rodnade jag och allt vart pannkaka, han har ju så fina lockar i luggen och sen kommer han och säger något sånt där. men aj vad FINT! Han är så rackarns bra och farlig.

Idag åkte det en höskrinda genom centrala Gävle. Så nu ligger det hötussar på hela gatan vid min skola.

Jag har lite problem med perfektionism. Den ter sig olika men jag gillar bland annat raka linjer och ordning. Tyvärr betyder det att man kan irritera sig på fel saker som man inte kan påverka. Men jag blir iallafall väldigt irriterad när bilar är parkerade på "fel sätt". Detta innebär att de är parkerade på ett sånt sätt att man slösar med yta så att inte alla bilar får plats.
En dag fick jag ett mms av min pojkvän. Bilden föreställde en perfekt rad av bilar parkerade prydligt och fint utanför vår lägenhet. Texten löd: "Tittade ut genom fönstret och tänkte på dig. Kolla vad fint dom är parkerade."

En flicka jag är väldigt kär i kittlade mig på knät. bara sådär.

Min pojkvän har åkt till USA för att studera där i nio månader framöver. Jag saknar honom så det gör ont i hela kroppen, trots att han bara varit borta 3 veckor.
Men redan förra veckan fick jag ett brev. Där hade han bland annat skrivit om hur livet på en annan kontinent är och som han inledde det:

"Bara tanken av att dina små, specialformade, ljusa och söta händer snart kommer röra vid samma papper som jag skriver på gör mig varm i kroppen"
och avslutade med: 

"Du är det finaste jag vet. Sluta aldrig vara du. Sluta aldrig vara oss. Vi är ännu finare. Är med dig hela tiden".

Jag gick hem från Ica och var sådär halvledsen. Så åker en liten kille på ca 10 år förbi med skateboard och tittar länge på mig innan han säger "Hej, va söt du är".
Jag fick ju såklart lite gråt i halsen av gullighetshalten och tackade.

I was at my linguistic studies class, which I don’t take with an of my regular classmates but people from the French course, and when we were doing some exercises for a while already, this girl and boy asked me if I wanted to join them. I joined them and on the middle of a discussion, this guy who always wears a sort of beret told me I got something white on my top lip (a small piece of cloth) and took it for me. It is absolutely not common for a stranger to touch your lips but he just felt very true for doing that. What I like the most about it it was that it wasn’t about a romantic moment, but just a very nice and cozy one.

Idag har jag kommit på exakt vad jag vill göra för resten av mitt liv. Förutom att dricka morgonkaffe och kura in mig i en filt på hösten, förstås. Min bror utbildar sig till ljudtekniker i Falun och hade fått en uppgift att göra hemma. Så han frågade mig om jag ville sjunga in en sång med hans hjälp, till hans skoluppgift. Så det bestämde jag mig för att göra, lite impulsivt och fint. Så som livet ska vara.
Och det var så fruktansvärt roligt. Jag har alltid älskat att sjunga men inte spelat in förut. Inte såhär. Och det kändes i hela kroppen att det skulle jag kunna göra varje dag. Varje dag i hela mitt liv. Sjunga och dansa i vardagsrummet, tills det blir en sång av det hela. Det ska jag göra.

Jag fyller år idag och fick en fin röd ukulele i födelsedagspresent av min pojkvän.
Och av min katt fick jag en tvål.

Min bror är den musikaliska typen. Så alla pengar han tjänar slösar han på musikinstrument. Nu har han äntligen tillsammans med jobbet fått fara på sin första söder-resa. Idag mitt i den tråkiga måndagen ringde han glatt för att berätta att
"Havsvattnet är extremt salt. Jag som dök ner med mun och ögon öppna".
Sånt man tar förgivet att alla redan lärt sig och upplevt redan.
Min brors första bad i Medelhavet vid 24 års ålder firas idag.

Jag drack ur samma coca cola burk som killen jag är kär i.

Att jag inte kan sluta titta på en kille i min klass och jag märker att han kollar på mig när han tror jag inte ser och idag frågar jag honom något jag inte ens undrade över och han väckar pannan och hans pupiller blev större och klockan var tre.

På min danslektion idag sa min danslärare att ingen elev hon någonsin haft har lärt sig pas de bourées så fort som jag.

Jag har längtat efter franska lektioner hela sommaren och idag hade jag franska äntligen i skolan! Det var även finare än jag hade föreställt mig eftersom en fransk pojke hade kommit till vår lektioner och han såg så himla underbar ut och talade så fin franska att jag hoppade att jag skulle kunna bara lyssna på honom hela dagen.

När jag kom hem skrev jag en dikt.
Jag har aldrig skrivit dikter förut.
Så det allra finaste som hänt mig idag är att jag blivit förälskad kanske. Och att jag skrev en dikt.

My boyfriend and i live 9, 453 miles apart. we are divided by twelve hours exactly, so my day is his night and his day is my night. On top of that, our internet connection isn’t very stable — whenever we skype we only get to see fuzzy, pixelated versions of each other. It’s been a long time since we’ve had a proper conversation face-to-face so seeing him last night (on a clear, quiet connection) was the best thing ever. even though it was only monday, i know that has made my week.

Hjälpte ett barn att knyta skorna och när jag satt där på golvet fick jag en puss på huvudet och en viskning i örat – "världens bästa fröken".

Det finaste som hände mig idag kanske inte verkar så märkvärdigt, men jag vill ändå berätta det
Jag gick i korridoren, trött som vanligt (du vet sådär trött så folk frågar: "Är du trött eller?") och lyssnade på Elliott Smith.
Och så ser jag honom, han som gör så tiden stannar.
 Han är 185, har brunt hår, världens finaste namn och rör sig som om allt ordnar sig. 
Han hälsade inte på mig, han log inte mot mig, jag tror inte ens han såg mig (jag stod nämligen bakom två tjejer med klackskor). Men ändå så fick han mig att må så mycket bättre.
Det var det finaste som hände mig idag; han med ögonen.

Det finaste idag är att jag just nu sitter och äter på ett helt blomkålshuvud. Blomkålsbitarna ser ju ut som små träd. Så jag sitter och äter utav en vit skog. Lite som i sagan om ringen.

Jag pussar ofta så min son Viktor, 9 månader, och säger puss efteråt. Idag sa jag puss innan och då pussade han mig på munnen, först. Han har aldrig pussat mig förut.

I was part of a studio audience and watched kings of convenience and a japanese ballerina being interviewed and when i walked home i saw a rainbow and the sky was striped with blue yellow and pink layers of clouds.

Den finaste medicinen för svaga måndagshjärtan är nog att vakna upp av små lätta pussar på kinden istället för väckarklockan. Att mumla ”bara några minuter till”, bygga ett litet krypin under täcket och använda fingertopparna istället för hjärnan ett tag.

Min splitternya vän, som är en pojke, sov över hos mig i natt för första gången. När klockan ringde i morse var det mörkt ute för första gången i år. Medan han duschade, lagade jag havregrynsgröt. Sen satt vi och fnissade över våra gröttallrikar, jag i T-shirt och rufsigt hår, och han redo för jobbet. I hallen kramade han mig länge, länge.
"Jag är galen i dig", tog jag mod till mig att viska.
"Vi hörs ikväll", log han. När han stängt dörren efter sig hade det börjat ljusna ute och jag tänkte: "Kom an då vintermörker! Det här året tar du mig inte."

Jag jobbar i en frukt och grönsaksbutik och idag när min kompanjon tog en kund, en äldre herre sa hon:
"Vad goda saker du köper idag!" lite käckt, sådär.
Då svarade mannen "Ja, smaskens", varpå min kollega säger "Var det bra så?" (och han tror antagligen att hon inte hörde vad han precis sagt) och då säger han SMASKENS, igen. Jättehögt. Det var roligt.

Jag hälsade på min gammelmormor idag. Hon har en brygga med fem sex tänder som sitter i någon form av järnställning på ena sidan i munnen, som gör att hon inte vågat skratta ordentligt under de senaste tio åren. Hon sätter alltid upp handen ivägen, så att man inte ska se ställningen när hon skrattar. Men nu hade hon äntligen vågat be tandläkaren om en ny sådan ställning. Nuförtiden syns det inte lika väl när tandläkaren tillverkar dom som de gjorde när hon satte in sin. Hon skrattade dubbelt så mycket som vanligt bara vid tanken på det! Och då fyller hon ändå 90 om någon månad. Det tyckte jag var fint.

En annan fin sak är förresten att älvsnabbens provisoriska hållplats ligger jättenära mitt hem!

Idag har jag, min mamma och min pojkvän börjat en kvällskurs i portugisiska. Min pappa är från portugal och mamma och jag har pratat om att gå den här kvällskursen i säkert över tre år. Och nu äntligen tog vi mod till oss och gick dit. Jag var lite nervös, men det hade jag verkligen inte behövt vara. Alla som gick kursen var jättesnälla och vi fick börja med att berätta om varför vi ville lära oss portugisiska. Där var en ensam pensionär som varit i Brasilien och ville tillbaka dit nu snart, en mycket ambitiös rumänsk kvinna som var förälskad i Lissabon, en ung man som hittat sin stora kärlek i Rio de Janeiro, ett äldre par som hade son och blivande svärdotter utanför Porto, en rodnande medelålders kvinna som skulle åka på Rio carnevalen 2012, en snäll och virrig brasiliansk lärarinna och så vi tre. Det var helt underbart att möta denna samling människor och jag blev så glad och peppad av den vänliga stämningen. Mamma skrattade tårar och vi diskuterade mycket kultur och språkskillnader. För första gången i mitt liv funderade jag på hur fantastiskt det är att passionen för något speciellt verkligen drivit helt olika människor i helt olika åldrar med helt olika bakgrund och intressen till att samlas i ett och samma rum, för att dela med sig av erfarenheter och lära av varandra. Detta låter kanske lite högtravande, men det gjorde min måndag lite mer underbar.

Efter språklektionen följde jag med pojken fin som snus hem. Han haltade med ena benet brutet och kryckan knäcktes på något märkligt sätt. Väl på hans rum får han mig att skratta så mycket att jag tvingas gömma mig i ett hörn. Då kommer han fram och lyfter upp mig, utan att bry sig om sitt brutna ben. Håller om mig en liten stund, och lägger sen ner mig på sängen. Han kysser mig tusen gånger överallt. På kinderna, axlarna, nyckelbenen.
Och jag säger med ett leende: "Du måste sluta! Annars blir jag så kär att jag sprängs som en atombomb!". Och han kollar på mig med sina marinblå ögon och svarar: "Je’taime" på franska.

På tåget från NY kom det fram en grabb på 23 år och frågade ifall jag ville se något. Sedan vek han en endollarssedel till en kantarell och vi spenderade resten av tågresan med att prata om musik och böcker. Vi sprang tillsammans genom hela Grand Central Station och sedan höll mitt tåg på att avgå så jag vi hann inte ens byta telefonnummer. Det kanske var meningen. En timmes perfektion. Något fint att minnas, helt enkelt.

"Tack för att du finns", sa jag till min dotter när hon skulle sova tidigare idag.
"Det gör inget" svarade hon. Jag kunde inte låta bli att börja fnittra och hon sa då: "Men mamma, jag visste faktiskt inte hur man ska svara, men jag älskar dej, fast du har rött hår"

Allt som behövdes var att han hälsade först.

.

Some of the answers from yesterdays post. Read them here.