Jag grät helt hjälplöst i biosalongen när eftertexterna kom. Grät av all mascara, grät en krage på hans tröja smutsig. Som om att någonting gick sönder någonstans, en liten nerv som glömts bort. Ett minne som fastnat under en stol. Ibland blir det bara så, man förstår inte alltid varför. Det kan handla om ett ögonblick, en bildruta. Bestämde mig för att aldrig se den igen men har lyssnat på soundtracket tills det inte finns något kvar. Men jag älskade den, med eller utan alla popkulturella referenser, joy division-tshirtar och the smiths-citat. Med eller utan tecknade fåglar, lillgamla barn som ska ge råd, eller kommentarer som "i grunden och botten är det bara ännu en romantisk komedi". Helt ovillkorligt älskade jag den.
Det var bara det.

bilder härifrån. (klicka inte på länken om du inte vill veta hur filmen slutar)