Man kommer nära djuren på ett annat sätt här eftersom de hela tiden är runt omkring oss. Höns i små, små burar, får som drar genom sanden i frambenen, kaniner burna i öronen. Nästan var jag än har gått den senaste veckan har det funnits ett trasigt djur. En hundvalp mitt på motorvägen med rödblodiga öron. En ekorre i en kartong med panikslagna ögon och spikrak svans. Jag får ont i hela ryggen. Ett obehag som liksom klättrar upp från svanskotan till början av huvudet. Och man vill blunda, titta bort, inte vara med. För att man inte kan, men vill så gärna, gömma dem i sin väska, packa ner dem, bädda in dem i sin säng och ta hand om för alltid. Igår var sista fotograferingsdagen och vi åkte till köttmarknaden. Och jag tänkte att, vi ska trots allt fånga vad vi ser och allt det här händer mig precis nu. Stora blanka koögon utan kroppar och fötter utan ägare.

(Och hej du som nu ska skriva en kommentar om hur fruktansvärt djuren behandlas i Sverige och att jag borde skämmas som inte förstår, att jag blundar förrän jag tvingas nära det, och tror att det är värre här. Det var inte så jag menade. Jag berättade bara vad jag såg och jämför ingenting. Det här är inget inlägg om köttmarknaden utan bara mina reflektioner från gårdagen. Utan åsikter, bara en liten kort berättelse om en känsla. Jag tycker precis som många av er att ska man vara köttätare bör man vara fullt medveten om vad man stoppar i munnen. Ska man vara köttätare ska man klara av att veta vad man äter. Och det gör jag. Och sedan också inte äta det kött man tycker är fel, som hårt packade grisar eller burhöns utan golv.)

The last day of photographing. We went to the meat market and had tea besides a Mortal Kombat poster.