Jag har precis läst ut Sputnikälskling av Haruki Murakami. Och pust och åh och herregud, som vanligt och med alla hans böcker ville jag aldrig den skulle ta slut. Jag satt med andan i halsen och minst tjugofem fjärilar i magen när jag läste de sista sidorna.
Boken berättas av T, hopplöst förälskat i den 22åriga lite bräckliga författarinnan Sumire som i sin tur är kär i Myu, en berest affärskvinna. Efter nattliga samtal i japanska telefonkiosker, rödvinsmiddagar, timslånga hångel och resor till Italien och Grekland försvinner plötsligt Sumire spårlöst. Myu och T, tvingas lära känna varandra för att hitta nyckeln till Sumires försvinnande.
Precis som alltid skriver Haruki Murakami på ett sätt som gör mig fullkomligt tillfreds och samtidigt på konstant högspänn. Hans ord är så perfekt placerade att man liksom inte förmår sig till att vara avundsjuk, istället rysligt glad över att någon har översatt det här till svenska så att man får vara med om sådana här sprakande små läsupplevelser.
Ungefär såhär kändes boken:
I’ve just read Sputnik Sweetheart by Haruki Murakami. I loved this love story so much. please read it.
Han heter väl K?