Sandra Beijer

Många av er har undrat vad för fotokurs jag egentligen var på, så jag tänkte berätta lite.

foto: jo bentdal.

Workshopen hölls av Alex Webb och Rebecca Norris Webb. De är två alldeles hemskt duktiga fotografer, har gett ut flera fotoböcker, fotograferar för de allra största tidningarna och har haft ett gäng utställningar. Rebecca fotograferar nästan lite sagolikt med mycket på sorgsna djur och fåglar. Alex färgstarkt med människor i rörelse och hemliga grafiska mönster.

Rebecca Norris Webb

Alex Webb

Fotokursen är på olika platser i världen varje gång, och veckan jag åkte var den i Marocko.  Vi var 10 stycken i gruppen + två lärare + en fotoassistent. 
Dagarna i Marrakech var hektiska och fullspäckade. Lektioner på förmiddagen, fotografering på eftermiddagarna och editering på kvällar och nätter. Under lektionerna visade Alex och Rebecca mycket av sina egna bilder. Berättade hur de tänkt, historierna bakom, tankar om fotografering. Vi tittade på andra fotografer och diskuterade dem, vi pratade om fotoböcker och hur man ska tänka när man väljer vilka bilder som ska ligga bredvid varandra. Ja, allt möjligt helt enkelt. På eftermiddagarna åkte vi ibland gemensamt till platser men ofta fick man fixa själv var man ville ta vägen. För det mesta teamade man ihop sig med någon annan i klassen och sedan tog man sig till ett område som man tyckte verkade intressant.
Varje morgon gick vi igenom varje persons bästa bilder från gårdagen. Alex och Rebecca plockade sedan ut ungefär 2 till 5 stycken bilder av dem som vi pratade om och sedan la i en separat mapp. I slutet av veckan hade man kanske samlat på sig totalt 30 bilder. Av dessa 30 plockades det ut kanske 15 som sedan skulle sorteras, passa ihop och sammanfatta ens egen fotovecka. Och sedan hade vi en stor flott avslutning med allas fotografier.
Att titta på andras bilder, se hur de tänkte och hur de använde sig av miljön var fantastiskt lärorikt. Och också att se vad Alex och Rebecca plockade ut, vad de tyckte hade någonting. Det är alltid svårt att säga vad man har lärt sig såhär direkt men jag fick ett helt annat tänk om komposition, känsla och det grafiska i en bild.

Människorna i min grupp var fantastiska. Jag tyckte så himla mycket om dem.
De var i alla storlekar, åldrar och former. Vissa var fotografer, andra drömde om att bli och några var bara intresserade av foto. Det kanske låter klyschigt men jag tror att jag lärde känna de här människorna på ett helt annat sätt än hur det brukar gå till. Att varje morgon se hur vår gårdag såg ut i någon annans ögon gjorde varje person speciell, känslig och fin.
Mer om fotokursen och var den tar vägen nästa gång kan du läsa här. Och här är Alex och Rebeckas blogg.
.

This is entry is about the photography workshop in Marrakech. Read it in google translator here. For more info about the workshops and our workshop teachers, Alex Webb and Rebecka Norris Webb, check ut their hompage The glass between us, or their blog.

Man kommer nära djuren på ett annat sätt här eftersom de hela tiden är runt omkring oss. Höns i små, små burar, får som drar genom sanden i frambenen, kaniner burna i öronen. Nästan var jag än har gått den senaste veckan har det funnits ett trasigt djur. En hundvalp mitt på motorvägen med rödblodiga öron. En ekorre i en kartong med panikslagna ögon och spikrak svans. Jag får ont i hela ryggen. Ett obehag som liksom klättrar upp från svanskotan till början av huvudet. Och man vill blunda, titta bort, inte vara med. För att man inte kan, men vill så gärna, gömma dem i sin väska, packa ner dem, bädda in dem i sin säng och ta hand om för alltid. Igår var sista fotograferingsdagen och vi åkte till köttmarknaden. Och jag tänkte att, vi ska trots allt fånga vad vi ser och allt det här händer mig precis nu. Stora blanka koögon utan kroppar och fötter utan ägare.

(Och hej du som nu ska skriva en kommentar om hur fruktansvärt djuren behandlas i Sverige och att jag borde skämmas som inte förstår, att jag blundar förrän jag tvingas nära det, och tror att det är värre här. Det var inte så jag menade. Jag berättade bara vad jag såg och jämför ingenting. Det här är inget inlägg om köttmarknaden utan bara mina reflektioner från gårdagen. Utan åsikter, bara en liten kort berättelse om en känsla. Jag tycker precis som många av er att ska man vara köttätare bör man vara fullt medveten om vad man stoppar i munnen. Ska man vara köttätare ska man klara av att veta vad man äter. Och det gör jag. Och sedan också inte äta det kött man tycker är fel, som hårt packade grisar eller burhöns utan golv.)

The last day of photographing. We went to the meat market and had tea besides a Mortal Kombat poster.

Efter sex dagar i gult damm, ljusrosa hus och fårade ansikten känner jag verkligen att om man nu ska fotografera mer denna vecka ska det bara vara femtiotalsklänningar, sockervadd och tjusiga käkben. Men det går ju förstås inte.
Det vore så spännande att fånga något verkligen som stack ut. Missförstå mig rätt, Marrakech är alldeles fantastiskt vackert och magiskt men eftersom vi är en fotogrupp med flera människor så är man alltid på jakt efter motiv som ingen annan upptäckt. Jag har letat internet runt efter subkulturer i marrakech. Tänk så fint med punkare i mörka vackra ögon. Eller skinheads med röda hängslen mitt bland alla burkor eller små pandor med stort svart hår och nerklottrade converse. Det här går förstås inte alls. Igår hängde vi utanför caféer och skolor som möjligen, möjligen skulle kunna gömma ett emokid eller kanske två. Men inte.
Sådana slags musik och klädstilar är så reserverade för västvärlden, trots att de självklart finns på andra platser också. Jag läste ett reportage om kenyanska mods och de var så flotta så det inte var klokt. Det vore spännande att fånga.
Nu ska vi på kamelmarknad. Och vem vet, kanske dyker det upp två vackra sextiotalsflickor bakom en puckel.
.

The sixth day. I’m getting a little bit tired photographing pink walls and old men. Wouldn’t it be fantastic if someone invtied me to a fifties themed party today? At least I found a pink balloon yesterday 🙂

När jag tänker efter centrerar hela mitt liv runt väder. När jag vaknar, när jag klär på mig, när jag promenerar till tunnelbanan, när jag tittar ut genom fönstret på jobbet. Jag tänker aldrig, aldrig att det skulle vara trevligt och fint med en halsduk. Jag gör det för att jag är tvungen.
Jag pratar ofta om väder. Inte för att något annat är ointressant, utan för att man aldrig riktigt kan veta, och saker man är osäker på blir ofta viktiga. Vissa dagar går solen inte ens upp och man tillbringar en hel dag i någon slags märklig grå massa. Kylan är hela tiden påtaglig.
Här är vädret som en liten del av många olika saker. Jag känner ingen ångest över en förmiddag inomhus för jag vet att himlen kommer finnas där senare under dagen. Jag tänker inte riktigt på vad jag ska ha på mig mer än vad jag har lust med, för allt passar ändå. Jag är så fruktansvärt trött på att frysa och det kan bara inte vara meningen att jag ska spendera så många årstider med tre par strumpbyxor samtidigt. I ett perfekt land dricker vi rosévin en februarikväll och snörar av oss skorna för att känna på gräset i oktober.
Hur som helst, idag har jag fotograferat mönster istället för människor. Det var en sådan dag helt enkelt.

The fifth day of the photography course. This is the day I got tired of people so I spent the afternoon finding patterns in the city. Pastel green doors and long shadows seem to be the theme 🙂